Tankar av ett seminarium i Göteborg

På promenad i resterna av något svunnet

Idag något som intresserar mig. För ett par veckor sedan hölls ett seminarium i Göteborg som behandlade den figurativa konsten. Även modernismen och modernismens arkitektur, som skövlat många gamla stadskärnor och hus på landsbygden, diskuterades. Hela debatten finns på Bambuser, ni hittar den hos en av deltagarna, Jenny Maria Nilsson. Besök också en annan av deltagarna, Karin Stensdotter.

Vi börjar med arkitekturen och modernismen, något som verkligen intresserar mig.

Om jag hade fått som jag velat, hade inget rivits eller okänsligt renoverats. Om jag fått välja, hade jag velat att det gamla och det nya skulle ha fått existera sida vid sida, lika högt värderade. Något annorlunda kan jag tänka mig att det var  när fattigdom och ett hårt vardagsliv gjorde okänsliga reparationer och rivningar efterlängtade. Jag kan förstå det, fast det skär i kroppen. Jag förstår hur efterlängtat det var. Modernismen ville att människor skulle få det bättre, få en modern standard, även om de hade det knapert med pengar. Resultatet av detta jätteprojekt var att en stor del av vår historia raderades ut. Det är naturligtvis inte bra, men jag uppskattar verkligen det sociala ansvar man tog på sig. Det sociala ansvaret är något fint, men det kan samtidigt innebära ett omyndigförklarande som inte alltid är så lämpligt.

Idag sörjer vi gamla byggnaderna och  de stadskärnorna vars gatunätet utplånats. I Stockholm ersattes Norra Smedjegatan med gallerian Gallerian. Vi bör sörja, och vi bör se till att misstaget inte upprepas. Det är alltid mycket lättare att se vilka fel som begåtts, än att förhindra att de begås. Idag är det modernismens byggnader som förstörs, byggnader som ofta håller en hög klass på detaljer och utförande. Det är också byggnader som på många sätt behagliga att vistas i. Om vi inte inser det idag, kommer nästkommande generation att  inse det imorgon.

Ute i landet, om uttrycket tillåts, har man ofta en annan syn på nytt och gammalt. I den by jag kommer ifrån, och i de flesta andra byar och städer där uppe i norr, älskar många gamla hus, om de är fullt moderniserade. Tydligen räcker tanken på att huset verkligen är gammalt för dessa människor. Min mor är inte av detta slag, men till viss del min syster och i allra högsta grad hennes man vilket vållat visst bekymmer när de tagit över släktgården. Men vi två, jag och min mor, är ganska ensamma om detta synsätt som till vis del får till följd att vi framstår som en smula snobbiga (det är faktiskt en klassfråga, även om mycket hänt de senaste 5-10 åren). Jag kan tänka mig att det har sin grund i att  överklassen ofta vårdat sitt kulturarv, samtidigt som underklassen låtit sitt flyga och fara.

Och så över till den figurativa konsten.

1900-talskonsten har blivit mer och mer allmänt accepterad och den har nått en större målgrupp. Den är också så flitigt exponerad, så flitigt exponerad att man hittar den på varuhus som IKEA. Det är inte underligt om man till sist tröttnar på den.  Idag är det 1800-talsmåleriet som känns nytt och spännande; att på nytt få måla tavlor som är lika naturtrogna som ett fotografi är inte konstigare än att man en gång övergav denna teknik, när fotokonsten på allvar slagit igenom, eller att även denna rörelse en dag kommer att överges.

Personligen tycker jag att det är förträffligt att allt som glimmar snart kan vara guld. Modernismens krav på äkthet är på väg att avskaffas. Det är inget fel att låta dekorera sitt hem i nyrenässans. Det är ungefär så jag uppfattar det figurativa måleriet (ta det nu inte helt bokstavligt). Jag tror att detta är något av lockelsen.

Jag undrar om inte den moderna konstens breda popularitet har fått till följd att det figurativa måleriet blivit mer attraktivt, då det inte älskas av gemene man, åtminstone inte gemene kulturmänniska. Människan har som bekant ett behov av att tillhöra grupper, och ett lika starkt att fjärma sig från andra. Jag ber att få påpeka att jag absolut inte tror att detta är den främsta anledningen till den figurativa konstens spirande popularitet, men jag tror likväl att det är en faktor som inte går att ignorera. Varken här eller på andra håll i samhället. Jag själv fungerar ibland på detta sätt.

Angående allt som skrivits om det nya måleriet och dess kopplingar till nazism, ber jag att få meddela att jag anser detta för trams. Det tror jag inte alls.

Ett traditionellt måleri för naturligtvis tankarna till traditionella värderingar. Jag är själv ingen vän av traditionella värderingar, inte om de används för att kontrollera och kuva människan. 1800-talets unkna syn på familjen klarar jag mig förutan. Allt var verkligen inte bättre förr. Hur denna vurm för gamla tider kommer att avspegla sig på värderingar är jag faktiskt väldigt nyfiken på. Något kommer säkert att hända, det är ofrånkomligt. Men, man behöver bara slå på någon av de reklamfinansierade TV-kanalerna för att förstå att förr eller senare kommer det en motreaktion.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *