Denna intressanta bok av Margareta Berger gavs ut 1977 och behandlar kvinnliga journalister mellan 1690-1975. Damen ifråga har även skrivit Fruar och damer, en bok om kvinnoroller i veckopress som jag är bra nyfiken på att läsa (jag har fortfarande Gullan Skölds Med känsla för klass : Thea Oljelund och Marianne Höök i femtiotalets folkhem och finrum i tankarna och tänker att Bergers volym kan vara en intressant fortsättning).
De första kvinnliga publicisterna verkar ha varit ”boktryckaränkorna”, ty det var först som änkor kvinnorna fick möjlighet att vara företagare. Som ogifta var de inte myndiga och som gifta var det mannen som var deras förmyndare. Detta får mig att undra om inte dödsfallen ibland kom mycket lägligt.
Berger gör en ordenlig genomgång av kvinnornas roll inom pressen under 300 år, men det är först mot slutet av 1800-talet som det blir vanligare med kvinnliga medarbetare på redaktionerna. I första hand är det som översättare bättre familjeflickor anställs av Stockholmstidningarna, men även kvinnliga recensenter förekom vid denna tid, till exempel Anna Branting (René) och Klara Johanson.
Det var först i och med Pennskaften (Elin Wägners benämning på de unga kvinnorna och tillika titeln på en av hennes tidiga romaner, utgiven 1910) som kom att få en mer bemärkt position i pressen och om denna period finns mycket att läsa om i denna intressanta bok.
Sveriges mest välkända kvinnliga journalist från förr får nog anses vara barbro Alving och om och av henne finns mycket skrivet, både här och annorstädes. För övrigt kan jag rekommendera hennes dagböcker, de ger en god bild av en ung kvinnlig journalists vardag på 30-talet.
Ja, egentligen är det kanske lite dumt att ha Veckojournalens utgåvor från 50-talet fram till tidigt 60-tal som ett slags rättesnöre när det gäller veckotidningar, men så är det. Jag läste ett finfint reportage om Medevi brunn från 1962. Det är tidningens Barbro Alving som gästar den gamla klassiska brunnsorten. En välskriven artikel med bilder av Anders Engman som är en utmärkt fotograf som i detta reportage presterar många riktigt bra bilder.
Medevi Brunn har gamla anor. Det var i slutet av 1679-talet som Urban Hjärne fann ortens brunnsvatten så utomordentligt och fullt av mineraler, att han introducerade den på kontinenten populära vanan att dricka brunn. Medevi blev snart ett av överklassens populäraste sommarnöjen.
De rum som stod gästerna till förfogande när Bang var på besök var verkligen något extra. Tapeter i milda grå ränder med blekskära blombuketter, en svartmålad byrå i senempire, en smultronröd divansoffa av turkisk läggning och en ljummen kakelugn. Bättre kan man knappast bo. Åtminstone är det så jag skulle vilja bo, när jag dricker brunn.
För ett par år sedan återutgavs Barbro Alvings Personligt – dagböcker och brev som ursprungligen kom ut på Gidunds förlag i början på 90-talet. Urval och redigering har skötts av Birgit Petri och dottern Ruffa Alving-Olin. Tanken var från början att Alving skulle skriva sin självbiografi, men den blev aldrig mer än påbörjad. Efter hennes död 1987 påbörjades arbetet med att sammanställa dagboksanteckningar och brev vilket bör ha varit en diger uppgift.
Viss censur har förekommit, vilket framförallt märks på att Alvings stora kärlek under 30-talet i princip helt raderats. Däremot finns breven hon skrev till Loyse Sjöcrona kvar och det får vi vara glada åt, ty de är mycket rara.
Som ung flicka i slutet på 20-talet funderar Alving mycket över varför hon inte fick bli pojke istället. ”Jag undrar ibland vad den som skapat mig haft för mening med att göra mig till flicka. Hela min läggning, min håg, min själ, är en pojkes, från det största till det minsta. Min heta lust att kämpa mig genom livet, att skapa själv, att göra något, min lust att beskydda människor som jag håller av inte att beskyddas av dem, min lust att stå för mig själv, allt ändå till att få ha manliga kläder, min totala brist på intresse för allt kvinnligt som hushåll och sömnad och småplock och sådant”. Att vara flicka i slutet av 20-talet var inte vad Alving ville vara.
