Publicerat

von Sydowska morden blev Ett brott

Ett brott (1940) Filmografinr 1940/19I mars 1932 hittades häradshövding Hjalmar von Sydow, hans kokerska och hans hembiträde brutalt ihjälslagna i familjens våningen på Norr Mälarstrand i Stockholm. Senare på kvällen intog sonen Fredrik von Sydow och hans hustru Ingun en sen supé på Hotell Gillet i Uppsala. En hovmästare kallade diskret ut unge von Sydow som åtföljd av sin fru gick ut i tamburen där Ingun satte sig i en fåtölj. Fredrik von Sydow böjde sig fram, som för att ge sin hustru en kyss, men sköt henne istället och sedan sig själv.

Upprinnelsen till brottet var att Fredrik von Sydow var drogberoende och hade stora skulder. När han besökte sin far i våningen vid Norr Mälarstrand gick något snett och tre människor fick sätta livet till. Här en kort film om morden. Intresserade kan också läsa boken I skuggan av ett brott.

Ett år senare hade Sigfrid Siwerts pjäs Ett brott premiär på Lorensbergsteatern i Stockholm. 1940 förvandlades den till film av Anders Henrikson som skrev manus tillsammans med Carlo Keil-Möller och Bengt Idestam-Almquist. I huvudrollerna ses Edvin Adolphson och Karin Ekelund som Rutger och Maud von Degerfelt. Brodern Hans spelas av Henrikson själv och fadern, justitierådet Andreas von Degerfelt, av Carl Barcklind. Kommissarien gestaltas av Gösta Cederlund och justitierådets bror, den morfinmissbrukande ockraren Hugo, av Sigurd Wallén.

Ett brott är en mycket bra film. Den är riktigt otäck och både Adolphson och Ekelund är fantastiska i sina roller som det det unga paret med exklusiva vanor som ständigt springer på nattklubbar. När polisen börjar intressera sig för dem bryter Maud samman och erkänner att hon dödat Hugo. Det är något av film noir över denna svenska 40-talsfilm. Den är visserligen inte som Ekmans 40-talsproduktion, men den är bra, faktiskt mycket bra till och med. Visst finns det lite lätt buskisartade biroller, men på det stora hela är det dramatik av hög klass. Tyvärr verkar den inte ha återutgetts på DVD eller liknande, och det är bara att beklaga.

Publicerat

Armfeldts i Sommarnattens leende

Naima Wifstrand och Eva Dahlbeck som som mor och dotter Armfeldt i Ingmar Bergmans fantastiska film Sommarnattens leende hör till de verkliga pärlorna i den svenska filmhistorien och de verkligen perfekt avv SVT valde att visa denan film som måndagsmatiné. Bergman har jag dock aldrig förstått mig på, kanske mest för att övriga filmmakare, kritiker och cineaster blivit som lamslagna av hans storhet.

Gunnar Björnstrand som den kärlekskranka advokaten och Harriet Andersson som den villiga jungfrun är två andra karaktärer som man inte kan annat än älska. När Andersson knäpper upp blusen och gör den stackars unga och fagra Björn Bjelfvenstam smått galen förstår man varför Mai Zetterling valde henne till rollen som Agda i filmatiseringen av Fröknarna von Pahlen.

Dagen därpå var det dags för ännu en film, Karin Ekelunds näst sista spelfilm, Supé för två (1947) som är en svensk variant på den franska filmen L’ inévitable Monsieur Dubois. Ekelund en parfymdirektör med en nöjeslysten lillasyster. Bocken i örtagård gestaltas av spelar mot Edvin Adolphson och han är verkligen rolig, lika rolig som Ekelund är elegant. Mimi Pollack som Elekunds sekreterare är heller inte dum, precis som Douglas Håge. En rätt bra film tycker jag, elegant och kvick.

Karin Ekelunds nästa och tillika sista film, Så tuktas kärleken, kom först 1955 och den gjoreds många år senare i en nyinspelning och fickdå namnet Lust och fägring stor.

Publicerat

And her heart belongs to Tangerine

En av 30-talets snyggaste bilder: Inga Tidblad och Edvin Adolphson tar sig ett glas och är onekligen stiligast i hela stan. Och så lyssnar vi på Tangerine från 1942.

Benny Goodmans orkester och Art Lund vid mikrofonen. Texten handlar om den fagra Tangerine som vuxit upp på barerna i Argentina. Tyvärr är bara den första versen med i denna inspelning.

