Rävjägarn

Thora Klinckowström om Nils Dardel

En trevlig bok som jag kan rekommendera, är Thora Dardels En bok om Nils Dardel (Bonniers, 1953). Om man har minsta intresse för 20-talets kostnärsliv i Paris är detta ett måste. Thora träffade dem alla, från Cocteau och Radiguet till Hjerténs och Valentino. Nog är det synd att man inte hann med att lära känna denna dam som dog 1995, nästan 96 år gammal.

Thora var född Klinckowström och uppvuxen på Stafsund. Dardel såg hon första gången i en hotellmatsal, när hon var på väg till Paris. Under den fortsatta resan blev de bekanta och en dag flyttade hon in i Dardels ateljé på 108 Rue Lepic. De gifte sig och fick dottern Ingrid.

Raymond Radiguet var under en period en ständig gäst i Dardels hem. Hans bok Greve d’Orgels bal sägs bygga på ett triangeldrama mellan Thora, Nils och Cocteau. Om detta skriver Thora så här: Han [Radiguet] visste nog inte riktigt om det var Nils eller mig han älskade mest. Eller vågade han inte visa det, viss om att hans dröm isåfall gått i kras? Allra mest ville han väl komma ifrån Cocteaus despotiska inflytande. Mig irriterade han genom att alltid se ledsen ut.

Nils hade redan innan paristiden blivit god vän med Les Ballets Suédois grundare Rolf de Maré. Rolf hade det mycket gott ställt tack vare den Halwyllska förmogenheten. Året 1917 for de på en resa till Japan som gick över förenta staterna. I Japan träffade Nils Nita Wallenberg som han förlovade sig med i hemlighet. Tillbaka i Stockholm tvingades de slå upp förlovningen då hennes far helt satte sig emot dotterns förening med en ökänd konstnär. Dardels rykte var inte det allra bästa, hans konst, och hans själv, ansågs alltför djärv. Det var först i och med den retrospektiva utställningen på Liljevalchs 1939 som han blev helt och fullt accepterad.

Mot slutet av 20-talet rann äktenskapet mellan Thora och Nils ut i sanden. Thora hade tröttnat på Nils stora svartsjuka. När han så träffade en ny kvinna, fann det sig naturligt att de tog ut skilsmässa. I slutet av 30-talet flyttade Nils till USA där han så småningom avled av hjärtfel 1943.

Thora har även skrivit boken Jag for till Paris. Den har jag skrivit om tidigare och kan verkligen rekommendera!

Nils Dardel i Kiss Nilssons skepnad

Den doende dandyn

Litteraturen är fylld av mer eller mindre kamouflerade porträtt av verkliga personer. Ett av de mindre smickrande står att finna i Agnes von Krusenstjerns romansviten Fröknarna von Pahlen som utgavs 1930-1935.

I kretsen kring Petra och Angela von Pahlen möter vi de modernistiska målarna Stellan von Pahlen och Kiss Nilsson som tillsammans med dansaren Elias Vanselin och Tage Ehrencreutz hör till den perverterade kretsen kring greve Gusten Värnamo af Sauss. Både von Pahlen och Nilsson är utpräglat fruntimmersaktiga och skildras av Agnes von Krusenstjerna med stort löje. Kiss Nilsson har en ateljé vid Blasieholmstorg, en före detta damfrisering under takåsarna som bekostas av greve Gusten. I den fjärde boken, Porten vid Johannes, kliver dessa unga män på allvar in i fröknarnas värld.

En dag är greve Gusten uppe hos Kiss. Han har gripits av ruelse över sitt depraverade liv och läser högt för Kiss ur psalmboken.

Kiss släppte sina manikyrpinnar, höll bägge händerna för öronen och skrek med ett uttryck av rädsla i sitt fjunlösa ansikte:
– Å, håll mun, är du hygglig! Det där att vi skola bli jord igen är för gräsligt.

Den upprörde Kiss får dock ett uppslag (en bild från boken).

I detsamma flög motivet till en tavla genom hans huvud: en döende dandy försjunken i åskådandet av sina egna naglar. Det skulle vara ett slags nytt Narcissus. Ypperligt! Han steg visslande upp och började strutta omkring i rummet med den lilla runda baken insvept i den praktfulla nattrocken som en juvel i sitt etui. 

