Klockan 17.30 samlades vi utanför byahuset i Avan, ty det var dags för den första upplagan av traktens veterantraktorrally. Premiär således. Jag tror att det finns få byar som är så konservativa som Avan. Där finns inte mindre än 36 traktorer av årsmodell 1969 eller äldre. 35 av dem är körbara och åtskilliga av dem är i dagligt bruk. En av traktorägarna hade en Grålle (Ferguson) från 1956 och den hade han övertagit i början på 60-talet. Totalt hade han reparerat den för cirka 5000 kronor under årens lopp och det säger en del om kvalitén. Gamla traktorer är slitstarka, pålitliga, lätta att reparera själv och delar finns det faktiskt gott om.
Då jag inte själv äger någon traktor, tog jag Kapitänen till Avan och satte mig på Pers vagn bakom Bolinder-Munktellen. Med kamerorna i högsta hugg – jag både fotade och filmade Super-8 (en av de skakigaste filmer jag någonsin tagit, men säkerligen en av de mest intressanta) – passerade landskapet revy; skog, ängar, dalar och så Aleån där resans mål, Selets bruk, ligger vackert beläget på en liten höjd. 8 traktorer körde i karavan denna torsdagskväll och det var en härlig syn för mig som halvlåg på flaket och försökte föreviga så mycket som möjligt av denna mycket tilltalande tilldragelse utan att för den skull ramla av i farten. Det luktade av diesel och av sommarkvällens alla dofter, ty regnet hängde i luften och framkallade luftens alla essenser.
Framme vid Selets bruk fick vi en ordentlig demonstration av samtliga traktorer, med såväl fel som förtjänster. Det var en skara motorintresserade entusiaster i alla åldrar som i mångt och mycket inkorporerat sin vurm i vardagslivet. Precis som sig bör. Jag lyssnade intresserad och berättade om mina egna erfarenheter från barndomen: doften av fotogen från traktorgrävaren, ljudet från farbror Nils tändkulemotordrivna sågverk och vår gamla Fordson.
Min favorit bland dessa traktorer är nog Bolinder-Munktell, men den grå och nätta Grålle-modellen står även den högt i kurs. Jag tror nog att jag skulle vilja ha en egen traktor någon gång. På något sätt tycker jag att det hör samman med en gård och en gård skulle jag gärna vilja ha.
Efter demonstrationen satte vi oss i en raststuga på bruksområdet och drack kaffe och pratade vilket var mycket trevligt, ty jag träffar så sällan människor som delar mitt motorintresse.
När jag sedan kommit tillbaka till byahuset och satt i bilen på väg hem var kvällen så oerhört vacker. Himlen var mörk av hotande regn och skymningen hade sänkt sig trots att det fortfarande var ljust på natten och dimman hängde i luften. Mellan de smala björkstammarna syntes vattnet spegelblankt på ån och i fonden tornade ett berg upp sig intill en lätt orangefärgad himmel bortåt öst. Jag stängde av motorn och gick ut för att fotografera. Det var alldeles tyst och det doftade. På andra sidan vattnet syntes resterna av en masugn och på åkern intill hade djuren betat av marken och endast några enbuskar höjde sig mot skyn.
Med ens kom regnet och jag sprang allt vad jag orkade tillbaka till bilen, ty himlen öppnade sig fullständigt. Inne i kupén var det torrt och behagligt. Instrumentbrädan lystes upp av ett diskret ljus och den gröna lampan i mitten av bilradions skala lyste svagt. Jag lyssnade på en dramatisk Brahmskonsert. Regnet fortsatte att forsa ner och vindrutetorkarna ilade fram och tillbaka över panoramarutan. Då och då lystes den av undergångsstämning präglade omgivningen upp av klara blixtar och jag rös av skräck och av förtjusning.
Kvällen var en stor upplevelse för mig.