En hemmapappa och en karriärman

Hemmaman och karriärman

I Femina anno 1967 fann jag en intressant artikel där en hemmapappa och en karriärman intervjuas om sina respektive liv. Hemmapappan beslutade sig för att var hemma när hans fru fick ett erbjudande om ett mer krävande jobb. Tidigare hade han arbetat som konditor/bagare, men det jobbet hade arbetstider som inte passade så bra med livet som småbarnsförälder. Av texten att döma verkar han trivas bra med att sköta familjens tre barn och det gemensamma hemmet.

Man nummer två har satsat på karriären och hans fru är av modell ”hemma”. Hon sköter hemmet och håller koll på pengarna, utom den slant som han behåller till luncher mm. Arrangemanget verkar fungera relativt bra, men vissa slitningar förekommer, då han ibland har lite svårt att förstå att hon är uttröttad efter en heldag med barnen och hemmet.

Hemmamannen får ofta hör hur duktig han är som klarar både hem och barn. Detta finner han lustigt och blir samtidigt irriterad. Hade han varit kvinna hade knappast någon sagt detsamma. Överhuvudtaget gör han ett gott intryck, ty han varken höjer sig själv till skyarna eller klagar på att hans karriär blir lidande.

Jag blir så nyfiken. Hur gick det sedan? Kunde hemmamannen ta sig ut på arbetsmarknaden när barnen blev större, höll deras äktenskap? Femina var en förvånansvärt bra tidning på en tiden. En bra blandning reportage och snygga bilder. Och så mycket färg!

Upp till Camp säger Femina 1967

Upp till camp

Jag satt på KB för att läsa en artikel i Femina från 1967 och slogs av hur pass högkvalitativt materialet i tidningen faktiskt var. Många intressanta texter fann jag och dessutom var det så härligt att njuta av den färgexplosion som dåtidens veckotidningar bjöd på. Fantastiskt! Dock åter till ämnet, till artikeln ”Upp till Camp”. Jag citerar inledningen.

”Camp är ömhet och sympati. Camp är en känsla. Ett förhållande till något, någon. Ett föremål, en företeelse. Film, människor, konst musik möbler, prylar. Det överdrivna, det naiva, det fantastiska, det fantastiskt misslyckade är camp. Det teatraliska är Camp. Camp är saker som inte är vad de är. Lampan som ser ut som en blomma. Stolen av älghorn…  jugend är naturligtvis Camp. Den storstilade tragediennen, det överdrivet muskulöse filmhjälten är Camp. Till exempel. Camp har ingenting att göra med  inne och ute. Camp är aldrig spekulativt. Camp är känsla av ömhet och sympati. Camp är en 60-talskänsla som går i barndom”.

Jag är lite osäker på när begreppet camp myntades i USA, men har läst mig till att det förekommer i Christopher Isherwoods roman Världen om aftonen från 1954 (?). Susan Sontags essä ”Notes on Camp” från 1964 startade en debatt där begreppet diskuterades. 3 år senare var tydligen den svenska publiken redo för  Camp, dock verkar inte Femina har tagit upp homosexkopplingen som vekar ha varit tydlig i USA.

Att jugend är camp framstår som rätt lustigt idag, men tiderna ändras. I övrigt tycker jag att definitionen är rätt bra. Rubriken, Upp till camp är dock helt fantastisk! Tyvärr var reportaget mest ett bildsvep och någon djupare analys av begreppet gjordes ej.