Publicerat

Renés Lena – en bok om fruntimmer

Frånskilda Lena, som ligger med sin fd make för att få pengar till hyran, träffar fru Linder. De blir väninnor.

Hon tog plats mitt emot Lena och såg länge på henne. Det låg både smekning och skälmaktighet i hennes blickar. Lena kände sig som inför en närgången man. Det var obehagligt, tyckte hon, och för att freda sig, tände hon en cigarett och värjde sig med röken.

Lena – en bok om fruntimmer är en mycket underhållande bok av Anna Branting (Hjalmars fru och signaturen René), som till stor del handlar om de konventioner som styr umgänget och sällskapslivet, något som Anna Branting själv fann mycket irriterande. Som maka till en socialdemokratisk agitator som sedermera blev utrikes- och statsminister, fick hon dessutom uppleva hur attityden gentemot familjen ändrades under åren. Att intrigen dessutom kryddats med en lesbisk relation gör den knappast sämre.

Strindberg, som fruktade tribaderna, blev förmodligen ytterst upprörd av denna skrift. Läs den, den är fortfarande aktuell, ty nutiden är lika fylld av oskrivna regler som när boken skrevs 1893. Det finns åtminstone 2-3 exemplar till salu på Bokbörsen. Tyvärr drunknar träffarna i alla exemplar av Lena Svanbergs biografi över Anna Branting.

Bilden ovan kommer från en specialutgåva  som försetts med illustrationer av Einaer Nerman. Vilken vacker bok!

Publicerat

Anna Branting, Hjalmars maka René

I Stockholms-Tidningen och Socialdemokraten skrev i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet Anna Branting teaterrecensioner under namnet René. Anna var gift med Hjalmar, men hade även ett förflutet; hon var nämligen frånskild tvåbarnsmor efter ett äktenskap med en adlig löjtnant, von Kraemer.

Redan 1893 kom boken Lena – en bok om fruntimmer, som handlar om den frånskilda Lena som träffar en väninna, den sensuella fru Linder. Vilka erfarenheter René hade av Väninnor vet jag inget om, men boken är mycket bra i sin skildring av hur konventionellt sällskapslivet kan te sig på den tiden. Andra böcker som hon författat är Staden och Fåfänglighet. Den förstnämnda har jag läst och det är en fin liten sak om en fru som får problem i äktenskapet – hennes man är otrogen – och bestämmer sig för att ta sig en älskare. Tyvärr är slutet dock en smula konventionellt och tar delvis udden av boken.

Anna Branting hade många åsikter. Det var åtskilligt av konvenans och hyckleri som hon avskydde. När hennes memoarer kom ut 1945 hade hon precis fyllt 90 år vilket inte hindrade henne att tycka till om både det ena och det andra. Motboken gillar hon inte alls, framförallt inte det faktum att man som kvinna bara får en liter var tredje månad: ”Med ett par tre liter lär man inte ens fånga en solochvårman”.

När Anna gifte sig med Hjalmar tappade han en del vänner (och släktingar) som ansåg det förskräckligt att gifta sig med en frånskild fru. Många år senare när han blir minister och hon ministerfru träffar hon dessa människor igen, på sina egna mottagningar i hemmet i Utrikesministerhotellet. Frispråkig som hon är drar hon sig inte för att påminna dessa moralernas väktare om hur de en gång behandlade henne. Inte så smidigt, men man kan inte annat än att uppskatta den något barnsliga vägran att glömma en oförrätt.

Det finns många andra fina skildringar av barndom och släktingar i boken; mostern som på äldre dagar finner kärleken i en äldre välbeställd man som sedan avlider då det blir för mycket av det goda; uppväxten vid Mästersamuelsgatan/Beridarebansgatan, idag helt nedrivna citykvarter; privatundervisningen på 1860-talet och efterföljande hushållskurs.

