Frechette, Halprin och Zabriskie Point

När jag googlade bilder för att par veckor sedan fann jag denna fina från Zabriskie Point, Antonionis flopp från 1969. Bilden är bra, men frågan är om filmen är det? Jag gör en Nils Petter Sundgren och visar filmens sexscen som finns här på YouTube. Oskyldigt var ordet.

Zabriskie Point är en intorkad sjö där Frechette och Halprin har en herdestund, (se klippet ovan). När sedan Frechette dör, får hon ”i sitt chocktillstånd en apokalyptisk vision där ett hus, tillsammans med en mängd föremål, exploderar i slow motion till tonerna av Pink Floyds Come in number 51, your time is up. Därefter åker hon ut i öknen mot solnedgången”. Allt enligt Wikipedia.

Jag vet inte, men nog låter det rätt trist i längden. Kan tänka mig att filmen skulle göra sig i en sådan där Readers Digest-sammanfattning, d.v.s. nedklippt till en tiondel av sin ursprungliga längd. Galan grej förresten ,det där att ge ut böcker i förkortade och lättlästa versioner. Har för mig att även Dostojevskij i en sådan upplaga. Allt var inte bättre förr.

Filmens två skådespelare, Mark Frechette and Daria Halprin, som var fullkomliga amatörer, gjorde dock stor lycka trots den dåliga kritiken och de usla publiksiffrorna. De blev i ett slag på allas läppar. Här en bild från Look Magazine. Mark Frechette dog dock ung, redan 1975, så framgången blev kortvarig för honom. Halprin gick ett än värre öde till mötes, jag tror att hon blev något new age-liknande.

Av Antonionis filmer är nog Blow-up den mest kända. Den har sin charm, men jag föredrar hans tre italienska filmer, L’avventura, La notte och L’eclisse.

Jag tänkte mig Mathieu, fann Delon

Jag satt och letade efter bilder på Mireille Mathieu och fann istället en på Alain Delon och, kan det vara, Monica Vitti till vänster. På högra sidan en ung dam som möjligtvis är Romy Schneider, Delons fästmö under några år (han slampade dock runt och fick bl.a. barn med Nico). Det är en så vacker bild och jag älskar att lyktorna har tänts. Jag tänker på La notte (med Monica Vitti). Här ett klipp från den filmen som jag tycker att man bör se. Vanligtvis brukar jag beklaga mig och utbrista Varför är det inte snyggt! men det behöver jag inte denna gång. Jag minns en scen i filmen när Vitti, eller var det Moreau, går omkring på en stor gräsmattan vid en villan, hur ödsligt och vackert det var. Litet av den känslan kommer tillbaka när jag ser bilden och en del av den finns i YouTube-klippet

Men nu var det Mireille Mathieu jag tänkte rekommendera. Tyvärr finns hon knappt på Spotify, men här är Les yeux de lámour från Casino royale (The look of love). På Youtube hittade jag dock en av mina favoriter, Qu’elle est belle, från hennes första skiva, En directe de l’Olympia, som gavs ut 1965. Hur pampig är inte inspelningen!