Att reparera en gammal rörradio, 2

Så här ser den ut, Granadan, i all sin glans! Typisk sen 50-talsformgivning. Den hör inte till mina absoluta favoriter när det kommer till formgivning, men men den är intressant för att den är den första stereoradiogrammofonen (dock att radion bara är mono – stereosändningar fanns inte på den tiden). Modellen Granada introducerades redan 1955 eller 1956 och blev snabbt populär. Billig var den inte, men å andra sidan kostade den mindre än de tyska prestigemodellerna. Radiodelen är försedd med luftbroms, så att den sakta och dämpat glider in när man skjuter in den.

Som ni kanske anar, har reparationen lyckats och både radion och den andra stereokanalen fungerar nu. Vill ni se den i aktion, klicka här!

Reparationen var egentligen inte speciellt svår, men jag hade aldrig klarat av den utan hjälp från Torbjörn på Radiohistoriskt forum. Då något kopplingschema inte fanns att tillgå och jag inte hade full kläm på hur man numrerar rörens anslutningsstift, var det mycket värdefullt att få kvalificerad hjälp.

Vad var det då som behövde bytas? Ett motstånd, som i mitt tycke såg ut som en säkring, hade brunnit och det troligtvis på grund av att en kopplingskondensator lagt av. Kopplingskondensatorer är kondensatorer som kopplar samman de olika stegen i en förstärkare och spärrar emot farlig likström. I detta fall utgjordes dessa av papperskondensatorer av märket Wima. Dessa är, har jag fått lära mig, helt ökända. Kvalitén var så dålig att de i vissa fall fick bytas redan efter ett par år. Att några av mina klarat sig så länge är ett smärre under. Snygga är de dock så jag har sparat dem! De bruna klumparna med vit text på bilden ovan är Wima-kondensatorer.

Jag bytte naturligtvis också det motstånd som brunnit, samt passade på att ersätta två elektrolyter. Detta var inte av nåden tvunget, men jag tyckte att det var lika bra när jag nu öppnat apparaten. Totalt blev det 6 kondensatorer och 2 elektrolyter, samt 1 vanligt motstånd, ett effektmotstånd och en säkring på 200 mA. Effektmotståndet monterade jag för att kompensera för den nya likriktarbryggans högre effekt. Säkringen är bra att ta för att förhindra framtida haveri.

Här syns två av de nya kondensatorerna monterade vid slutsteget. Tyvärr är de rätt fula. man skulle naturligtvis kunna baka in dem i något för att få ett bättre utseende, men det orkade jag inte. Jag var glad att radion fungerade igen och nöjde mig med det.

När jag mätte spänningen över katodmotstånden märkte jag att den ena kanalen låg på endast 6 volt, den andra på 9. detta säger er inte mycket antar jag, inte mig heller, men enligt specifikationen skall den ligga mellan 7-9 volt. Orsaken till denna avvikelse kan eventuellt vara att det ena slutföret är på väg att ge upp.

Här ser ni radions manöverorgan. Till vänster volymkontroll och klangfärg. Till höger reglade för inställning av FM-banden samt de övriga (MV, KV och LV). På bilden är tangenten för grammofonåtergivning nedtryckt. Längst till höger finns knappen för UKW vilket är detsamma som FM (inte rent betydelsemässigt men i praktiken – AM står för amplitudmodulering och inbegriper LV-, MV och KV-banden till skillnad från frekvensmodulering som endast görs på ultrakortvågsbandet).

Vad har jag mer gjort? Rengjort knappar och reglage, dammsugit innanmätet och kopplat in belysningen vid grammofonen.

Vad återstår att göra? Byta elektrolyten vid likriktaren (för att undvika framtida problem), smörja grammofonverket och renovera eller skaffa en ny stereopickup. Granadans skivväxlare är av märket Garrard och modellen heter RC 121/Mk. II. Den ena pickupen är mono och har nålar för 78-varvsskivor och vanliga monovinyler (den heter Garrard GC-8). Den andra har en pickup som heter GCS10 och har en nål för stereoskivor.Det skulle vara roligt att ha en fungerande gammal stereopickup och jag skall undersöka om man kan köpa nya kristaller och montera in (på den tiden använde man ofta kristallpickuper, till skillnad mot de magnetiska som blev vanligare och vanligare på 70-talet).

Att man behöver olika nål beroende på vilka skivor man spelar beror helt enkelt på att spårens bredd varierar. 78-varvsnålar har ofta en spets som har en radio på 75 µm. När 33- och 45-varvsskivorna kom i slutet av 40-talet, krävdes nålspetsar på 25 µm för korrekt återgivning. När så stereoskivorna lanserades i slutet av 50-talet minskade man ytterligare på spårens bredd och därför fick stereopickuperna nålar med en spets på cirka 18 µm. I praktiken går det lika bra att spela av en monoskiva med en stereonål. En 78-varvsskiva måste dock ha en korrekt nål, annars blir ljudet kasst: både brusigt och förvrängt (med undantag av vissa 50-talsplattor som kan låta bra).

Hur som helst är jag mycket nöjd med att jag fått igång apparaten och åter kan använda den. Nästa projekt att ta itu med är att byta kondensatorer i min lyxiga Philipsradio. Granadan skall jag nog ta upp till Norrbotten vid tillfälle, ty här har jag inte riktigt plats för den. Jag skall också gå igenom en fin Blaupunkt som min mamma har, samt se över min flotta Telefunken Opus 6 Sekretär som också den finns norrut.

