Längs med Norra hamnvägen ligger cisternerna på rad; silverglänsande, strama och ståtliga. Det pulserar i rör och ledningar och ur ventilerna strömmar ånga och gas. När sommarhettan ligger tung är här gudagott att vara. Men denna dag är himlen grå.
Det sägs att en av dessa cisterner är kopplade till en ledning som går till jordens medelpunkt. Hittar man bara rätt och vrider på ett särskilt reglage, kan man stiga ner till det rike som Orfeus med så föga framgång besökte för att återföra sin älskade Eurydike.
En gång på 20-talet, innan cisterner kantade Norra hamnvägen, vandrade här ensamma själar. Det var människor som färdats genom öppnas städer, längs med nöjen utan mål. Livet gav dem här ännu några år.
Skogarna där jag bor tar aldrig slut. Här och där reser sig en smärre höjd och där kan man blicka ut över nejden för att orientera sig. Om inte annat så ser man Kaknästornet som en hägring i fjärran.
Det är bakom Borgen som Skogen börjar. Det är en övernaturlig skog, ty någonstans finns en grotta som leder rakt ned i underjorden. Ur denna grottan kommer de kosterligaste av varelser, varelser som förvandlar skogen till Skogen. Man måste vara vaksam, annars är risken stor att man blir bergtagen. Men av allt detta syntes inte ett spår när jag satt där på parkbänken en vinterdag.
För länge sedan fanns det en liten flygplats i utkanten av Skogen, Lindarängens flyghamn. Under andra världskriget roade sig spioner och flygare, gatpojkar och direktriser, i den lilla stuga som låg väl dold där Kaknästornets byggnad numera tronar. Det är oklart om Skogen då räknades som svenskt territorium.
Med ingång från hallen ligger ett litet kök med järnspis och skafferi. Utanför fönstret, genom de tunna gardinerna, skymtar landsvägen som stryker tätt intill skolbyggnaden. Här vid köksbordet tillbringade småskollärarinnan sina lediga timmar.
Inne i den rymliga skolsalen står en stor kamin. Bakom kaminen, i den murade nischen, går rören runt som i en labyrint för att så mycket av värmen som möjligt skall komma rummet till godo. Nischen är svart att sot, ty rören håller inte riktigt tätt och kaminen eldas ständigt på veckorna. Vintrarna här uppe är stränga och köldknäpparna kan hålla i sig i veckor.
Det är något magiskt över dessa plåtrör som rödglödgade sprider värme. Ställer man sig tätt intill kan man höra de förunderligaste läten. Sena kvällar händer det att vår herre hörs förkunna de sällsammaste berättelser i dessa sotsvarta rör. En natt är det sagan om Noak och hans ark, en annan hörs skrönan om de tre vise männen som fullastade med gåvor gästade ett nyfött jesusbarn.
Men dessa sagor är bara för dem som vet att lyssna. Vanliga människor hör bara hur det knakar i trästommen i det gamla huset när temperaturen närmar sig 35 graders kyla och kaminrören sedan länga svalnat.
Sommarnattens långa skuggor sträcker ut sina tungor och griper tag om en, ty de ljusa nätterna norröver låter aldrig dagen slå sig till ro. Jag promenerade över de nysådda och bultade åkrarna i försommarkvällen, kände doften av jord och lät ljuset och skuggorna följa mig i mina spår.
Jag nynnade på en melodi från slutet av 40-talet, Lost April, Where did you go? Like winter’s snow, I saw you vanish. Lost April, so soft and warm. A memory not even time can banish. Björkarnas stammar lyste vita mot grönskan som kom tidigt detta år. Katten satt på helspänn. Det är troligt, att ytterligare en fågel snart får skatta åt förgängelsen.
Serpentinvägen slingrade sig nedför skithusbacken. Dess grus som dagtid lyser ljust och grant, var grått och mörkt under de långa skuggorna. Det är här i sänkan som dimman kommer rullandes de vackraste av sommarnätter, stilla och bärandes de skiraste av dofter.
Jag vet inte vad som är vackrast med försommaren. Kanske det att när den går till ända, börjar mörkret så sakta sänka sig ner igen och med den gör vemodet åter entré.
