Kampratporträtt, möt t.ex. Maj Bring

Jag har en vän som ofta använder ordet kamrat om sina vänner. Kamrat har en klang av solidaritet över sig som jag förknippar med gamla tiders socialistiska umgänge; man hör det sällan användas idag.

Boken Kamratporträtt av Berta Hansson är en favorit. Det är en rätt tunn volym, tryckt på fint papper. Där finns text och där finns teckningar, allt av Berta Hanssons hand. Hansson tyckte om att dokumentera. När hon och hennes väninnor på äldre dagar samlades i varandras ateljéer för att teckna av modell, skissade Berta då och då sina kollegor istället, precis som hon långt tidigare hade dokumenterat barnen i byaskolan i Fredrika.

Att dokumentera det vardagliga ligger mig varmt om hjärtat. Vardagen är själva livet och det är det man vill bevara, för att sedan ta fram, titta och begrunda eller låta sig fascineras av. Hansson var periodvis en hängiven dagboksskrivare och det är dessa texter som ligger till grund för porträtten av konstnärskamraterna Siri Derker, Vera Nilsson, Maj Bring, Ninnan Santesson, Hannah Ryggen och Maja Braathen. Texterna har en viss melankoli över sig, för det är främst dessa kvinnors ålderdom som skildras och i samtliga fall slutar de med döden. Naturligtvis.

Jag tycker mycket om dessa texter. De är varken omfångsrika eller alltför utsmyckade. Däremot är de uttrycksfulla, precis som bokens  illustrationer som dock är så fulla av blyerts att de är nästan helt grå. Hansson var sparsam med orden, men generös med pennans streck.

Teckningen ovan föreställer Maj Bring. Mer om hennes konst vid ett annat tillfälle. Maj Bring hade på äldre dar ett ansikte som hette duga, vilket naturligtvis även framgår av Berta Hanssons verk. Mina tankar går till fru Mülich (stavas det så?) som var en av krafterna bakom Teater Replica på Hantverkargatan. Hon kom ursprungligen från Polen och satt alltid i foajén bakom stora svarta solglasögon, omgiven av ett moln av cigarettrök. Det sas att hon rymt från ett polskt slott, firat ner sig själv och matsilvret från ett av slottets fönster, simmat över vallgraven och flytt till Sverige. Jag tror inte att detta är sant, men det är en likväl en bra historia.

Vera Nilssons Allégade från 1916

Då jag är aningens konservativ till min läggning, har jag ännu inte helt fastnat för det figurativa måleriet, utan är istället till mig av förtjusning över Vera Nilssons konst. Nilsson var en av Sveriges första och bästa expressionister, åtminstone tycker jag det. Just nu ligger Göran M. Silfverstolpes bok på mitt nattduksbord och jag lovar att återkomma med en rapport. Jag kan dock inte avhålla mig från att fresta med Allégade som målades i Köpenhamn 1916.

Im forever blowing bubbles

När jag läste om Derkert och Faustman fann jag även Vera Nilsson, en konstnärskollega till dem som var verksam under samma era. Bilden ovan heter Såpbubblor och är från år 1927. Jag tycker mycket om den. Det lilla barnet med sina såpbubblor framför det franska fönstret med den märkliga och skrämmande utsikten. Och färgerna, som naturens egna!

Mer om Vera Nilsson finns att läsa i Göran Silfverstolpe bok som utgavs av Sveriges allmänna konstförening 1986.