På ett äldre hus i Uppsala fann jag denna vackra balkong av betydligt modernare datum. Sent 30-tal eller tidigt 40-tal skulle jag gissa. Originella och dessutom bevarade, inte det vanligaste! Jag tror dock att Uppsala har landets största urval av ursprungliga eller korrekt renoverade balkonger. En eloge till dem!
Grannarna på Kungsängsgatan är en alldeles ypperlig bok. Boken utgörs av två delar: den första behandlar livet på Kungsängsgatan, den andra Jenny Lind. Josephson (tondiktare och egentlig huvudperson), vars efterlämnade papper utgör bokens grund, var nämligen synnerligen god vän med den unga frk Lind som precis stod på gränsen till sitt stora genombrott.
Först möter vi dock det idylliska livet på Kungsängsgatan i Uppsala under 1840-talet. Här umgås man i mor och dotter Knös lilla våning på 3 rum och kök. Den tarfliga våningen är dock helt bedårande med sin rikedom på växter. Övriga rum i lägenheten är uthyrda till Jacob Axel Josephson. Tvärs over gatan bor överstinnan Malla Silfverstolpe i betydligt större omständigheter, här finns både förmak och sal av tämligen generösa mått. Mallas systerdotter, den vackra och begåvade Ava Wrangel, bor även hon i prakthemmet. Den stackars Josephson förälskar sig i Ava, men det har han tyvärr ingenting för.
När Josephson efter några år reser utomlands för att studera musik, resulterar detta i en omfattande brevväxling med vännerna på Kungsängsgatan. Det är i huvudsak dessa brev som utgör bokens grund. Här får vi veta att den vackra Ava gifter sig af Geijerstam och avlider i barnsäng, att Alida Knös lämnar jordelivet med ålderns rätt och att hennes dotter så småningom drabbas av sinnessjukdom. Dessa större händelser blandas med vardagsliv och Josephsons egna upplevelser ute i stora världen. Bland annat träffar han den, i tyskland välkända, Bettina von Arnim (en gång Göthes sista kärlek).
Breväxlingen med Jenny Lind, och tillhörande dagboksateckningar, är verkligt intressant. Jenny befinner sig bland annat i Tyskland, där även Josephson finns, och får efter en tid sitt stora genombrott. Jenny är en mycket vänfast natur och hennes ökade inkomster gör det möjligt för henne att ge Josephson ekonomiskt stöd för fortsatta musikstudier. Så småningom gifter sig Jenny Lind och flyttar till England. De båda vännerna träffas ytterst sällan, men de fortsätter att hålla kontakten brevledes.
År 1880 får så historien sitt slut. Theckla Knös avlider och Josephson följer henne till den sista vilan. Det kalla vårvädret får dock oanade konsekvenser, Josephson drabbas av en allvarlig förkylning och avlider. Här slutar berättelsen, även om Jenny Lind fortfor att leva ytterligare sju år. Överstinnan Silfverstolpe dog 1861 vid närmare 80 års ålder.
Lotten Dahlgren har som vanligt sammanställt brev och anteckningar på ett ytterst förtjänstfullt sätt. Särskilt hennes egna kommentarer och reflektioner gör boken läsvärd. För den som är intresserad av Jenny Lind, finns ytterligare en volym som helt ägnas sångerskan.
I Filmarkivet finns en liten pärla från sent 40-tal som handlar om det kommunala bostadsbyggandet i Uppsala. Väg ur en kris heter den och den vill jag verklige rekommendera ty den är intressant på många olika sätt. Titta t.ex. på Nisses hem i en omodern kåk i centrala Uppsala. Hur pittoresk ter den sig inte idag! Pärlspont, vedspis och åtskilligt som vi idag värderar högt, ja, vissa av oss iallfall. Hur lätt är det inte att glömma hur opraktiskt det var en gång. Däremot skulle man önska att man farit lite varsammare fram när man sanerade stadskärnorna och rivit lite mindre. 1949 var nog inte detta något större problem, ty det rörde sig om enstaka punktsaneringar.
Jerkas familj är sådär tokborgerliga som man knappt kan tänka sig idag och har en standard som skiljer sig markant från Nisses familjs. Det var sannerligen stora klyftor på den tiden.
De bostäder som byggdes dessa år, t.ex. Tuna Backar som jag skrivit om tidigare och som visas i filmen, håller hög klass. Ljusa och trevliga med soliga gårdar och gott om plats för lek. Tänk att allt detta blivit så omodernt idag! Nu föredrar man trånga gårdar som påminner om stenstadens dyra bostäder. Saker och ting förändras och det är bara att hoppas att man inte förtätar alla områden från denna tid, utan värnar om dess obestridliga kvaliteter samtidigt som man får inse att nackdelar naturligtvis också finns.