När mörkret sänkt sig över museibyggnaden, tränger månens klara sken in i de gamla salarna och med ens får konstverken livet åter. Likt barnens leksaker i Tjajkovskijs Nötknäpparsvit färdas de alla till drömmarnas rike, i detta fall till Kingdom of the arts!
Syster Therese och Beata Beatrix vänder sig om och flyr den virile Napoleon Bonapartes blickar. Rodna, må alla kyska stiftsjungfrur när en sådan man är i farten!
En av de mer bortglömda nattklubbarna i Stockholm, tillika den mest mytomspunna, låg i en källare i närheten av Johannes. I slutet av 30-talet och början av 40-talet begav sig merparten av de mest levnadsglada till den skumma källarlokalen, som saknade orkester utan istället spelade grammofonmusik. Klubbens ägare var friherre Casimir Rosencroona, en välbärgad ung man som satte sprätt på arvet genom att importera skivor från England och USA.
Här roade sig Gösta Ekman de sista åren av sitt liv, Agnes von Krusenstjernas vackra jungfrur, luspanka butiksbiträden och folk från film och teater.
Av förklarliga skäl är det ytterst få som verkligen kommer ihåg dessa långa nätter. För att ge en bild av stämningen, har jag satt samman ett urval av de melodier som spelades den gången. Det börjar med swing och slutar med latinamerikanska tongångar i gryningen. Lyssna på En nöjenas natt på Der Liebe 1:
Kväll efter kväll, vände Casimir plattor på den trånga klubben. Så här lät den gång när svetten lackade på Der Liebe. Varma sommarnätter i dåligt ventilerade lokaler är verkligen inte något nytt, om det nu var någon som trodde det. Lyssna på En nöjenas natt på Der Liebe 2:
Jimmie Lunceford: Mandy; Duke Ellington (Dolores Parker sång); Take love easy;Benny Goodman: Shivers; Jimmie Lunceford: Sassin” the boss; Cab Calloway: A ghost of a chance; Benny Gooman: Till Tom special.
Här intill ses Ingrid Bergman och Gösta Ekman en sen natt på vägen hem efter en helkväll på Der liebe. En väldigt fin bild. Lyssna på En nöjenas natt på Der Liebe 3:
Henry King: Negra consentida; Teddy Wilson: Blues in C sharp minor; Lionel Hampton: A ghost of a chance; Charlie Barnet: Wanderin blues; Billie Holiday: Foolin myself; Alice Babs: Bluebirds in the moonlight; Lil Armstrong: You mean so much to me; Miff Görling: Fate; Håkan von Eichwald: Diane; Zarah Leander: Lang ists her.
Midsommaren 1942 hade Casimir Rosencroona beslutat sig för att anordna midsommarfest på Der Liebe. Han var ingen stor vän av lantlivets alla behag, den gode Casimir. Nya plattor hade anlänt med den sista båten från USA och smuggelspriten från Tyskland fyllde en hel jungfrukammare i hans rymliga våning. Det var som upplagt för en midsommarfest ingen någonsin skulle minnas.
Midsommarnatten gick över till midsommardag och i några av Casimirs rokokosoffor gjorde en och annan gäst sitt bästa för att utmana sedlighetens lagar, i köket smälte den sista isen och till sist började även grammofonskivorna att tryta.
Och Diana Miller sjöng My heaven on earth
My heaven on earth came at a glance
bringing romance
Your lucky charm was all I needed
to thrill my heart with a song
Your sweet, your lovely and gay
heaven has been my greatest gain
for letting an angel like you getting avay
Sensommarsolen hade försvunnit bakom stadshusets torn och kvällen var ännu ung, men skuggorna var långa och dolde vardagen med sitt svärtade mörker. Laila Loales steg ur bilen, torkade en tår och gick uppför trapporna, in på Konstakademien.
I trapphallen var nattens slummer inte något man hade i tankarna. Uppsluppna, ja nästintill våryra, roade man sig i den stillhet som sänkt sig över lokalerna när besökarna lämnat huset. Ljudet av svarta pumps ekade i det lanterninförsedda rummet när Laila med raska steg förflyttar sig till övre botten.
En trappa upp stod skulpturerna på rad i den tilltagande skymningen. Tvekande, var det kanske dags för dem att kliva ned och delta i kvällens festligheter?
