Bukowskis vintage- och juvelauktion

Jag har alltid handlat begagnat vilket numera blivit helt rumsrent för alla samhällsklasser (även arbetarklassen) under termen vintage.  I dagarna beger man därför sig med fördel till Bukowskis för att beundra visningen inför höstens vintage- och juvelauktion. Här finns mängder av plagg från Dior, YSL och Balmain. Bara att få tillfället att studera de vackra etiketterna är värt ett besök på Arsenalsgatan. Särskilt förtjust är jag i YSL Rive Gauche, ty det är något visst med denna pionjär bland de stora franska modehusens prêt-à-porter-etiketter.

Tisdagens vernissage var ytterst välbesökt och jag tyckte det var för trångt och för varmt. Å andra sidan går väl de flesta inte dit för att ses, utan för att synas. Jag var där endast en kort stund och konstaterade att det vimlade av s.k. ”krokodiler” med blont hår och tonvis med smink (och tillika hög ålder).

Det mesta var tämligen prisvärt, åtminstone om man jämför med vad det skulle kosta att köpa ett nytt plagg av liknande kvalité eller varumärke. Ett verkligt fynd tycker jag dock att den tredelade ensemblen från Christian Dior var. Plagget är nämligen sytt hos Märthaskolan i Stockholm och inte i Paris. Kvalitén är minst lika bra som i Paris, men av någon anledning betingar de parissydda plaggen ett högre pris. I ärlighetens namn skulle jag hellre betala mer för ett plagg som sytts på licens hos NK:s Franska eller Märthaskolan, ty jag tycker att dessa plagg är intressantare.

De franska modehusen sålde i Sverige sina modeller via Märthaskolan och NK:s franska damskrädderi. Vilken som stod högst i kurs kan jag inte uttala mig om, men jag har hört att krävande franska kunder lät sy sina Dior-kreationer i Sverige p.g.a. den utomordentliga kvalitén. Men som sagt, dessa licenstillverkade plagg är idag rätt sorgligt underskattade. Varför är en gåta, men istället för att grubbla på den, är det bättre att fynda när tillfället dyker upp. På Stockholms auktionsverks vintageauktion såldes både i höst och förra året en hel del plagg från dessa svenska toppateljéer. I Svensk Damtining (var annars?) finns ett utmärkt reportage från förra höstens auktion.

Ty modets nycker ges så korta liv

På fredag öppnar på Nordiska museet utställningen Modemakt som visar kläder från tre decennium, 1780-, 1860- och 1960-talen. På utställningens informationssida står att läsa ”Modets makt är stor. I alla tider har olika samhällsgrupper använt kläder för att uttrycka sin identitet.” Ja, det kan man inte neka till. Det återstår bara att se om utställningen har något nytt att förmedla på detta område.

Tänk om man får veta något om klädkoderna i romantikens Uppsala. Berätta för mig om hur den unge Per Ulrik Kernell klädde sig när han begav sig för att träffa överstinna Silfverstolpe och vad den vittra Amaila von Helvig valt att sätta på sig den dag  hon satte sig vid Mallas piano och lät sina  händer smekas av den förälskade E.G. Geijer. Geijer och Helvig hade inte särdeles fysisk romans, så man kan tänka sig att klädedräkten var ytterst viktig för att uttrycka de förbjudna känslorna.

”Modets nycker ges så korta liv”, den spirituella frasen, är hämtad från en Lustans lakejer-text. En av de bästa faktiskt. Det finns en hel del så pärlor från början av deras karriär. I ”Se men inte röra” sjunger Johan Kinde ”En flicka jag ser hon är verkligen chic, ikväll har hon valt en glasartad blick”. På tal om identitet.

Här intill ses Edvin Adolphson och Anders Henrikson på en bild från år 1940 ur filmen Ett brott. Adolphson är en av mina favoriter. Alltid välklädd, inte undra på förresten, han klädde i det mesta. Den mustasch som han odlade under ett antal år var dessutom ytterst elegant. Synd, att den inte kommit på mode igen. En något fylligare variant på den så utskällda tangorabatten skulle man kunna karakterisera den.

Läs också DNs recension av Modemakt.