Tangerine,
She is all they claim
With her eyes of night and lips as bright as flame

Yes, she”s got the guys in a whirl
But she’s only fooling one girl
She’s only fooling Tangerine

Publicerat

Gustav Molanders Förseglade läppar

Cinemateket har den goda smaken att visa en serie stumfilmer denna vår. Naturligtvis hade man önskat sig ökenromantik med Valentino och Negri, men Gustav Molanders Förseglade läppar var verkligen mycket sevärd den med.

Intrigen i denna vackra film kretsar kring den föräldralösa och bildsköna Angela som vuxit upp i ett italienskt kloster, beskyddad av den rara syster Scolastica som spelas av den trinda och mycket roliga Stina Berg. Scolastica tar sig gärna en snus, ty, som hon säger, hon tjänar vår herre med sitt hjärta, inte med näsan (detta var på doftsnusets dagar).  En dag är det emellertid dags för Angela att åka ut i stora världen, d.v.s.  till tant Peppinas osteria i en närbelägen stad. Det dröjer inte länge förrän Angela stiftat bekantskap med både kärleken och erotiken i form av bildskön konstnär och tant Peppinas slampige äkta  man (eldigt spelad av Edvin Adolphson).

Intrigen är kanske en smula banal, men bilderna är vackra och det dröjer inte länge förrän man sugs in i den relativt stillsamma, men ändock dramatiska handlingen. Särskilt gripande är scenerna från konstnärens engelska hem där hans invalidiserade hustru framlever sina dagar.

Och de talade replikerna? Dem saknar man inte det minsta. Vill man se mer stumfilm, beger man sig lämpligen till filmhuset ikväll och tittar på Karin Swanströms filmatisering av Hjalmar Bergmans Flickan i frack.

Publicerat

Ty modets nycker ges så korta liv

På fredag öppnar på Nordiska museet utställningen Modemakt som visar kläder från tre decennium, 1780-, 1860- och 1960-talen. På utställningens informationssida står att läsa ”Modets makt är stor. I alla tider har olika samhällsgrupper använt kläder för att uttrycka sin identitet.” Ja, det kan man inte neka till. Det återstår bara att se om utställningen har något nytt att förmedla på detta område.

Tänk om man får veta något om klädkoderna i romantikens Uppsala. Berätta för mig om hur den unge Per Ulrik Kernell klädde sig när han begav sig för att träffa överstinna Silfverstolpe och vad den vittra Amaila von Helvig valt att sätta på sig den dag  hon satte sig vid Mallas piano och lät sina  händer smekas av den förälskade E.G. Geijer. Geijer och Helvig hade inte särdeles fysisk romans, så man kan tänka sig att klädedräkten var ytterst viktig för att uttrycka de förbjudna känslorna.

”Modets nycker ges så korta liv”, den spirituella frasen, är hämtad från en Lustans lakejer-text. En av de bästa faktiskt. Det finns en hel del så pärlor från början av deras karriär. I ”Se men inte röra” sjunger Johan Kinde ”En flicka jag ser hon är verkligen chic, ikväll har hon valt en glasartad blick”. På tal om identitet.

Här intill ses Edvin Adolphson och Anders Henrikson på en bild från år 1940 ur filmen Ett brott. Adolphson är en av mina favoriter. Alltid välklädd, inte undra på förresten, han klädde i det mesta. Den mustasch som han odlade under ett antal år var dessutom ytterst elegant. Synd, att den inte kommit på mode igen. En något fylligare variant på den så utskällda tangorabatten skulle man kunna karakterisera den.

Läs också DNs recension av Modemakt.

Publicerat

Edvin och den stora filmexporten

Till vänster en ung Ingrid Bergman, ett par år innan hon emigrerade till USA och Hollywwod. Till vänster en av våra inhemska eleganter: Edvin Adolphson. Hur det kommer sig att han alltid förbigås när det skall talas om manligt mode är något av en gåta. Bilden är tagen 1935 och Adolphson är 42 år. De båda medverkar i filmen Munkbrogreven som utspelar sig i Gamla Stan. Kepsen, den slipslösa sparsamt uppknäppta skjortan och blazern är prefekta för rollen där han spelar journalist.

Adolpson klädde också i frack, vilket denna bild visar. Posen och tangorabatten, borde ha förflyttat honom till Hollywood med blixtens hastighet, men så skedde icke. Han har en elegans som jag knappast kan tänka mig går att återskapa och som troligtvis saknade all konkurrens även när det begav sig.