Sara Lidmans mästerverk Bära mistel

Detta är en mycket bra bok som stundtals är plågsam att läsa. Åtminstone kan jag inte låta bli att känna för den rediga Linda Ståhl som förblindas av den ouppnåeliga körleken och självuppoffrande gör allt för Björn Ceder under deras sommarturnéer på den norrländska landsbygden.

Genom att sälja stora delar av den skog som hon ärvt, blir Linda Ståhl ägare till ett Rum för resande i Mellanträsk. Hon är ogift och har två barn men endast dottern bor hos henne och sköts av Ada Karlsson i köket. Sonen bor med sin far och Lindas mor i en annan by.

Linda Ståhl är ett redigt fruntimmer. Hon tar sig fram och kan handskas med pengar. Hon låter sig inte hunsas av karlarna.

En vårdag tar violinisten Björn Ceder in hos Linda. Hon bjuder honom på den begravningsstårta som skall serveras till gästerna och efter den stunden blir inget sig likt i hennes liv. Hjälplös sitter hon på en stol i något av de rum de tar in på och förmår sig varken till att ta av sig hatt och kappa eller att lägga sig i sin säng. Björn Ceder förlamar henne.

Björn Ceder har skjortor som måste tvättas, väskor som skall bäras och han behöver låna pengar så att han kan köpa flöjter till de unga män som väntar honom i byarna. Om han åtminstone kunde få någon av dem att upptäcka musiken. Och kanske en herdestund i någon ensligt belägen slåttarstuga.

Skildringarna av norrlands karga inland, dit sommaren inte alltid når, är mycket stämningsfulla och porträttet av Linda Ståhl är helt briljant; som läsare lämnas man allt annat än oberörd av hennes levnadsöde och den obesvarade kärlek hon hyser till Björn Ceder. Det är en kärleksskildring av det ovanligare slaget. Björn Ceder framställs inte som särdeles sympatisk men det finns avsnitt där man förstår att riktigt så enkelt är det inte. En stackars flicka med elefantiasis retas av sin bror och jämnåriga. Elegant och hjärtligt får Björn Ceder barnen att förstå att det är fel att behandla henne så och blir dessutom deras idol.

Linda Ståhl möter läsaren i Sara Lidmans föregående roman, Regnspiran, som är hennes tredje roman. Även den kan verkligen rekommenderas.

Sara Lidmans älskare i Johannesburg

1960 reste Sara Lidman till Sydafrika och träffade där en exotisk man, vilket resulterade i att hon så småningom utvisades pga brott mot raslagarna. En mycket tråkig historia. Framförallt var Lidman rädd för det öde som väntade hennes mörkyade vän, berättar hon i en artikel i Vecko-Journalen där hon intervjuas av sin goda vän, Barbro Alving, som hon under 50-talet samarbetat med i AMSA (Auktionsgruppen mot svensk atombomb).

Bilden, tagen av Lars Swanberg, är helt enkelt fantastisk. Frisyren, ansiktsuttrycket och tröjan. Man kan inte annat än älska henne och gripas av sympati för den belägenhet som hon hamnat i och skuldkänslorna gentemot hennes käre vän. Har man läst hennes böcker, som är berättande i klass med Selma Lagerlöfs, känner man sig en smula rörd, särskilt med tanke på hur fint men sorgligt hon skildrar den omöjliga kärleken mellan Linda Ståhl och Björn Ceder i romanen Bära mistel.

Att Sara Lidman var bördig från Västerbotten, närmare bestämt från Missenträsk, ett litet samhälle som egentligen bara är känt på grund av henne, gör inte saken sämre. Jag har ännu inte varit där, men jag funderar på att åka dit en dag.

Och jag hävdar fortfarande, med bestämdhet, att Vecko-Journalen under Gustaf von Platens ledning är den utmärktaste av tidskrifter.

Sara Lidmans hårda Jag och min son

Gladness var är du, säger Igor min son. Kom och bär mig!

Duger det inte ned gamla pappa en söndagsmorgon?

Han omfamnar mig och bedyrar att pappa duger visst, morgon och kväll och jämt, men ändå var är Gladness.

Hon är i Cassandratown, hemma hos sitt eget barn. Igor blir svartsjuk och svarar att han är Gladness egnaste barn och att han också vill fara till Cassandratown.

Igors far lever för sin son och kan inte tåla att sonen håller av någon annan, särskilt inte en svart hushållerska. Gladness åker ut ur huset.

Sara Lidmans Jag och min son är en otäck roman. Lidman brukar vanligtvis ha ett stort hjärta och även skildra de mindre goda med stor ömhet, men i Jag och min son dyker det hela tiden upp fakta som ökar läsarens avsky för fadern. Och hur mycket han än älskar sin son, så går det inte att komma ifrån att han älskar sonen mer för vad han skänker honom i form av ökad social status, än ren och skär faderskärlek. Han är i övrigt vad man tenderar att benämna en misslyckad man, som hela tiden skyller sina motgångar på andra och vägrar att inse att det är hans egna handlingar som försatt honom i den situation han nu befinner sig i.

Fadern är besatt av att tjäna pengar för att en dag återvända till barndomshemmet i södra Norrland som en förmögen man och där skapa sig ett gott liv åt sig själv och sin son. För att ge Igor det liv han förtjänar, stjäl han dyrbara leksaker och kör omkring i en stulen Chrysler.

Fadern älskade aldrig sin sons mor och den han älskade misshandlade han. Hon är nu död. Fadern ärvde en summa pengar som han slösade bort innan han han ta sig examen, och skyller detta misslyckande på pengarnas knapphet. Inget annat.

Jag har ännu inte avslutat romanen och är mycket spänd på dess upplösning. Kanske får man till sist någon form av sympati för fadern.