Publicerat

Eleganterna i Modern Jazz Quartet

Här en bild på Modern Jazz Quartet eller Milt Jacksom Quartet som det står på de första plattorna när de spelade in för Savoy i augusti 1951. Sättningen var i dåMilt Jackson (vibrafon), John Lewis (piano), Ray Brown (bas), and Kenny Clarke (trummor). Percy Heath ersatte efter en tid Ray Brown och Connie Kay efterträdde Kenny Clarke. Visst är de eleganta när de står på scenen!

Milt Jackson, John Lewis, och Kenny Clarke hade spelat tillsammans redan på 40-talet men då i Dizzy Gillespies storband. Efter att ha spelat under namnet Milt Jacksom Quartet bytte de 1952 till Modern Jazz Quartet. Ett utmärkt namn som passade bra till deras strikta och något akademiska framtoning. Jag gillar de första årens inspelningar som skiljer sig en hel del från de mer konceptuella skivor som gavs ut efter flytten från Prestige till Atlantic (dock att debuten Fontessa verkligen kan rekommenderas – snygg är den också).

Lyssna på MJQ! De har ett helt eget sound och utgör ett utmärkt soundtrack till det stiligt strama femtiotal som man så lätt glömmer bort. På Prestige finns idag två av gruppens 50-talsalbum återutgivna: Django och Concorde. Även Atlantic-plattan Fontessa finns att tillgå. De elva första spåren på denna samlingsplatta utgör deras första inspelningar för Savoy.

Publicerat

Ross Sings a song with Mulligan

annie ross sings a song with mulligan

Annie Ross, kanske mest känd som en tredjedel av Lambert, Hendricks & Ross, slog igenom i början av 50-talet, men hade redan som 14-åring uppmärksammats då hon vann en tävling med sin komposition Let’s fly. Hon debuterade på lp 1952 md albumet Singin’ and Swingin där hon bl.a. kompades av några av medlemmarna i Modern Jazz Quartet.

1958 var det dags för plattan Sings a song with Mulligan! vars namn måste vara inspirerat av Sing a song of Basie, debutskivan för trion Lambert, Hendricks & Ross som släpptes 1957. Detta är dock en soloplatta med Ross som vokalist och där Gerry Mulligan, Chet Baker och Art Farmer sekonderar. Inspelningarna gjordes i i slutet av 1957 och i september 1958. I den nyutgåva som finns tillgänglig idag (CD och lp) har man lagt till

Det var i somras som jag fann en EP med 4 spår från detta album. Tyvärr irriterade jag mig åtskilligt på I feel pretty och It don’t mean a thing som är två av spåren på detta utsnitt från lp:n. It don’t mean kan göras bra, men denna version, är precis som I feel pretty, alltför stompig för att passa mig. Give me The simple life, däremot, är en fantastisk inspelning där både melodi och framförande harmoniserar och det verkligen svänger. Bland de lugnare spåren märks I’ve grown accustomed to his face, Let there be love och This is always som är vackert romantiska i sin framtoning. This time the dream’s on me är en annan favorit där Ross  omgärdas av både Mulligan och Baker.

Sings a song with Mulligan är med vissa undantag en mycket bra skiva. Jag är svag för jazzplattor med vokalister som sjunger med etablerade instrumentalsolister, ty duetter mellan röst och instrument är mycket tilltalande. Har man tillgång till Spotify kan man lyssna på den där, annars rekommenderas YouTube eller Ebay (om man önskar ett fysiskt exemplar).

Publicerat

Miles Davis All star sextet och MJQ

MILES DAVIS ALL STAR SEXTET/QUINTET, PRESTIGE LP 7034. Jag gillar Miles Davis, framförallt gillar jag det han gjorde under sent sent fyrtiotal, de inspelningar som under femtiotalet gavs ut i form av en lp med titeln Birth of the cool (Capitol), samt de inspelningar han gjorde för Columbia från cirka 1957 till slutet av 60-talet. Modern Jazz Quartet spelade däremot in för Prestige och sedan Atlantic och ryms även de bland favoriterna i mitt skivbibliotek.

I augusti 1955 gick Percy Heath (bass) och Milt Jackson (vibes) in i studion tillsammans med Miles Davis, Ray Bryant (p) och Arthur Taylor (dr) och resultatet blev en blandning av MJQ och klassisk femtiotalsmiles. Milt Jackson är mannen på vibrafon som gett MJQ dess karakteristiska ljudbild, en vy som saknar blåsinstrument men som istället fylls upp av Milts mjukaspel.

Jag är svag för saxofon och trumpet så därför tycker jag extra bra om denna sättning där Miles ibland hetsiga trumpet blandas med Milts ömma vibrafon. På två av spåren, Dr Jackle och Minor marsch, tillkommer Jackie McLeans altsax vilket egentligen inte tillför särskilt mycket, utan att för den skull störa. Jag föredrar kontrasten mellan vibrafonen och trumpeten, utan inblandning av saxofon.

Mina favoritspår är den lugna Changes och den mer jäktade Bitty ditty. Den första är en stämningsfull ballad där Miles spelar stämningsfullt, i stil med hans insats på Kind of Blue fyra år senare. Bitty ditty är storstadsjazz med neon, nattklubbar och trafik. Så skaffa ett exemplar av skivan, den är definitivt värd att äga.

Spår: Dr Jackle, Minor March / Changes, Bitty ditty.

Lyssna också på: Concorde med MJQ och Walkin’ med Miles Davis, båda på Prestige