Laila Loales satte sig framför flygeln och slog an ett ackord. Himlen utanför var fortfarande ljus och från balkongdörren strömmande frisk och av höstens dofter mättad luft.
Av dagsljuset återstod endast skärvor, när Laila lösgjorde sig från skuggorna och satte sig framför det svarta instrumentet. Publiken hade andäktigt bänkat sig med champagneglas i hand, men sorlet hade flytt. På flygeln lyste tre stearinljus och de stora fönstren gapade tomma ut mot den mörkblå himlen. Det var sommarens sista kväll och imorgon hade hösten oundvikligen gjort sin entré.
Likt många av sina vänner, hade S:t Göran en sällsynt ädel karaktär och drog sig inte för att rädda den uslaste av stiftsjungfrur ur en penibel knipa om stunden så krävde det. I Gamla Stans trängsta gränd låg en gång för länge sedan en väl bevarad hemlighet. I porten Själagårdsgatan 5 på 4 trappor fanns en till synes övergiven våning i ett sedan ett tiotal år kontoriserat hus. Men nog fanns det liv i dessa gamla 1700-talssalonger alltid, ty var helg fylldes rummen med människor som visste att roa sig och som föredrog att göra det i skymundan.
Bakom detta trivsamma etablissemang stod ingen mindre än friherre Pontus Siöcroona, syssling till den berömda Vera som ett decennium senare skulle bli känd som Gamla Stans räddare och skyddshelgon. Pontus, som tyvärr icke var försedd med slott, passade på att rensa baron von Lantingshausen von Höpkens förfallna och övergivna Bogesund och inredde sedan den stora våning på Själagårdsgatan han låtit en bulvan förhyra, med dessa utsökta och skamfilade klenoder. Så snart höstmörkret sänkt sig över staden, eldades kakelugnarna upp och vinflaskorna ställdes på kylning. Och så roade sig stadens förtappade veckoslut efter veckoslut.
Nå, säg den glädje som varar för övrigt! En kväll fick en granne, en moralernas väktare, på andra sidan kvarteret syn på den fagre Pontus och en likaledes fager adjunkt i botanik och skotskrutigt som i en komprometterande scen intagit brandtrappan som ledde från taket ner till det trånga gårdsrummet. Grannen, som för övrigt var anställd vid ett tekniskt institut, ringde genast till Sedlighetsroteln, ty nu fick det sannerligen vara slut på det roliga.
Men som ni alla säkert vet, står sedan år 1912 S:t Göran på vakt intill Österlånggatan. När vår hjälte i brons uppsnappade Pontus förskräckta ”kors!”, drog han åter sitt svärd och rusade iväg för att med liv och lust skydda moralens vittrande förfall från ett snöpligt slut. Kampen blev kort och S:t Göran förvandlade de snipiga konstaplarna till slarvsylta och packade in dem i polisbilen som han sedan lät rulla nerför Slottsbacken med destination det mörka, kalla vattnet nedanför Skeppsbron. Vad var väl denna enkla seger jämfört med det stora slag som utkämpades med en eldsprutande drake?
Ett svagt ljus smeker Bonn-Karls slutna ögon. Midsommarnattens ödestimme förflyttade honom från jordelivet upp till den klara atmosfär som karaktäriserar himmelriket, likväl som det förmak som tjänar som mottagningsrum för de nyanlända. Bonn-Karl finner sig insvept i vit lakansväv och vad är väl lämpligare när man är beredd att kliva in till Vår herres överjordiska paradis?
Som en blyg liten blå viol, gläntar Bonn-Karl på vår herres gamla gistna port som precis reglats upp.
– Finns här doft av nattviol, ros och kastanj, stammar Bonn-Karl nervöst, annars vill jag helst inte stiga in.
– Bonn-Karl, vilken överraskning! Inte har du här att göra, din tid är ännu icke utmätt. Jag tror bestämt att ett misstag har skett. Du har ännu långt kvar att leva, min dekorative lille vän.
Bonn-Karl tror icke sina öron. Tänk, att åter få vistas på gården och sköta sina djur, precis som han alltid har gjort. Vilken lycka! Men hur skall han åter ta sig ner till de jordiska markerna?
