Publicerat

Hon var Landstormens lilla argbigga

Nu tror jag att den sista av 30-talets stora svenska stjärnor lämnat jordelivet i och med Sickan Carlssons bortgång. Lite sorgligt, men så är å andra sidan livets gång.

När jag var lite på 70-80-talen så tittade jag nästan alltid på eftermiddagens matinéer. Bland de stjärnor som var flitigast förekommande, eller kanske var det så att det var de som verkligen fastnade i mitt minne, var Tutta Rolf, Annalisa Ericsson och Sickan Carlsson. Överklasskomedier från 30-talet har alltid tilltalat mig och bland de som sändes på eftermiddagarna var denna genre inte alls speciellt ovanlig. En av de mer namnkunniga regissörerna under denna tid var Gustaf Molander, vars bror Olof var en mycket respektingivande regissör på Dramaten och tillika dess chef i mitten på 30-talet. En populär skröna, var sanningshalt jag inte känner, är att Gustav Molander under inspelningen av en film i statarmiljö krävde tabletter under tallrikarna på bordet. Hur som, var han utmärkt lämpad för de mer eleganta 30-talsfarserna som gjorde stor lycka.

Molander regisserade Sickan Carlsson för första gången i filmen Kära släkten från 1933. Huvudrollerna spelades av Tutta Rolf och Gösta Ekman och Carlsson var Rolfs lillasyster. Intrigen var en smula banal, men på något sätt blev soppan tilltalande.

Men bäst minns jag Sickan Carlsson i uppföljaren till 1939 års film Landstormens lilla lotta, Landstormens lilla argbigga från 1941 (se affischen här). Den käcka lottan är i denna uppföljare utbytt mot en utfestad östermalmsböna som inte vill annat än att gå på restaurang och nattklubbar. När hon tvingas enrollera sig i civilförsvaret packar hon sina flottaste toaletter vilket inkluderar en cocktailpyamas i guldlamé och beger sig ut till landsorten. Scenen när hon mockar gödsel i ladugården i denna eleganta utstyrsel är svår att glömma. Lika svårt är det att inte föreställa sig hur det hela slutar. George Fant gick på intet sätt lottlös ur striden.

På 50-talet regisserade Hasse Ekman ett antal filmer med Carlsson. Mest kända är nog Sjunde himlen och Fröken Chic. Dessa färgkomedier var både banala och typiska för det uppsluppna efterkrigsåren. Vissa av dem är också mycket underhållande. Jag minns att jag såg just Sjunde himlen på Cinemateket för ett par år sedan och slog av hur färggrant allt var. Tapeter, tyger, möbler, bilar.  En märklig syn när man tänker på hur blekt allt ter sig idag. Filmen är också stundtals rolig, men något av ett pekoral kan jag tycka.

På youtube finns en smärre dokumentär om Sickan Carlsson. Den är kanske inte så heltäckande, men det är svårt att inte tycka ryckas med av hennes charm. Hon hade verklig ”det”. Läs gärna Leif Furhammars text i Dagens Nyheter och Gaby Wigardts i SvD.

Här en rättelse inskickad av Moladers barnbarn angående sanningshalten om tabletterna på statarbordet:

”Tänkte meddela dig sanningshalten. Så osann den kan bli!! Den berättades redan då farfar levde och gjorde honom väldigt ledsen.

Han var petigheten själv med detaljer och skulle aldrig kommit på något så dumt eller okunnigt. Han kom själv från fattiga omständigheter, Hans far dog när farfar bara var 12 år och hade det inte varit för goda vänner till familjen, som Strindberg och Albert Ranft hade de knappt klarat sig.

Så nu vet du.

Med vänlig hälsning

Anita Molander”

Publicerat

Gustav Molanders Förseglade läppar

Cinemateket har den goda smaken att visa en serie stumfilmer denna vår. Naturligtvis hade man önskat sig ökenromantik med Valentino och Negri, men Gustav Molanders Förseglade läppar var verkligen mycket sevärd den med.

Intrigen i denna vackra film kretsar kring den föräldralösa och bildsköna Angela som vuxit upp i ett italienskt kloster, beskyddad av den rara syster Scolastica som spelas av den trinda och mycket roliga Stina Berg. Scolastica tar sig gärna en snus, ty, som hon säger, hon tjänar vår herre med sitt hjärta, inte med näsan (detta var på doftsnusets dagar).  En dag är det emellertid dags för Angela att åka ut i stora världen, d.v.s.  till tant Peppinas osteria i en närbelägen stad. Det dröjer inte länge förrän Angela stiftat bekantskap med både kärleken och erotiken i form av bildskön konstnär och tant Peppinas slampige äkta  man (eldigt spelad av Edvin Adolphson).