I filmen skymtar arkitekten Gunnar Leche som länge styrde byggandet i Uppsala. Han är mannen bakom många, många utmärkta hus i Uppsala men tyvärr fick han inget större erkännande. Sala och Tuna backar, till exempel, uppmärksammades aldrig av Byggmästaren/Arkitektur. Antagligen tyckte man inte att han byggde tillräckligt modernt, men hans något borgerligt konservativa byggnader har idag kvalitéer som generationskamraterna saknar.
Det måste ha varit en gigantisk satsning av stat och kommun som möjliggjorde detta folkhemsbygge under efterkrigstiden. Jag gissar att den inte kommer upprepas inom överskådlig framtid. Mycket byggdes fortfarande hantverksmässigt. Se bara hur man fortfarande murar husen i filmen!
Tuna backar är ett präktigt folkhemsområde strax norr om Uppsala centrum. Det ritades av stadens store man på detta område: Gunnar Leche. Byggnaderna är uppförda i tegel men mestadels gulputsade.
Området är ett sorts storgårdskvarter med generösa gräsytor i dess mitt. Ursprungligen anlades även odlingslotter men jag vet inte om dessa finns kvar.
En skicklig övergång ett hus till ett annat. Tegel och framförallt spröjs binder samman och fångar upp uppsalaslättens vindar. Högst upp i vindsvåningen en rymlig balkong.
Jag vet inte om det fanns något i byggnadsstadgan i Uppsala som sade att man inte fick inreda hela den översta våningen, mycket tyder på det. Det är i vart fall vanligt med en övre våning som likt en frontespis kröner huset.
Visst är de vackra, balkongerna! Låg, sinuskorrugerad front med handledare fästa i ett flätat smidesfönster. Den låga fronten gör att balkongen blir ljus och att ljuset lättare tar sig in i rummet innanför.
I våras besökte jag Uppsala ett par gånger för att leta efter hus som stadens dåvarande stadsarkitekt Gunnar Leche ritat. Det finns gott om dem och många är i utmärkt skick. På bilden ovan syns en byggnad som jag dock är osäker på om Leche är upphovsman till eller ej. De glasade (vädrings-)balkongerna är mycket elegant är inte alls av vanlig sort.
Mer konventionellt är detta Lechehus med klassiskt utkragade balkonger. Gavellägenheten, som troligtvis hör till de största i huset, har ett snyggt burspråk.
Denna ljusputsade fastighet med blå fönsterkarmar och balkonger är kanske inte så märkvärdig, men den utstrålar trots allt en enkel och solid charm. Bra material, en planterad förgård och en viss air av stram elegans gör dock detta till ett attraktivt boende. Eller åtminstone var det det en gång i tiden (man vet ju aldrig hur det ser ut på insidan idag).
Min kärlek innesluter allt det, som annars kärleken till en kvinna: en svärmande innerlighet, poetisk lyftning, estetisk hänryckning, ett anande drömliv, en outsäglig dragning till den älskande, en magnetisk tjusning vid kroppslig beröring, ett glödande begär efter att omfamna och kyssa och slutligen ett hela kroppsligheten genomträngande och av en verklig kärlekskänsla adlat behov av könsdriftens ömsesidiga tillfredsställande.
Det var först år 1971 som Pontus Wikners Psykologiska självbekännelser gavs ut, trots att de avfattats redan 1879. Citatet ovan kommer från skriftens inledning och kan inte låta bli att citera det. När Wikner skrev sin text har han gift sedan 1871 och hade två söner (som sägs vara döpta efter hans älskare). Äktenskapet var till en början olyckligt, men efter ett par år berättade han sin mörka hemlighet för sin fru och de resterande åren av deras äktenskap blev vad man faktiskt får kalla för lyckliga. Wikner tog sig sig älskare, men hade i sin fru en lojal vän.
Som troende och filosof brottades Wikner naturligtvis med sin läggning och Psykologiska självbekännelser är ett försök att för sig själv och omvärlden förklara de ibland motstridiga tankar som rör sig inombords. Rent logiskt kan han inte se vad som skulle vara fel i hans handlingar, men det är uppenbart att samhället inte accepterar dem. Det är ett intressant resonemang han för och på det stora hela är hans idéer och tankar helt moderna. Ytterligare några citat:
I kallen det onaturligt, därför att det är ovanligt.