I nästa avsnitt hoppas jag att verket är nysmort och att jag lyckats renovera stereopickupen. Tills dess får jag nöja mig med att spela monoskivor!

Att reparera en gammal rörradio, 1

Minns ni att jag skrev om Centrums stereofoniska radiogrammofon för en tid sedan? Jag nämnde då att jag har en sådan apparat och att den stod i källare, trasig. För ett par dagar sedan baxade jag upp den från förrådet och ställde in den i mitt vardagsrum för att försöka få fart på den igen.För att lyckas med det läste jag i boken Modern radioteknik, samt konsulterade Sveriges radiohistoriska förenings forum.

En värmesäkring vid nättransformatorn hade löst ut på grund av överbelastning vilket tyder på någon form av kortslutning någonstans. Troliga felkällor är i sådana fall trasiga (mer eller mindre kortslutna) kondensatorer eller selenlikriktaren. På bilden ovan ses i vänstra övre hörnet delar av transformatorn. Till höger den stora glättningskondensatorn (en elektrolytkondensator) som har till uppgift att jämna ut den likriktade spänningen. Kondensatorn laddas upp när spänningen stiger till topparna och laddas ur när den sänks mot noll. Denna skiss visar hur likspänningen varierar med och utankondensator.

När jag testade att spänningssätta transformatorn med tillhörande likriktare, började det att spraka om transformatorn och från likriktaren kom en omisskännlig ruttet ägg. Denna doft är legendarisk, ty den visar att likriktare slutat fungera och troligtvis kortslutits. Gamla selenlikriktare har en tendens att göra det och bör därför bytas, eller åtminstone förses med säkring så att inte transformatorn går sönder.

På Elfa köpte jag fyra dioder (1N4007), en säkring med tillhörande hållare samt ett motstånd på 270 ohm. De fyra dioderna kopplades sedan till en likriktarbrygga enligt bilden ovan. Motståndet kopplades in för att minska spänningen till likriktarbryggan och kondensatorn som på så sätt fick en mjukstart när jag satte i proppen. Tro det eller ej, men inget sprakande ljud hördes och när jag kopplade in spänningsenheten (transformator + likriktarbrygga + kondensator) så fungerade radion åter! Tyvärr låter radion uselt, men grammofonen fungerar utmärkt, om man bortser från att ena stereokanalen är trasig. Detta måste åtgärdas, frågan är dock om jag klarar av att lösa dessa rätt kniviga problem! Likriktardioderna har jag monterat in i det gamla plåthöljet så nu ser spänningsaggregatet ut som det gjorde innan reparationen.

Och hur ser apparaten ut när den nu fungerar? Titta på detta YouTubeklipp!

När jag monterade en säkring för att på så sätt minska risken för haveri, drabbades jag av ett bakslag. Den gick sönder! När jag mätte strömförbrukningen fann jag att den var på tok för hög. Troligtvis är det någon kondensator som släpper igenom likström och som därför måste bytas. Frågan är vilken? Glättningskondensatorn och ytterligare några elektrolyter är starkt misstänkta. Jag skall beställa hem nya och byta dem så får vi se om strömförbrukningen minskar.

Även om apparaten inte är helt reparerad ännu, är jag mycket nöjd med att ändå ha kommit så här långt. Jag har alltid varit intresserad av radioteknik, men saknat praktiska kunskaper. Jag hoppas att jag för eller senare blir en hyfsad reparatör.

Svensk hifi: Centrum Granada Stereo

Bilderna på denna sida kommer från den broschyr som Centrum gav ut 1959. Vill ni se dem i större förmat är det bara att klicka på dem.

Detta lär vara den första svenska radiogrammofonen och jag tror att den kom ut i handeln på hösten 1958. Vid denna tidpunkt hade dock tyska modeller börjat importeras till Sverige. Stereoskivor var dock ytterst ovanliga i Sverige vid denna tid. Redan 1955 hade man dock kunnat köpa rullband inspelade i stereo, men det dröjde fram till 1958 innan stereoskivorna kom ut i handeln. Här ett roligt klipp där RCA presenterar Living Stereo och här Centrums katalog anno 1959.

Granada stereo är en  rätt fin apparat som är försedd med Garrards (brittisk firma) skivbytare av modell RC 120 MKII (se den i funktion här). Till denna hörde två pickuper, en för stereoskivor och en för normal- och microspår (dvs 78-varsplattor och 33- och 45-varvs vinylskivor). För att få bästa möjliga stereoeffekt kunde man köpa till en extern högtalare. En extra finess var den s.k. Hi-Key-klaviatorn som jag dock ställer mig lite skeptisk till. Bättre hade varit att ha vanliga bas- och diskantkontroller och en extra knapp för att koppla in den externa högtalare och samtidigt koppla ur den interna.

Jag har faktiskt en Granada Stereo ståendes i källaren. Tyvärr har förstärkaren gått sönder och måste lagas. Skivväxlaren är dock fullt fungerande. På det stora hela är den en trevlig apparat. Rent ljudmässigt står den sig inte om man jämför med de tyska lyxmodellerna, men den är annars att betrakta som välljudande. Dessutom är det en snygg möbel. Min absoluta favorit i genren är dock denna, en Philips från mitten av femtiotalet och efterföljaren som heter något i stil med F8X82A.