I mitten av 30-talet blir Alving bekant med Elin Wägner och tillsammans arbetar de för fred. 1935 ägde den stora kvinnoaktionen för fred Ned med vapnen rum. Från denna tid rymmer dagboken flera underhållande porträtt. Signe Höjer beskrivs som ”ung, blond, saklig, säker, generaldirektörsfru” som är ”ren reklam för rörelsen”. Värre är det med Lydia Wahlström, ett ”fruktansvärt förljuget Oxfordpetrifikat ” som i ”magert majestät […] ställde sig att tala mot rörelsen”. Slagfärdig var Alving allt som oftast.
30-talet är en turbulent tid för Barbro Alving. Hennes journalistiska karriär tar fart och för DN:s räkning rapporterar hon från Berlinolympiaden och Spanska inbördeskriget.
Hennes mor insjuknar och vårdas stundtals på Beckomberga. 1938 föder hon sitt första och enda barn, Ruffa. Fadern är DN:s tecknare Birger Lundqvist som har både fru och barn. 1939, dagboken ger inget säkert besked, förälskar hon sig i Loyse Sjöcrona, adelsdam och f.d. Strandvägsfru och 1940 flyttar de samman i en fyrarummare på Gärdet i Yrkeskvinnornas hus på Furusundsgatan 9. Med Loyse i hemmet blir det ordning och reda på hemmet, men samtidigt är 40-talet det decennium som då Alving har det som jobbigast. Hon kämpar mot alkoholmissbruket och vantrivs med jobbet på DN, ty det kommer att dröja fram till 1947 innan hon återigen kan åka utomlands på ett ordentligt journalistiskt uppdrag. Resan blir fylld av strapatser och hon besöker Siam, Indonesien, Indien m.m. Dagboken ger en fin inblick i strapatserna under denna resa.
Den sista volymen omfattar 50-talet och under detta decennium finner Alving till sist en smula harmoni. Även om arbetet är pressande, till exempel engagemanget i AMSA (Aktionskruppen mot svensk atombomb) och vistelsen på Långholmen (Alving vägrade att enrollera sig i civilförsvaret och dömdes därför till fängelse – den bok som innehåller hennes anteckningar under denna tid, dagbok från Långholmen, är en verklig pärla och rekommenderas varmt), finner hon genom Emilia Fogelclou katolicismen vilket betyder mycket. Dottern växter också upp och hennes relation med Loyse verkar bli än mer harmonisk. Säkerligen för att Alving själv förskaffat sig viss trygghet.
Jag kan verkligen rekommendera dessa fyra volymer. Att följa Alving från åren som ung skolflicka till drygt femtioårig journalist är både intressant och givande, ty man lär känna en fascinerande personlighet och lär sig att det mesta är sig likt när det kommer till livet, det är bara de yttre attributen som förändras.
Lyssna också på de radioklipp som jag länkat in detta inlägg. Alving har en röst som är svår att motstå och som vibrerar av engagemang.
1960 reste Sara Lidman till Sydafrika och träffade där en exotisk man, vilket resulterade i att hon så småningom utvisades pga brott mot raslagarna. En mycket tråkig historia. Framförallt var Lidman rädd för det öde som väntade hennes mörkyade vän, berättar hon i en artikel i Vecko-Journalen där hon intervjuas av sin goda vän, Barbro Alving, som hon under 50-talet samarbetat med i AMSA (Auktionsgruppen mot svensk atombomb).
Bilden, tagen av Lars Swanberg, är helt enkelt fantastisk. Frisyren, ansiktsuttrycket och tröjan. Man kan inte annat än älska henne och gripas av sympati för den belägenhet som hon hamnat i och skuldkänslorna gentemot hennes käre vän. Har man läst hennes böcker, som är berättande i klass med Selma Lagerlöfs, känner man sig en smula rörd, särskilt med tanke på hur fint men sorgligt hon skildrar den omöjliga kärleken mellan Linda Ståhl och Björn Ceder i romanen Bära mistel.
Att Sara Lidman var bördig från Västerbotten, närmare bestämt från Missenträsk, ett litet samhälle som egentligen bara är känt på grund av henne, gör inte saken sämre. Jag har ännu inte varit där, men jag funderar på att åka dit en dag.
