Ett riktigt fint klipp med Sarah Vaughan från femtiotalets slut fann jag nyligen på YouTube. Jag är mycket svag för den unga Sarah som ofta framträdde med lite mindre orkestrar. hennes röst är så ung och ljuv, men också mycket kraftfull. Lyssna på Tenderly!
Sarah Vaughans vackra Swingin’ Easy
Sarah Vaughans Swingin’ Easy hör verkligen till de bästa vokala jazzplattorna från 50-talet. Av de tolv inspelningarna är åtta gjorda 1954 och då utgivna på en 10-tums-lp med titeln Images. När de större lp-skivorna slog igenom på allvar, gav man ut inspelningarna igen och kompletterade med ytterligare som gjordes i början av 1957.
Egentligen finns det bara ett dåligt spår och det är öppningsspåret, a-sidans Shulie A Bop. Inte för att den rä direkt dålig, nej, bara för att den inte passar in. Den följs av Lover Man, I Cried For You och Polka Dots And Moonbeams som samtliga håller mycket hög klass. Det sista spåret på denna sida är dock skivans bästa. Words Can’t Describe är en helt magnifik inspelning av en melodi jag aldrig hört förut. Hur underbar är inte känslan när man hör en sång man aldrig hörtförut och fullkomligt älskar den! Det sparsmakade ackompanjemanget skall ha en stor eloge.
På skivans andra sida finner vi en rad klassiker: Prelude to a Kiss, You Hit the Spot, Pennies from Heaven, If I Knew Then (What I Know Now), Body and Soul och They Can’t Take That Away from Me. den sist nämnda är en verklig favorit.
På skivan medverkar Jimmy Jones/John Malachi på piano, Richard Davis/Joe Benjamin på bas och Roy Haynes på trummor. EmArcy var Mercurys jazzetikett och skivan har förlaktligen katalognumret EmArcy 36109. Vill man lyssna på den så finns den nog på Spotify.
And in between I drink, black coffee
1949 spelade Sarah Vaughan in Black Coffe som lite oväntat blev en smärre hit, trots att den inte var lika banal och trist som mycket annat som låg på listorna vid denna tid. 1955 gav Columbia ut både denna och 11 andra inspelningar (är dock osäker på om alla är från 1949, troligen inte) på en lp som fick namnet After hours with Sarah Vaughan. Det är den ni ser på bilden här intill. Skivan är stundtals mycket bra och väl värd att äga.
Snäppet bättre är den 12-tums-lp som fick namnet Sarah Vaughan in Hi-Fi när den gavs ut i mitten på femtiotalet. Jag har en tidigare utgåva (fanns både som 10-tums-lp och box med 4 singlar vilket är vad jag har – snygg dessutom) som innehåller åtta inspelningar som gjordes 1949 och 1950 med bl.a. Miles Davis på trumpet. Av någon underlig anledning finns inte hans namn med på baksidestexten. Jag gissar att detta berodde på att han låg på kontrakt på någon annan etikett just då (Capitol?) och därför var anonym. Skivan är hursomhelst fantastisk och en verklig klassiker. Den finns i sin helhet på Spotify men en del spår finns på Youtube som t.ex. It might as well be spring, Come rain or come shine och East of the sun.
Images (EmArcy) by Sarah Vaughan
Jag fyndade ett par EP-skivor häromdagen. Dels hittade jag volym 3 av Musings of Miles (Night in Tunisia/Green Haze), dels fann jag hälften av Sarah Vaughns inspelningar från 2 april 1954, inspelningar som gavs ut på en 10-tums-lp med namnet Images. EP:n som jag köpte var svenskpressad och utgiven på Metronome records och motsvarades av den amerikanska utgåvan på EmArcy: EP-1-6001. Det svenska omslaget är dock ett annat än det ni ser här intill.
Några år senare kom ytterligare en utgåva med dessa Vaughan-spår, en 12-tums lp med titeln Swingin’ Easy. De 8 spåren från 1954 hade då kompletterats med ytterligare trio-inspelningar från 1957. (Här mer information om de olika utgåvorna.)
Jag är svag för Vaughans 40-50-tal, åtminstone de inte alltför schlagerbetonade numren. Polka dots and moonbeams hörde jag första gången sommaren 2007. Den spelades av GBS på hennes flygel en ljus natt i Västerbotten. Texten är så banal och jag tror att den är mest känd i Frank Sinatras 40-talsinspelning. Men vad gör väl det. Lover man och Body and soul är för mig Billie Holidays, men utmärkta och helt självständiga versioner i Vaughans insjungningar. Ackompanjemanget sköts av en trio bestående av John Malachi (piano), Joe Benjamin (bas) och Roy Haynes (trummor). Ni som har Spotify kan lyssna på Swingin’ Easy här.
Sarah Vaughans My funny valentine
Jag köpte Sarah Vaughans EP Imagination eller kanske heter en Images, för det kallas den på baksidan. Det lustigaste med den skivan är konvolutet för där står en urringad dam rökandes framför fönstret och väntar med stor sannolikhet på en karl, eller kanske ett fruntimmer, om det är den sortens pulp fiction.
Det hela är lite märkligt, för Sarah Vaughan var en respekterad jazzsångerska i början av 50-talet och ingen som förknippades med billig populärkultur, vilket naturligtvis inte hindrar att det är ett fint omslag. På 50-talet var det över lag svårt att ha mörkhyade sångare på omslagen, om de inte var just tecknade, kanske är det förklaringen till att detta omslag ser ut som det gör.
Inspelningarna gjordes 1954, samma år som skivan släpptes och där finns bland annat en fin version av My funny Valentine.
Is your figure less than greek
Is your mouth a little weak
When you open it to speak
Are you smart?
Ytterligare ett utmärkt spår är Imagination av Jimmy Van Heusen och med text av Johnny Burke. Tyvärr finns det inte tillgänglig någonstans, så ni får hålla till goda med My funny valentine.