– Bonn-Karl! Jag läser dina tankar, men du skall icke misströsta. Tag denna ram och håll den hårt, vakta den med ditt liv. Slut sedan dina ögon och tänk på din fagra dal. Strax skall du åter vandra på din åker, plöja din jord och odla ditt vete, ty jag vet att det är himlen för dig.
Midsommarnatten är förunderligt ljus och mörkret lägger sig aldrig över nejden. Försommarens alla dofter kokas samman när daggen förbereder morgonens entré. När midnattstimmen närmar sig och dimman rullar in, beger sig Bonn-Karl ut för att fira den hedniska högtiden. Han skall plocka de vackraste av blommor.
Kransen blir en prydnad i Bonn-Karls hår och beundras av både levande och döda, ty denna natt är så beskaffad att universums alla existenser tillåts träda fram för att gripa det halmstrå som kan ge dem en inträdesbiljett till det eviga livet. Vem vill inte glittra i midsommarnatten som den vackraste av diamanter och likt denna ädelsten alltjämt förbliva ung? Bonn-Karl tror sig känna till den magiska trollformel som endast kan användas den natt som är en offerfest i fruktsamhetens tecken.
Med kransen i sitt hår klär Bonn-Karl sin midsommarstång och smyckar den med försommarens alla blomster. Smörblommor, kärringtand och syren pryder det grönskande korset som gör sig så bra i den dimhöljda natten. Men det gäller att se upp, ty man måste passa sig så att man inte blir iakttagen av Näcken!
Men när morgonen gryr tillhör inte Bonn-Karl de odödligas skara. Någonting gick snett. Kanske var det dimmornas förrädiska slöjor som bländade honom i det avgörande ögonblicket. Nu är det bara att hoppas att ett under en gång skall se, och att Bonn-Karl ännu en gång skall vandra under samma stjärnor som vi andra.
Nu hoppas jag att vår herre har överseende mitt tilltag.
Som många kanske inte vet, firades påsken redan på det noir-stinna 40-talet och detta till minne av salig Casimir Silfverstake som offrade sitt liv för att rädda ett välfyllt barskåp. Det var en kulen kväll. Casimirs barskåp var fyllt till bredden, ty det skulle bli en vår fylld av stora kalas. Framåt natten hördes märkliga ljud från källarvåning. Casimir, som anade oråd, bad jungfrun hämta en förskärare och embarkerade sig framför barskåpet med kniven i högsta hugg och ett stearinljus i sin hand.
Den liga som bestämt sig för att råna Casimir och hans barskåp var av allra grymmaste sort. När dagen grydde hittade jungfrun honom död på soffan inne i kabinettet. Spriten hade de dock inte fått med sig, ty förskäraren hade faktiskt gjort nytta. Alltsedan den gången firar Casimirs vänner hans tragiska hädanfärd och gläder sig åt att han så osjälviskt räddade dem från en torrlagd vår.
I fredags var jag hemma hos Björn för att trycka i mig rom, ty vi skulle gå på stort kalas (och mycket riktigt, det blev uppsluppet, men jag höll mig från att ilsket påpeka att jag minsann blev utan pris den gång för 6 år edan då jag var nominerad). I ett hörn i Björns möblerbara hall, som han apterat till herr-/damrum, står en mycket vacker guldfärgad gitarr. Jag är rätt säker på att den tillhört Francoise Hardy en gång på 60-talet. Hennes dekorativa slarver till man, Jacques Dutronc , lämnade den säkert till stampen och glömde att lösa ut den. Tror jag, måste jag be att få tillägga.
Björns hem är en liten skattkista. I bokhyllan står Adelskalendern, något ansatt av ett utspillt glas vin, i en annan hylla står en samling mer eller mindre fungerande kameror. I ytterligare en bokhylla finns tyska typografiböcker som får samsas om utrymmet med diverse märkliga volymer, t.ex. bildboken om Gustav V, en engelsk heminredningsbok från 30-talet och den gamla helknasiga tyska praktverket Homosexualität som man inte begriper någonting utav. Det finns faktiskt saker överallt. Att vara hemma hos Björn är ungefär som att gå omkring på en loppmarknad och det är en komplimang.
Hangaren vid Södra hamnvägen står övergivet en kall vinterdag i februari. Fasadens blågrågröna plåt är anonym i detta av skjul befolkade område.
