Irmgard Keuns konstsilkesflicka

Irmgard Keun

Kanske skulle man kunna säga att Konstsilkesflickan är en tysk motsvarighet till den 25 år tidigare i Sverige utgivna Norrtullsligan av Elin Wägner, men jämförelsen haltar. Båda är romaner om unga, självförsörjande kvinnor. Rent stilistisk är skillnaden stor, böckerna emellan. Konstsilkesflickan är Doris egna upplevelser, nedskrivna om om de vore en film, som hon själv uttrycker det.

Konstsilkeflickan skrevs av Irmgard Keun och gavs ut 1932. På tyskan är titeln Das kunstseidene Mädchen och den räknas för något av en tysk klassiker. Den är en roman som handlar om en ung kvinnas liv, först i en småstad där hon under en tid är vid teatern, sedan i storstaden Berlin dit hon flyr i en elegant, stulen päls. Doris föredrar att ta genvägar, främst genom herrar, och detta leder nästan alltid till trassel. En smula banalt kanske, men mycket väl skrivet. Jag misstänker att det är en konst att skriva så flamsigt som Doris gör. Och att dessutom blanda in en sådan mängd samhällskritik!

Det är en bok som måste rekommenderas, en bok som faktiskt bör läsa. Dag tycker mycket om den. Den genomsyras av livsglädje, melankoli och en föraning om undergången. Runtom Doris är samhället i kris och nazismen är på väg att koppla Tyskland i ett hårt grepp. Kulisserna kunde inte vara mer lämpliga till denna, på ytan, rätt banala berättelse. Effekten blir slående. Ju längre man kommer in i boken, desto mer håller man av Doris; trots hennes uppenbara brister, är hon en klarsynt och godhjärtat varelse.

Boken finns utgiven av En bok för alla och den bör gå att få tag på. Priset är blygsamt, 26 kronor. Det är den verkligen värld.

Irmgard Keun, som innan Konstsilkesflickan skrivit den uppskattade Gilgi-eine von uns, skrev ytterligare ett par romaner, men under kriget tvingades hon att gå under jorden p.g.a. sin negativa inställning till de styrande. Hon dog 1982.

Tre av de män som gjorde 30-talet

Det är en intressant samling män på bilden. Till vänster ser vi regissören Per Lindberg som tillsammans med herren i bildens mitt, Gösta Ekman, 1931 satte upp den s.k. Funkisänkan med moderniserade texter av Karl Gerhard och dekor och dräkter av Ewald Dahlskog. Greve Danilo spelades av Ekman, och den glada änkan av Zarah Leander.

Till höger i bilden ser ni Sveriges mest intressante restaurangman: Sten Hellberg. Den som inte läst hans svenska kokbok, bör inte uttala sig om kokböcker – dess like i form av fantasifulla rätter och engagerande texter har aldrig någonsin publicerats i detta land. Hellberg startade tillsammans med Sven Stål Brända tomten i mitten av 20-talet. Restaurangens inredning var som ett sceneri, en drömvärld och lokalen var fylld av en blandning av dyrbara och billiga antikviteter. Blommor och belysning var i en klass för sig. Under en period fanns tillochmed ett Versaillesrum. De bilder som finns bevarade gör ett mycket starkt intryck.

De rätter som serverades bar namn i stil med Stens rosenpäron, Chefens eget lilla hjärta i guldsås och Rara grönsaker på vårt eget lilla vis. Serverade gjorde välväxta damer som assisterades av unga, intressanta män med fina anor och tvivelaktig läggning, allt enligt Karl Gerhards utmärkta memoarer Katt bland hermeliner, där han tecknar ett fint porträtt av den originelle Stan Hellberg.

Av inredningen finns idag inte ett spår kvar – de sista resterna försvann iochmed inredandet av restaurang East på 1980-talet. Numera är både Sten och Brända tomten så gott som bortglömda. Det är synd, då hans originella personlighet borde vara en verkligt frisk fläkt idag.