Under ett par år brevväxlade Anna med David Sprengel, Agnes von Krusenstjernas blivande make. Här något om den korrespondensen.

Anna Branting: Min långa resa, Medéns bokförlag 1945

Publicerat

Ty hon var ett sällsynt exemplar

Jag vet inte vad andra människor mena med kärlek. För mig är det extas, ett vanvett utan ont. Därför har jag aldrig funnit något skamligt i att bekänna att jag tyckt om någon, inte förrän jag fått till svar: Kom låt oss älskog sköta! Jag kan känna så till och med för kvinnor, åtminstone för en har jag gjort det, så länge hon var fräsch och ungdomlig. Ty hon var ett sällsynt exemplar, längre än andra och grann som en rovfågel, världsdam, mångberest, underkunnig om allt skönt och alla laster. Det är så jag känt för er och Bengt och ett par andra till.

Anna Branting i ett brev till David Sprengel 1908 som hon under en tid förde en intensiv brevväxling med. Längre fram i tiden fann David Sprengel Agnes von Krusenstjerna och blev en del av hennes författarskap. Icke försummbara delar av Fröknarna von Pahlen är skrivna av hans hand.

Publicerat

Kvinnliga journalister under 300 år

Denna intressanta bok av Margareta Berger gavs ut 1977 och behandlar kvinnliga journalister mellan 1690-1975. Damen ifråga har även skrivit Fruar och damer, en bok om kvinnoroller i veckopress som jag är bra nyfiken på att läsa (jag har fortfarande Gullan Skölds Med känsla för klass : Thea Oljelund och Marianne Höök i femtiotalets folkhem och finrum i tankarna och tänker att Bergers volym kan vara en intressant fortsättning).

De första kvinnliga publicisterna verkar ha varit ”boktryckaränkorna”, ty det var först som änkor kvinnorna fick möjlighet att vara företagare. Som ogifta var de inte myndiga och som gifta var det mannen som var deras förmyndare. Detta får mig att undra om inte dödsfallen ibland kom mycket lägligt.

Berger gör en ordenlig genomgång av kvinnornas roll inom pressen under 300 år, men det är först mot slutet av 1800-talet som det blir vanligare med kvinnliga medarbetare på redaktionerna. I första hand är det som översättare bättre familjeflickor anställs av Stockholmstidningarna, men även kvinnliga recensenter förekom vid denna tid, till exempel Anna Branting (René) och Klara Johanson.

Det var först i och med Pennskaften (Elin Wägners benämning på de unga kvinnorna och tillika titeln på en av hennes tidiga romaner, utgiven 1910) som kom att få en mer bemärkt position i pressen och om denna period finns mycket att läsa om i denna intressanta bok.

Sveriges mest välkända kvinnliga journalist från förr får nog anses vara barbro Alving och om och av henne finns mycket skrivet, både här och annorstädes. För övrigt kan jag rekommendera hennes dagböcker, de ger en god bild av en ung kvinnlig journalists vardag på 30-talet.

Publicerat

De hundraåriga kärleksbrevens skrin

När biografin över Anna Branting skrevs i mitten av åttiotalet, gjordes ett fynd på den gamla herrgård Utål i Uppland.

En gnistrande snövit januarisöndag, öppnade Per Alfreds dotterdöttrar det läkarschatull som de ärvt från sin morfar och aldrig tidigare låst upp. Där låg i prydliga numrerade buntar Annas brev, sparade i mer än hundra år.

Breven skrevs under de år Anna i sin ungdom var förlovad med Per Alfred. Förlovningen bröts och Anna varken talade eller skrev någonsin om denna period av sitt liv, lika lite som hon nämnde sitt första äktenskap med den man som misshandlade både henne och hennes barn. Istället koncentrerade hon sig helt på sitt fortsatta liv med Hjalmar Branting.

Det måsta ha varit en känsla det, att möta de sekelgamla brev som berättade om något som förtigits alltsedan det en gång skedde.