Att lasta Agnes von Krusenstjerna för detta är dock att gå lite för långt. Porten vid Johannes är på sitt sätt en problematisk volym. von Krusenstjernas make, David Sprengel, som i mer eller mindre hög grad bidrog till sin hustrus författarskap, antas i just denna volym ligga bakom 55 av de 408 sidorna. Sprengel drevs sedan 1919 av ett starkt hat mot Svenska baletten, Rolf de Maré och Nils Dardel. Olof Lagercrantz skriver i sin bok om Anges von Krusenstjerna att Sprengel var påtänkt att hjälpa de Maré att sätta upp Svenska baletten, men en brytning mellan dem kom till stånd. I samma veva publicerades en smädlig artikel om Nils Dardel i Fäderneslandet, en tidskrift som var sin tids främsta sensationsblaska. Texten ansågs vara skriven av Sprengel men detta har aldrig kunnat styrkas. I Anna Williams bok om von K hävdar hon att Bödeln eller Svenska Balettens triumf är Dardels hämnd, ty den man som där ligger död är ingen mindre än David Sprengel.

Fröknarna von Pahlens första  tre delar utkom på Bonniers, men när Porten vid Johannes och Älskande par sändes in till förlaget vägrade de att ge ut dem. I ett brev till Karl Otto Bonnier förnekade von K att böckerna var nyckelromaner men medger att Kiss Nilssons läspning hade hämtats hos Dardel och att Stellan von Pahlen till utseendet liknade Einar Jolin. Likadant är det med kopplingen mellan Jean Börlin och Elias Vanselin. Till förebild för porträttet av greve Gusten har hon dock en verklig person och det är greve Gösta Patrik Hamilton som rörde sig i samma kretsar som Dardel och de Maré.

Oavsett vad von K säger och huruvida hon själv eller maken roat sig med att göra narr av människorna kring Svenska Baletten så är det bara att konstatera att även von Pahlensvitens greve tar med sig sina skyddslingar till utlandet, i detta fall till Berlin där kabarén Svenska Lösen startar, ett projekt som inte lyckas allt för väl och vars repertoar är av det mustiga slaget.

Ytterligare en pikant detalj: I 11:e kapitlet i Porten vid Johannes, ett kapitel som Sprengel helt och hållet författat själv, låter han greve Gustens fader, en pinnstolsfabrikör som upphöjts till adlig värdighet, förlora förmågan till all sammanhängande tankeverksamhet och därefter sadla om till konsthistoriker!

I Paris med Dardel och de Maré

När jag läste von Pahlen-sviten för några år sedan läste jag också en del relaterade texter, bla om David Sprengels (Agnes make) bidrag till sviten. David Sprengel var, om jag minns rätt, av ungefär samma årgång som Nils von Dardel och Rolf de Maré.

Sprengel var ingen större vän av det kotteri som nämnda herrar tillhörde, om detta berodde på avundsjuka eller allmän aversion mot gruppens något perverterade leverne vet jag ej. Hursomhelst; Sprengel bidrog med ett antal sidor i Agnes romansvit, bland annat porträtten av de perversa Stellan von Pahlen och Kiss Nilsson, båda artister med förkärlek till onaturliga poser och läspande uttal. De är lustiga skisser av personerna i konstnärskretsarnas demimonde.

Bilden ovan föreställer en ridåskiss till Les Ballets Suédois sista uppsätning Rel㤨e 1924. Svenska baletten grundades av Rolf de Maré som var barnbarn till Wilhelmina von Halwyll. Läs mer om honom här

Nils Dardel och den Svenska baletten

När Svenska baletten spelade Dårhuset på Théatre des Champs-Elysées år 1921, fick Jean Börlin ett brev från en herre, som erbjöd honom att vistas ett halvår på den anstalt för sinnesslöa som han förestod. Mannen i fråga, var ytterligt imponerad av föreställningen, men ansåg, trots allt, att den ytterligare kunde förbättras.

På bilden ovan ses en bl.a. Jean Börlin och Jolanda Figoni framför Nils Dardels fantastiska dekor. Dardel gjorde även kostymerna och man får anse dem för mycket lyckade. Framförallt älskar jag händerna som både griper tag och famlar.