Intrigen är kanske en smula banal, men bilderna är vackra och det dröjer inte länge förrän man sugs in i den relativt stillsamma, men ändock dramatiska handlingen. Särskilt gripande är scenerna från konstnärens engelska hem där hans invalidiserade hustru framlever sina dagar.

Och de talade replikerna? Dem saknar man inte det minsta. Vill man se mer stumfilm, beger man sig lämpligen till filmhuset ikväll och tittar på Karin Swanströms filmatisering av Hjalmar Bergmans Flickan i frack.

Publicerat

Gustaf Molander minns så gärna

Jag har läst Gustaf Molanders minnen, Jag minns så gärna. Och minns gör Molander verkligen, men han skriver inte många ord om sig själv, istället porträtterar han kända och okända människor han mött. Till de mer välkända hör Gösta Ekman (d.ä.), till de mer okända får man bestämt räkna Fredrik, Mauritz Stillers exemplariske hovmästare. Texten är skriven med viss finess och det vilar ett vemod över raderna. Min favorit är en Natt i Wienerwald.

På bilden ovan ses Molander på återbesök i SF-ateljéerna ute i Solna. Det är en bild jag tycker mycket om. När boken kom ut var han 83 år gammal och hade dragit sig tillbaka. En av hans sista filmer var novellen Smycket (1967) med Ingrid Bergman Gunnar Björnstrand i huvudrollerna.

Molander föddes 1888 och gick åren 1907-1909 på Dramatens elevskola som han blev chef för ett tiotal år senare. Dessemellan arbetade han som skådespelare både i Stockholm och vid Svenska teatern i Helsingfors. Det var dock som filmregissör som blev uppmärksammad. 1919 skrev han manuset till Stillers filmatisering av Herr Arnes penningar och så småningom blev det Molander själv som filmatiserade Lagerlöfs verk, bland andra Jerusalem och Kejsaren av Portugallien. Däremellan han han med att regissera vi som går köksvägen, den lustiga 30-talskomedin.

Molander hade en bror, Olof, som under några år var fruktad chef för Dramaten och en mycket skoningslös regissör. År 1938 förlorade han tjänsten som övertogs av Pauline Brunius.

Publicerat

Jag ser 3 filmer på en enda dag

I söndags såg jag tre filmer på en endaste dag. Cinemateket firade Gunnar Björnstrands 100-årsdag och visade två filmer på Sture. Först ut var Gustaf Molanders filmatisering av Smycket efter Maupassants roman med Ingrid Bergman och Björnstrand i huvudrollerna. Jag blev rätt gripen av denna lilla kortfilm som berättar en tragisk historia där huvudpersonerna får uppleva en mycket kort stund av lycka. Molander, vars bror regisserade på Dramaten, kände väl till det borgerliga livet, sämre var det med underklassen. Vid en filminspelning,  där en fattig (statar?)familj skulle sätta sig till bords, insisterade Molander på att man skulle duka bordet med tabletter under tallrikarna.

Kristin kommenderar var nästa film, och den är en en slags komedi, en annorlunda form av feel-good-film som gjorde mig tårögd. Jag blir lätt det, av filmer där det finns en stor portion av godhet och ett oegennyttigt hjärta. Dagmar Ebbesen spelade ett huskors som fick Björnstrands karriär och familj på fötter. Manusförfattaren måste ha varit en kvick jäkel, för det fanns gott om one-liners, främst levererade av Ebbesen.

Slutligen blev det Mai Zetterlings Flickorna med Bibi Anderson, Gunnel Lindblom och Harriet Andersson i huvudrollerna. Det var en mycket vackert fotograferade film, vissa scener var förunderligt magiska med starka kontraster samt över- och underexponeringar. Den hade vissa brister, framförallt på slutet, men var på många sätt bra och jag var imponerad av Bibi Andersons monolog inför en överrumplad och ointresserad teaterpublik som mest bara vill hem och ta sig en bit mat.

Filmen kretsar kring en uppsättning av Lysistrate och aktrisernas privatliv (privatlivet på film) vävs skickligt in i handlingen. Ett manus som gav mig stor respekt för Zetterling. Se den och framförallt Älskande par, filmen som bygger på von Pahlensviten (Angela och Ada: De flämtade av njutning. Deras händer borrade sig in i varandra. Deras kroppar brände. Deras ögon strålade. De hade en underligt ljuv hemlighet som ingen annan visste).