En gammal text, från den tid när jag drev café. Även här figurerar en av personerna i Apelsinmannen.
En dag kom Ulla in på baren för att prata lite. Hon berättade om hur trevligt det var på den tiden när hon var ung och alla hängde på Röda rummet och W6 och framförallt hur trevlig den unge poeten Paul Andersson var. Paul Andersson, som figurerar i Birgitta Stenbergs romaner Kärlek i Europa, Spanska trappan och Apelsinmannen och som var en av Metamorfosgruppens poeter.
Paul var väl redan på den tiden rätt begiven på droger och Ulla sa att om man nu skulle vara uppe hela natten, så nog var det bra med ett piller alltid, även om hon inte längre kommer ihåg vad det var för slags. Paul mindes hon iallfall för att han var en så varm och mjuk människa, en person som hon verkligen gillade.
På väggen hade jag satt upp ett urklipp med en bild på Paul tagen av Christer Strömholm. Här är han äldre och inte alls lik den unge man som hon en gång träffade i sofforna på Röda rummet. Åren har tagit ut sin rätt; i mitten på 70-talet dog Paul Andersson efter år av tungt missbruk.
Det var ett rätt så varierat klientel som hamnade på Röda rummet om nätterna: journalister, teaterfolk, taxichaufförer och en och annan gatflicka. Trevligt var det dock alltid och alla pratade med alla. Ulla gillar inte gamla sura gubbar och kärringar, hon är mer för ungdomen, så man kan förstå att det här var hennes melodi.
Jag berättade att Birgitta Stenberg har skrivit en hel del om den tiden som var Ulla och ger henne en lapp med författare och titel (Apelsinmannen). En cigarett senare var hon på väg till biblioteket.