Det var i skuggan av revolten i Ungern i oktober 1956 som dessa enkla förrådsutrymmen blev stoff för världspressen. József Gimes, beryktat kurtisan och älskare till den sedermera avrättade premiärministern Imre Nagy, lämnade vid oroligheternas utbrott Ungern och medförde en stor samling dyrbarheter som han tillskansat sig från Budapests mest förmögna damer. Målet med hans resa var Sverige och Stockholm, där han ämnade försörja sig som antikvitetshandlare.
Dyrbarheterna hade delats upp och skickats kors och tvärs över Europa för att så småningom anlända till förvaringsplatsen i magasinet i hamnen. Den gode Gimes var dock en lastbar man, och i bagaget fanns inte mindre än ett kilo kokain, vilket de nitiska tulltjänstemännen uppdagade. Undersökning påbörjades, och det dröjde inte mer än ett par dagar innan skattgömman i Frihamnen avslöjades. Gimes utvisades och gick ett hemskt möte till ödes i hemlandet. Smycken, tavlor och silver försvann spårlöst och har än i denna dag icke kommit till rätta.
Det var i slutet av oktober. Den första snön låg förstrött på den frusna marken och solen sken från en klar himmel. Med ens försvann ljuset. Trädens siluetter bleknade så sakta, förenade sig med den mörknande skyn. Snön som gnistrat och prytt de frusna plogfårorna, blev med ens grå och obetydlig. Ljudet från den spinnande bilmotorn tystnade. Det var vår herre som kallat hem de sina.
Det är en varm junimorgon och Laila Loales sitter i sin trädgård, ety Laila vistas gärna i sin trädgård. Det vet alla som läser Mellanbygden och Laila är inget undantag. En dums hörs från brevlådan nere vid vägen och Post-Nisse ropar: – Du har fått paket. Från Jan-Britt i Träskuman. Nu är du allt bra nyfiken? Jag med för den delen.
Tio minuter senare sitter Laila på farstukvisten med en kopp nybryggt kaffe och det nyanlända paketets emballage ligger bredvid. På frimärket ler Slivia som en galen Carlola. Postfrukostmazarinen är så gott som nybakad. Florsockerglasyren är tämligen oskadd. Träplankorna doftar i sommarvärmen och på snickeriet har de precis tagit rast. Det är mest bara fåglar och insekter som hörs denna juniförmiddag.
Naturskönt beläget vid dammen i Borrgård ligger den gamla Mjölnargården. Som av en slump, har jag kommit över Mjölnarhustruns omtalade recept på kroppkakor.
Tag lämplig mängd kokt potatis som fått ligga till sig sedan gårdagen, pressa den och blanda med ett par ägg och vetemjöl. Tillsätt lite svartpeppar. Fyll med knaperstekt fläsk och lök. Låt koka i saltat vatten tills dess de flyter upp. Servera med smör och lingon.
En dag hittades Mjölnarhustrun död i sin visthusbod. Många tisslade och tasslade och den allmänna uppfattningen var att hon bragts om livet, för att hennes make börjat pokulera med ett annat fruntimmer i byn. Denna eventuella romans, fick dock ett snabbt slut när mjölnaren fastnade i skovelhjulet vid sin egen kvarn och helt förvandlades till mos. Mjölnarhustrun hörs ibland spöka i krypgrunden under huset så kanske är det där, och inte i visthusboden, som man bör söka efter förklaringen till dessa ruskigheter.
Jag läser gammal kiosklitteratur av det sämre slaget; litteratur som kan vara nog så underhållande.
Här möter oss fröken Bielke som för några kapitel sedan råkat ut för en gift man som hon sedan länge funnit sin själsfrände i. Ni kan lät tänka er hennes lycka, när han gjorde henne sin kur. Men nu har det som sagt gått några kapitel och stackars fröken Bielke har fått veta att herr Fock, av diverse orsaker, funnit det lämpligt att stanna kvar i den trygga hamn som han sedan några år seglat in i, som den oroliga själ han är.