Och jag hävdar fortfarande, med bestämdhet, att Vecko-Journalen under Gustaf von Platens ledning är den utmärktaste av tidskrifter.
Jag har precis kommit tillbaka från en tur till Östergötland och närmare bestämt trakterna strax norr om Finspång. En verklig favorit där i krokarna Sonstorps bruk som var en fantastisk anläggning med ett tjusigt slott och en hel del byggnader kvar från bruksepoken. Men det var inte Sonstorp jag hade tänkt berätta om utan Medevi brunn. År 1962 gjorde Barbro Alving med fotografen Anders Engman ett besök på denna gamla brunnsort. Reportaget kan livligt rekommenderas och jag har skrivit om det här. Läs och se en vacker bild!
Nästan 50 år senare är Medevi brunn tämligen sig likt, ja på många sätt har tiden stått helt still. Tyvärr har vissa moderniseringar gjorts. De vackra rummen på Brunnshotellet har fått eldstäderna igenmurade, en del möbler verkar ha försvunnit och några av husen har fått nya fönster, men i övrigt är allt sig likt och det är en helt underbar miljö! Stora brunnssalongen är ett av områdets finaste byggnader, framförallt interiört. Salen, uppförd på 1700-talet, är gigantisk och rikt bemålad. I dess ena ände står en gigantisk öppen spis. Det är svårt att beskriva känslan i denna svala byggnad med sin lite råa och fuktiga luft.
Min favorit blev snabbt det gamla badhuset som just nu står tillbommat och förfallet. En viss upprustning har påbörjats och tanken är att det skall återställas. Byggnaden är stor och har även två flyglar som är ihopbyggda med huvudbyggnaden. Den ena flygeln har en stor skorsten. Här fanns aldrig någon bassäng, istället var det kur- och karbar som stod på schemat. Gyttjan till de undergörande gyttjebaden togs från marken intill.
Idag ägs Medevi brunn av familjen Gemzell och anläggningen drivs inte längre som en brunnsort, men man kan dricka av det berömda vattnet och hyra rum i de vackra envåningshusen längs huvudgatan. Annat var det förr i tiden när Medevi brunn var en kurort. Verksamheten var uppdelad i två delar. Till den ena kom betalande gäster, till den andra fick man remiss. Varje vår var det stort tryck på sjukhuset i Motala, ty förvånansvärt många ansåg sig vara i skriande behov av en behandling i denna sköna miljö, berättade en rar dam på Intresseföreningen. Det är denna ideella organisation som äger inventarierna och som värnar om traditionerna i denna unika miljö.
Det enda jag inte riktigt förstår är varför inte Medevi brunn är ständigt fullbelagt av stormförtjusta besökande, ty en mer fridfull och skön miljö är svår att uppbringa. Läget är heller inte tokigt, ty brunnen ligger strax norr om Motala på vägen upp mot Askersund. Jag skulle hemskt gärna tillbringa en dag eller två där när höstens löv börjar gulna.
Bilden här intill är fin. Från höger till vänster ses Karl Gerhard, Prins Eugen, Amelie Posse och Isaac Grünewald, samtliga i sällskapet var personer som rakryggat stod för sina åsikter, inte minst under 30-talet när tyskvänligheten bredde ut sig, framförallt i den övre societeten.
I dagens SvD tecknades ett utmärkt porträtt av prins Eugen. Det mesta jag vet om honom har jag läst i Amelie Posses bok Åtskilligt kan nu sägas (en volym där hon skriver om Tisdagsklubbens verksamhet, en verksamhet som var en slags antinazistisk motståndsrörelse). Läs texten om prinsen här. Vad jag kan förstå, var han en sällsynt och bra person.
Igår satt jag på KB och läste ur några böcker om Barbro Alving som inte ingår i mitt bibliotek. Hon var också en rättskaffens människa som stod för vad hon tyckte. Säkerligen tog hon fel ibland, men hon hade iallfall ideal och höll fast vid dem. Hon engagerade sig t.ex. i AMSA (auktionsgruppen mot svensk atombomb) och sade sedan upp sig från DN när tidningens chefredaktör, Tingsten, offentligt förordade atombomb. Bra gjort!