I medgiven förmodligen, att det är en mänsklig rättighet eller åtminstone ett mänskligt behov att i verklig kärlek, och ej blott i en djurisk brånadsakt, få tillfredställa sin könsdrift.
Jag tycker att boken är intressant och kan rekommendera den. En skildring i detta ämne från sent 1800-tal är man inte bortskämd med och Wikners uppriktiga tankar och det försvarstal man kan säga att han håller förtjänar att läsas. Det är en tunn volym med förord av Torsten S:son Frey och en kompletetrande essay av Lechard Johannesson. Köp den på Bokbörsen.
Jag praktiskt taget snubblade över ett synnerligen märkligt människoöde häromdagen: Lotten von Kraemers. Född 1828 i Uppsala och dotter till landshövding Robert von Kraemer tillbringade hon sin uppväxt i det vittra Uppsala, vars sällskapsliv dominerades av Geijers, Malla Silfverstolpes och mor och dotter Knös salonger. Till skillnad från de flesta i denna krets var Lotten redan som liten flicka en stark kämpe för kvinnosaken, ett kall som följde henne livet ut.
Under 1900-talets tidigare år var den åldrade Lotten mest känd som en excentrisk gammal dam som bebodde Villagatan 14; klädd i gamla slitna spetsar blev hon ett av Östermalm mest välkända original. Många var de böcker om hon för egna pengar lät trycka i påkostade band, men som nästan ingen köpte. Hennes sista vilja, som samtidigt får betraktas som en sista chans till revansch, var den donation som hon vid sin bortgång ämnade göra för stiftandet av Samfundet de nio.
Lotten, som saknade bröstarvingar, hade på känn att det skulle bli bråk om hennes sista vilja och lät därför två doktorer undersöka henne under en längre tid för att få svart på vitt att hon var vid sina sinnens fulla bruk. Trots detta var det en stor skara syskonbarn och svågrar som överklagade hennes testamente, endast en systerdotter lät bli och hennes namnteckning lät man förfalska för att släkten skulle bli fulltalig i sitt yrkande.
Efter mycket bråk, och trots en hel del fuffens, blev stiftelsen, precis som Lotten önskat, en institution i den svenska litterära världen, vid sidan av Svenska akademin. Läs mer om Lotten och hennes gärning här. Det är ett mycket märkligt människoöde som rullas upp om ni läser de texter som finns under menyn Lotten von Kraemer – ett liv präglat av en olycklig kärlek och en orubblig tro på sig själv.
Jag läser Anna Hamilton Geetes I solnedgågen, en skrift i fyra delar behandlandes Erik Gustaf Geijers sista år i livet. Naturligtvis finns här Uppsalalivet med Malla, Knösarna och Atterbom, men böckerna bahandlar så mycket mer. En stor del i Geijers senare liv präglades av det sk avfallet, dvs när han lämnar de konservativas läger och sällar sig till liberalerna, en händelse som ger stora avtryck i den stockkonservativa Uppsalasociteten och påverkar sällskapslivet i stor utsträckning.
Anna Hamilton Geete, Geijers dotterdotter, är en fin skribent som livfullt berättar om sina berömda släktingar. Lustigast är när hon talar om kärleksaffärerna i dåtidens Uppsala och ondgör sig över nutidens Flirt – leken med hjärtan och känslor, behandlad som sport. Dylika lättsinnigheter förekom aldrig på den tiden, då känslorna togs på fullt allvar.
Som sagt, skildringen består av fyra volymer, så jag får nog be att återkomma snart igen.
Just nu läser jag Malla Montgomery-Silfverstolpes memoarer i fyra delar. Det är innehållsrika volymer och första delen skildrar henns uppväxt till cirka 20 års ålder.
Malla föddes 1782 och uppfostrades av sin farmor, friherrinnan fru Rudbeck, då hennes mor dog ung och fadern gifte om sig. Mestadels bodde man på godset Edsberg, men vissa perioder tillbringades i hyrd våning i Stockholm, bland annat den höst Malla presenterades vid hovet.
Livet på landet är harmoniskt; kavaljerer kommer och går (ingen fångar dock Mallas intresseför en längre tid), spektakel (teater) sätts uppoch någon utbrister Kors! Malla är mycket förtjust i sin farmor och sin syster Gustava, vilket gör hennes uppväxt lycklig. Litteratur, teater och politik tillhör hennes intressen.Snart är det dock dags för Malla att välja sig en man. Mer om det i del två.
Efter de första två delarna av Malla Montgomery-Silfverstolpes memoarer har jag blivit god vän med den unga flicka som växte upp, gifte sig och blev änkefru vid relativt unga år. Mallas nedtecknade minnen är fantastiska i sin enkelhet och okonstlade form.
