Korsvirkesmosaik i Simrishamn 1954

Stadshuset i Simrishamn ritades av arkitekt Hans Westman och stod klart 1954 (eller eventuellt redan året innan). I samband med att byggnadsverket presenterades i Byggmästaren av arkitekten själv, lät man även professor Nils Ahrbom säga sin mening om dess falska fasad. Westman hade nämligen haft fräckheten att medelst mosaik imitera den korsvirkesteknik som är så vanlig i denna pittoreska stad. Få saker är så förbjudna inom modernismen som att narras.

Stadshuset byggdes intill det i romansk stil uppförda rådhuset från 1800-talets andra hälft. Även det ett falsarium, men å andra sidan byggdes det under en tid när det var legio att frossa i historiska stilar. I början på 50-talet var spelreglerna och Westman var onekligen rätt djärv. Själva byggnaden är mycket vackert inpassad i stadsbilen och mot torget har den endast en våning under ett högt tegeltak som skjuter ut över byggnadskroppen.

Åt gården, som är kringbyggd på klassiskt skånskt manér, är byggnaden i två våningar. Även här har man använt sig av mosaiken på ett effektfullt sätt. I övrigt är byggnaden med sina perspektivfönster fullkomligt modern. Gården är belagd med kullersten och stadens vapen finns i en mönsterlagd del som kom till på arbetarnas initiativ.

Mot tvärgatan syns andra våningens takkupor och hur väl byggnaden smälter in bland omgivande bebyggelse. Jag måste säga att jag tycker att det är mycket snyggt!

Entrén andas dock 50-tal men en koppling till trakten finns i de slipade strandstenarna från kusten. Dessa har plastlackats för att vara lika vackra som i vått tillstånd nere vid stranden.

Kiruna Stadshus ritat av Artur von Schmalensee kommer snart att rivas

I somras åkte jag till Kiruna och naturligtvis ville jag se stadshuset, det vackra som invigdes 1963 och som året därpå fick Kasper Sahlin-priset. I SVT:s öppna arkiv fann jag en kortfilm från 1963 som visar det nya stadshuset. Se den!

Jag gissar att de flesta vet hur stadshuset ser ut på utsidan. Däremot är dess vackra insida mindre känd. Den stora öppna hallen, som löper genom husets tre våningar är dess huvudrum. Materialen är förstklassiga och utförandet likaså.Väggarna är murade med handslaget tegel och det finns inte en detalj som inte verkar genomtänkt. Dessutom finns i princip allt kvar och mycket litet har förfulats genom åren.

Stora fönster, högt placerade under taket, släpper in ett behagligt ljus som kanske inte är det lättaste att fotografera i. Som ni ser är det en verklig 60-talsmiljö, men det finns gott om lokala inslag. Det mest iögonfallande är ytterdörrens samiska trycken.

Denna rya är komponerad av X:et, men tyvärr vet jag inte var den vävts, om det skedde lokalt, eller om möjligtvis Handarbetets vänner anlitades.

Cafeterian ligger även den i anslutning till ljusgården och som ni ser finns även rå betong i interiören.  Tyvärr sviker mig minnet, men jag har en vag bild av att det också fanns en fontän i anslutning till växtligheten.

Och en öppen spis! En sådan får inte fattas i ett praktbygge på dessa breddgrader. Bakom kopparsån med sin ved fanns några eluttag och jag kunde konstatera att även de var från tiden.

Tjänstemännens rum ligger vid korridorer som mynnar ut i ljusgården, men de ligger likväl avskilda. De olika våningsplanen skiljer sig en smula åt, men är till stor del lika varandra.

Visst är det vackert, det mellanblonda träet, betongen och de blanka linoleumgolven?

Kiruna Stadshus blev byggnadsminne 2001 men i år har detta ändrats och nu är det fritt fram att riva huset, om man bara sparar karakteristiska byggnadsdetaljer. Jag tycker att man skall återuppbygga det, mer eller mindre i minsta detalj, men gärna bygga till om så erfordras. Men man skall spara varenda dörr, karm, väggpanel mm. Byggnaden är helt enkelt för vacker för att få tillåtelse att försvinna. Dessutom är jag rädd för att Kiruna skall bli en vanlig trist Norrbottensstad där man struntar i kvalitet och bara bygger billigt och fult, utan en tanke på historien.