Staffan Tjernelds Röd amaryllis

Jag gallrade ut en del böcker från min överfulla Stockholmsbokhylla och tog med mig norrut. Bland dessa böcker var det måna trådhäftade 40-50-talsromaner som det mycket sällan talas om idag. En av dem var Staffan Tjernelds deckare Röd amaryllis från 1951. Tjerneld är annars mest känd för sin fina Stockholmsskildring Stockholmsliv som  ursprungligen kom it i ett antal häften med start 1949.

Röd amaryllis utspelar sig i Dovra, ett litet gruvsamhälle i Uppland där gruvan lades ner 20-talet, och som sedan dess mer eller mindre somnat in. Kvar finns dock några fattiga gamla åldringar, ett mycket bedagat brukshotell och en liten diversehandel. På platsen bor också en målare vid namn Borge med fru.

Bokens huvudperson, Martin Clerck, anländer Dovra efter en sjukhusvistelse och tar in på brukshotellet. Det lilla samhället har under den senaste tiden fått ett litet uppsving, ty provborringar under ledning av disponent Clarence Bäär har påbörjats. Bäär är tämligen ung och dekorativ precis som målaren Borges fru.

Clerck blir bekant med byråchef Strömberg, en alkoholiserad man som övervakar restaureringen av Dovra kyrka, och blir sedan bjuden med hem till Borges som bor på en udde i den närbelägna sjön Doven.

Röd amaryllis är en riktigt bra deckare. Framförallt är det en mycket fin skildring av det förfallna gruvsamhället. Det är ingen snaskig berättelse, utan en rätt lågmäld skildring som jag tyckte om. Boken kan rekommenderas och beställes för en mycket billig penning på Bokbörsen.

Jag är mycket nyfiken på om detta samhälle någonsin har funnits. En googling ger inget bra svar. Om någon av er känner till något om detta skulle jag bli glas.

Lundins Stockholmsliv under 100 år

Tant Fredrique Stenquist är damen längst till vänster medan de övriga är Thyra och Sigrid Stenquist, alla kända Mariabergsbor.

Staffan Tjernelds Stockholmsliv med undertiteln Hur vi bott, arbetat och roat oss under 100 år är ingen aktuell bok, ty den utkom redan 1950, men den är likväl intressant och underhållande. Det är ett imponerande verk som består av två tjocka tegelstensvolymer. Den ena behandlar Södermalm och den andra de norra stadsdelarna.

Jag har läst lite till och från i de två volymerna under en längre tid och jag måste säg att jag är imponerad. Ren fakta blandas med skrönor och mer trovärdiga berättelser. Här får man läsa om de fattiga bönder på Saltmätargatan som ännu i slutet av 1800-talet hade sin kor på bete ungefär där Timmermansordens hus vid Jarlaplan ligger idag. En utförlig rapport om de prostituerade och den så kallade reglementeringen som innebar att gatans flickor togs in för besiktning står också att läsa.

Idag kan det vara svårt att föreställa sig att det fanns en tid när även innerstan hade ett flertal industrier, som Separator, Bolinders och varvet vid Bergssund. Icke att förglömma tobaksodlingarna vid nuvarande Villastan på Östermalm, något som verkligen förvånar.

Det finns också ett utmärkt kapitel om livet i Gamla stan som är att rekommendera. Där fanns på sin tid en aldrig sinande samling av stadens allra originellaste original.

En äldre variant på samma tema är Claes Lundins Nya och Gamla Stockholm: två ungefär lika omfattande tegelstenar varav Strindberg medverkar i den ena.

På bilden ovan syns tant Fredrique Stenquist, hon är damen längst till vänster. De övriga är Thyra och Sigrid Stenquist, alla kända Mariabergsbor.

Intressant vore, att skriva en liknande typ av bok idag eller om femtio år. Tänk bara att får nattlivet vid Stureplan eller på Söder beskrivet i en torr och saklig text!