Döm då om fröken Bielkes förvåning när det trillar ner en inbjudan på hallgolvet; herrskapet Fock bjuder in till cocktail och det vore så väldigt trevligt och fröken Bielke ville hedra tillställningen med sin närvaro. Ni förstår säkert hur den unga fröken känner sig; hon, som varken fick prins eller kungarike. Nej, hur kan herr Fock ens tänka sig att hon skall stå där, mitt i herrskapets tomtebolycka och känna sig som om hon inte dög, även om hon vet att hennes känslor till viss del är besvarade?
Fröken Bielke förstår inte alls och blir alldeles upprörd och ledsen och skäller ut herr Fock efter noter. Detta trots att det egentligen är helt emot både principer och vilja. Hade hon varit mer försikommen, hade hon naturligtvis gått dit och vampat honom. Men den läggningen saknar vår unga hjältinna.
Som sagt, detta är en kioskroman och intrigen är därefter.
Det var en fantastisk morgon. Redan vid åttatiden värmde solen hett på bron och det doftade av varmt trä. Det var en sådan dag som man verkligen inte får förslösa. – Är det inte idag som vi skall plocka längtans blåa blomma?
– Jo, det är det nog.
– Jag vet inte var den växer men jag tror att vi skall finna den idag. Den är fantastisk, det är jag säker på.
– Huvudsaken är iallafall att vi finner den nu när du påminnt mig om den. Jag trodde inte ens att den fanns, men det är klart att den gör det. Annars vore det väl allt bra trist.
I en liten sval dunge i utkanten av en åker står den, den lilla klarblå klockan på sin skira stängel. – Men det är ju magi! Längtans blåa blomma, tänk att vi fann den! Jag trodde en stund att du bara hittade på.
– Kanske gjorde jag just det, men det gör ju detsamma.
– Kanske är det allra finast just därför.
Vissa seder i vårt avlånga land kan verka förbryllande på de delar som saknar vanan ifråga. Få är de människor som har för vana att köra omkring med en bakelse på sitt biltak. Ännu färre är de människor som inhandlat bakverket i fråga hos Westmans i Bygdsiljum.
Men vad skall nu denna galenskap göra för nytta? Är det inte rentav livsfarligt vid en hastig inbromsning? En 20-kilos nougatbakelse måste väl motsvara en smärre elefant om olyckan är framme? Jag säger bara: betänk då hur trivsamt och praktiskt det är att alltid ha en rejäl bakelse till hands.
Parkerar man fel så underlättar inget som att bjuda parkeringsvakten på en bit sött. Tar bensinen slut, slår man sig bara ner och tar en kopp med dopp; förr eller senare stannar en vänlig själ och bjuder på några liter mot en rejäl smakbit. Är olyckan framme och det slutar med en krock, lindrar inget smällen som ett rejält tilltaget bakverk.
Det är klart att man vill ha en bakelse på biltaket.
Det var en ljus natt i slutet av juni. En lång, låg tyskamerikanare hade sänkt sig ner från ingenstans och landat på villans gräsmatta. Den såg allt lite malplacerad ut där den stod invid syrenbusken. Trädgårdsmatrosen stod uppsträckt och orörlig i den tysta natten. Inte skall ni tro att nytillskottet på gräsmattan störde honom.
Trädgårdsmatrosen är ett vanligt inslag i trädgårdarna i åtskilliga av våra mer lantligt belägna län. Den anses skänka sin ägare evig kärlek – något som i våra dagar kan te sig en smula onödigt. Vissa hävdar också att en stilig trädgårdsmatros ger lycka i affärslivet. Det är inte otroligt att det bara är gammal vidskepelse.
Såsmåningom lättade dimman från åkrarna och morgonsolen blev allt starkare. Den tyskamerikanska vagnen stod inte längre kvar på gräsmattan. Om nu någon noterat dess besök, är det inte alls orimligt att den antog att det var trädgårdsmatrosens förtjänst att villans ägare fått ett så flott, nattligt besök.
I fredags var jag hemma hos Björn för att trycka i mig rom, ty vi skulle gå på stort kalas (och mycket riktigt, det blev uppsluppet, men jag höll mig från att ilsket påpeka att jag minsann blev utan pris den gång för 6 år edan då jag var nominerad). I ett hörn i Björns möblerbara hall, som han apterat till herr-/damrum, står en mycket vacker guldfärgad gitarr. Jag är rätt säker på att den tillhört 