Tilläggas bör att scenbilden säkerligen blir mer dramatisk då den fotograferats i svartvitt.

Nils och Thora Dardel, 108 Rue Lepic

Hos Dardels på 108 Rue Lepic

Det var år 1919 som Thora Klinckowström for till Paris och det var där som hon och Nils Dardel inledde en romans som resulterade i ett äktenskap, en dotter samt en skilsmässa. På bilden ovan ses Nils och Thora i ateljérummet på 108 Rue Lepic, Monmartre, i början av 20-talet. Visst är det vackert med de allt annat än vita väggarna och den enkla kaminen? och målningarna!

I ateljén på Rue Lepic

Vilket liv de levde! Även om pengar stundtals var ett problem, så svalt de knappast och nöjeslivet var det icke något fel på. De umgicks bl.a. med Cocteau, Radiguet, de Maré, Börlin, Ari, Taube och i Greve d’Orgels bal har Radiguet förvandlat dem till det grevepar som spelar huvudrollen i romanens ménage à trois. Här sitter de dock i all stillhet i ateljén som hade en makalös utsikt över Paris takåsar.

Våningen var i två etage. På det övre planet fanns förutom ateljén, en matsal och ett litet, litet kök. Matsalen är mitt favoritrum. Kanske beroende på tapeten som är utomordentligt vacker. Åtminstone när man ser den i svartvitt. En trappa ner fanns två sovrum, badrum och en jungfrukammare. Från övre planet gick en spiraltrappa upp till terrassen. Här på terrassen, drack man med fördel kaffe om inte hettan var för tryckande. Utsikten var makalös och precis så parisisk som man önskar att den skall vara. På bilden ses både Nils och Thora i fönstren på respektive våningsplan.

Jag måste än en gång be att få rekommendera Jag for till Paris, Thora Dardels bok om tiden i 20-talets Paris.

Nils Dardels teckning av Philippe

Nils Dardels Philippe

1924 gjorde Nils Dardel  denna vackra teckning av Philippe. Vem var Philippe? Jag vet inte. Kanske var han en gång konstnärens hjärtevän. Åtminstone för en dag eller två.

Jag tycker mycket om Nils Dardel och kan verkligen rekommendera Thora Dardels böcker om deras liv i Paris, precis som jag rekommenderar Greve d’Orgels bal. Den bästa sommarläsning som tänkas kan.

Åh, Dardel, Ekman och Zellman!

I samband med Nils Dardels retrospektiva utställning på Liljevalchs, gav Bonniers ut en påkostad volym med hans bästa bilder i utmärkt tryck. Det är bilder man känner igen: Visit hos exentrisk dam, Ett hjärta i brand och Den diskrete gossen. Här har jag dock tagit mig friheten att återge tre utomordentliga artister som jag tycker mycket om och som var verkligt framstående: Nils Dardel (självporträtt), Gösta Ekman (jag tänker hädanefter sluta upp med att använda d.ä. efter som det är helt onödigt) samt Tollie Zellman (akrisen och mansslukerskan).

Zellman är nog rätt så bortglömd idag. Henens paradroll var Mollusken och den tror jag att hon gjorde redan på 20-talet. Under 30-40-talen spelade hon mestadels lite äldre damer med vass replik. Det finns faktiskt en smärre dokumentär youtube. Den är inte så bra, men bättre än inget. Vill man veta mer om henne, får man läsa memoarer och biografier över hennes generationskollegor. Så illa ställt är det.

Gösta Ekman var nog en av de få människor vars liv var lite grann som på film. Något annat tror jag inte han kunnat tänka sig. Även om han lär ha varit en stor aktör, tror jag att hans som person och personlighet var än större, vilket jag tycker är än dyrbarare. Jag tror att man kan få en viss aning om hans utstrålning genom att lyssna på En herre i frack. För er son inte har hört den, lyssna på den bums. För övrigt tycker jag att det är en air av Stephen Tennant över Gösta Ekman.

(20) (20) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (17) (17) (16) (16) (16) (16) (15) (15) (15) (15) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (12) (12) (12) (11) (11) (11) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8)

Litteratur