Livet igenom kämpar Malla mot sin känsla av ensamhet, sin vacklande tro på sina vänner ochdet livliga lynne som var hennes. Mallas behov av att kunna idealisera sina släktingaroch vänner ger henne ständiga problem. Hon har svårt att förstå att ingen är fullkomlig ochatt även hennes närmaste kan ha fel.
Lika tung är känslan av att ingen förstår hennes stora behov av trygghet och tillit. Minsta tvivel och hennes dagar bli tunga. Lika nära som hon har till tårarna, lika nära har hon till verkliga utbrott av skratt och glädje, en egenskap som hon under sin uppväxt ständigt får bannor för och hon därför strävar att undertrycka.
Malla och kärleken är ett besvärligt kapitel. Hennes make, ryttmästare Silfverstolpe, ären god man, men han saknar sinne för god litteratur och affärer. När Malla inser att hon själv skulle ha klarat av deras ekonomiska investeringar bättre, kan hon inte längre kännaden tillit för sin make som är så viktig för henne. David Gudmunds bristande intresse fördet litterära försöker hon komma till rätta med genom att själv förkväva detta hennes största intresse. En inte helt lycklig lösning.
Tiden som änka upplever Malla som ensam, men hennes umgängesliv blomstrar och hon blir förälskad i en ung man, Per Ulrik Kernell. Denna kärlek låter sig inte utlevas fysisktmen en tät brevväxkling inleds, som sedan avslutas när Per Ulrik avlider i utlandet 1824,under en vistelse ämnad att kurera hans dåliga hälsa. En annan ung vän tar då plats i hennes hjärta, Adolf Lindblad. Han blir Mallas bästa vän under återstoden av hennes levnad trots att han snabbt gifter sig med sin fästmö.
I Mallas salong återfinner man bland hennes närmste vänner Erik Gustaf Geijer och Atterbom, som umgås med hela det akademiska Uppsala. Man ses ideligen, ägnar sig åt högläsning och pianospelning, åker på utflykter och promenerar. Mallas dörr står alltidöppen och hon gör allt för sina vänner. Med Adolf signalerar hon medelst papperslappar i deras respektive fönster (de bor mitt emot varandra), ett förfarande som upptäcksoch leder till elakt skvaller.
Efter Per Ulrik Kernells död beger sig Malla i sällskap med Atterbom, Geijer och Adolfpå en årslång bildningsresa till Tyskland, där Mallas goda vänner Amalia och Louise von Imhoff är bosatta. För Malla är dock det huvudsakliga målet att ta farväl av Per Ulrik vid hans grav i Erlangen. Memoarerna slutar 1830 och då återstår 30 år av hennes levnad. Årdå hennes tröst i livet blir ett livligt sällskapsliv i Uppsala.
I jul har jag läst Islandet, en roman som främst utspelar sig 1816 under några månader i Uppsala. Huvudpersonrna är Erik Gustaf Geijer och Amalia von Imhoff. Boken, som är ren fiktion,bygger på kärlekshistorien mellan Geijer och Amalia (som var välkänd poet och konstnär i tyskland på den tiden).
De två träffas i Malla Silfverstolpes salong efter att Amalia åhört Geijers föreläsningpå Universitetet. Det är en kärlekshistoria som aldrig blir mer än en själarnas förening,ty Geijer är trolovad och Amalia är maka till den svenska generalen von Helvig (dessutom vardet slampiga 1700-talet redan historia). Hursomhelst, det är en mycket romantisk historia.Läs den! Islandet av Carina Burman.Här går det bra att läsa om Malla och hennes vänner. Mer om Malla finner ni också här.
Jag är ju svag för 1800-talets Uppsala, framförallt seklets första hälft. När jag läst klart Mallas Minnen blev det allt lite tomt. Idag damp så äntligen en liten pärla ned på hallgolvet, Lotten Dahlgrens Grannarna på Kungsängsgatan. Lotten Dahlgren är för övrigt många finfina verk på sitt samvete, bland annat boken Lyran om Limnellska salongen.
Huvudpersonerna i detta verk, sammanställt av brev och dagboksanteckningar, är inga mindre än Överstinnan Silfverstolpe och hennes väninna Alida Knös samt Mallas systerdotter Ava Wrangel, Alidas dotter Theckla, Erik Gustaf Geijer och Jenny Lind. I detta eldorado för det vittra Uppsala rör sig tondiktaren Jakob Axel Josephson, det är nämligen hans efterlämnade papper som utgör bokens grund.
