Rävjägarn

Nils och Thora Dardel, 108 Rue Lepic

Hos Dardels på 108 Rue Lepic

Det var år 1919 som Thora Klinckowström for till Paris och det var där som hon och Nils Dardel inledde en romans som resulterade i ett äktenskap, en dotter samt en skilsmässa. På bilden ovan ses Nils och Thora i ateljérummet på 108 Rue Lepic, Monmartre, i början av 20-talet. Visst är det vackert med de allt annat än vita väggarna och den enkla kaminen? och målningarna!

I ateljén på Rue Lepic

Vilket liv de levde! Även om pengar stundtals var ett problem, så svalt de knappast och nöjeslivet var det icke något fel på. De umgicks bl.a. med Cocteau, Radiguet, de Maré, Börlin, Ari, Taube och i Greve d’Orgels bal har Radiguet förvandlat dem till det grevepar som spelar huvudrollen i romanens ménage à trois. Här sitter de dock i all stillhet i ateljén som hade en makalös utsikt över Paris takåsar.

Våningen var i två etage. På det övre planet fanns förutom ateljén, en matsal och ett litet, litet kök. Matsalen är mitt favoritrum. Kanske beroende på tapeten som är utomordentligt vacker. Åtminstone när man ser den i svartvitt. En trappa ner fanns två sovrum, badrum och en jungfrukammare. Från övre planet gick en spiraltrappa upp till terrassen. Här på terrassen, drack man med fördel kaffe om inte hettan var för tryckande. Utsikten var makalös och precis så parisisk som man önskar att den skall vara. På bilden ses både Nils och Thora i fönstren på respektive våningsplan.

Jag måste än en gång be att få rekommendera Jag for till Paris, Thora Dardels bok om tiden i 20-talets Paris.

Nils Dardels teckning av Philippe

Nils Dardels Philippe

1924 gjorde Nils Dardel  denna vackra teckning av Philippe. Vem var Philippe? Jag vet inte. Kanske var han en gång konstnärens hjärtevän. Åtminstone för en dag eller två.

Jag tycker mycket om Nils Dardel och kan verkligen rekommendera Thora Dardels böcker om deras liv i Paris, precis som jag rekommenderar Greve d’Orgels bal. Den bästa sommarläsning som tänkas kan.

Åh, Dardel, Ekman och Zellman!

I samband med Nils Dardels retrospektiva utställning på Liljevalchs, gav Bonniers ut en påkostad volym med hans bästa bilder i utmärkt tryck. Det är bilder man känner igen: Visit hos exentrisk dam, Ett hjärta i brand och Den diskrete gossen. Här har jag dock tagit mig friheten att återge tre utomordentliga artister som jag tycker mycket om och som var verkligt framstående: Nils Dardel (självporträtt), Gösta Ekman (jag tänker hädanefter sluta upp med att använda d.ä. efter som det är helt onödigt) samt Tollie Zellman (akrisen och mansslukerskan).

Zellman är nog rätt så bortglömd idag. Henens paradroll var Mollusken och den tror jag att hon gjorde redan på 20-talet. Under 30-40-talen spelade hon mestadels lite äldre damer med vass replik. Det finns faktiskt en smärre dokumentär youtube. Den är inte så bra, men bättre än inget. Vill man veta mer om henne, får man läsa memoarer och biografier över hennes generationskollegor. Så illa ställt är det.

Gösta Ekman var nog en av de få människor vars liv var lite grann som på film. Något annat tror jag inte han kunnat tänka sig. Även om han lär ha varit en stor aktör, tror jag att hans som person och personlighet var än större, vilket jag tycker är än dyrbarare. Jag tror att man kan få en viss aning om hans utstrålning genom att lyssna på En herre i frack. För er son inte har hört den, lyssna på den bums. För övrigt tycker jag att det är en air av Stephen Tennant över Gösta Ekman.

Dardel och Svenska baletten

När Svenska baletten spelade Dårhuset på Thé㵲e des Champs-ʬysées år 1921, fick Jean Börlin ett brev från en herre, som erbjöd honom att vistas ett halvår på den anstalt för sinnesslöa som han förestod. Mannen i fråga, var ytterligt imponerad av föreställningen, men ansåg, trots allt, att den ytterligare kunde förbättras.

På bilden ovan ses en bl.a. Jean Börlin och Jolanda Figoni framför Nils Dardels fantastiska dekor. Dardel gjorde även kostymerna och man får anse dem för mycket lyckade. Framförallt älskar jag händerna som både griper tag och famlar.

Tilläggas bör att scenbilden blir än mer dramatisk då den fotograferats i svartvitt. Jag såg en dramatisk naturbild som säkerligen blivit bara hälften så dramatisk om den fotograferats i färg. Dessutom damp smalfilmsrullarna från Dramaten ner i brevlådan idag och gjorde mig än mer övertygad om hur fint det kan bli utan kulörer. På min kristallduk glänste och gnistrade det och de guldskimrande scenkläderna såg mins lika eleganta ut trots avsaknaden av färg. En högkontrastfilm som Tri-X är prefekt i ett sådant sammanhang. Men än är filmen inte inscannad, klippt och ljudlagd. Tills dess får ni bärga er.

(20) (20) (19) (19) (17) (17) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (12) (12) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (7) (7) (7) (7) (7) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5)

Litteratur