Apropå Amelie Posse, tecknade hon en gång ett porträtt av Colette. Läs om det här (och se det fina fotografiet!).
DN har en artikel om hundraårsjubilaren Bang där man faktiskt berättar att hon slutade på DN på grund av tidningens positiva hållning till svensk atombomb. Bang och de andra i AMSA, bland andra Lilal Lidman, höll inte med och i slutet av femtiotalet vände opinionen, till Tingstens förtret.
Men nu är det alltså 100-årsjubileum som skall firas. Själv bor jag mittemot Bangs hem under stora delar av 40-50-talen och brukar då och då titta upp mot hennes fönster. Kärringen mot strömmen började jag läsa för en 10 år sedan och de volymerna gjorde mig bekant med den lustiga lilla familjen med bara fruar: Bang, Loyse, dottern och hembiträdet. Lesbisk familjelycka i Veckojournalen! Allt hon skrev under denna signatur är inte bra, men mycket är både otroligt roligt och mycket intelligent. Särskilt gillar jag det kåseri som handlar om vita och gråluddiga lögner, där hon uppmanar dottern att spara lögnerna till dess att de verkligen behövs och sedan hålla fast vid dem.
En bok i Bangs produktion som jag verkligen gillar, är Dagbok från Långholmen. På grund av civilförsvarsvägran, sattes hon i fängelse och avtjänade ett par veckor i cellen. Hennes tankar under den tiden finns samlade i en volym som jag tycker att man bör läsa, inte minst för de rörande skildringarna av medfångarna.
Rekommenderas bör också dagböckerna. Här får man en fin bild av Bangs privatliv som var fyllt av en ständig känsla av att inte räcka till, som till viss del berodde på ett pressat arbetsschema. Tack och lova, hade hon den förträffliga, och mycket stiliga, Loyse Sjöcrona vid sin sida. Hon hade tur och fann kärleken i en mycket snäll och strukturerad person.
Men det är klart att man också måste LYSSNA på Bang! Det gör man lämpligast på Sveriges radio och det på momangen. Den myndiga och mycket empatiska stämman, är en upplevelse. Särskilt rekommenderar jag klippen från Spanska inbördeskriget och Ungern 1956.
Idag fann jag av en slump en essä av Maj Wechselmann i söndagens DN. Den är inte alls dumt skriven och den handlar om Barbro Alvings (Bang) resa i Asien i slutet av 40-talet. Tyvärr finns där ett faktafel som är både fatalt och en smula underligt.
Wechselmann skriver att orsaken till Bangs fängelsevistelse 1957 var hennes protest mot planerna på svensk atombomb. Den verkliga orsaken till straffet var dock Bangs vägran att fullfölja sina plikter inom civilförsvaret. Atombomben var hon naturligtvis också motståndare till, vilket DN inte var. Dåvarande chefredaktören Herbert Tingsten var en stor vän av bomb vilket fick till följd att Bang lämnade DN för att istället skriva i Veckojournalen.
Tillsammans med bla Sara Lidman och Per-Andres Fogelström bildade Bang AMSA (auktionsgruppen mot svensk atombomb). Deras arbete gav utdelning och opinionen som tidigare hade varit för svängde och Sverige beslöt att inte skaffa atombomb.
För övrigt är även årtalet för fängelsevistelsen fel. Det var inte 1957, utan det var i januari 1956 (närmare bestämt den 3 januari och en månad fram). Med tanke på att Maj är i full fart med en dokumentär om Barbro Alving är dessa misstag märkliga, hon borde helt enkelt vara bättre påläst.
Tillägg: Enligt de publicerade dagböckerna volym 1950-59 föreslår Bang att hon skall slippa civilförsvarsarbetet och istället får ägna sig åt fredsarbete. Ett uppslag som rätten inte gillade.
Denna intressanta bok av Margareta Berger gavs ut 1977 och behandlar kvinnliga journalister mellan 1690-1975. Damen ifråga har även skrivit Fruar och damer, en bok om kvinnoroller i veckopress som jag är bra nyfiken på att läsa (jag har fortfarande Gullan Skölds Med känsla för klass : Thea Oljelund och Marianne Höök i femtiotalets folkhem och finrum i tankarna och tänker att Bergers volym kan vara en intressant fortsättning).
