Publicerat

Miles et Ascenseur pour léchafaud

Hiss till galgen, Lift to the scaffolds och Ascenseur pour l’échafaud är alla namnet på en Louis Malle-film från 1958 med Jeanne Moreau. Soundtracket gjordes av Miles Davis och improviserades fram i en studio all medan musikerna tittade på filmen. Det är fantastisk musik som helt dränkts i det våtaste av reverb. Mycket vackert och suggestivt är vad det är. Äntligen har jag lyckats köpa skivan.

Jag visste inte att den amerikanska utgåvan, som är den enda som finns i ett större antal, hette Jazz track. Det vet jag nu och nu står ett exemplar i min skivhylla. Omslaget som ses på bilden är det ursprungliga. Efter ett tag byttes det ut mot ett mer kommersiellt som inte är lika passande.

Skivan finns att köpa på CD, men då får man på köpet, tyvärr, alltför många alternativa tagningar UTAN det ursprungliga reverb som gör så mycket för stämningen. Unna er lp:n istället för på dess andra sida ligger tre lite längre nummer med Miles Davis sextet (med bland andra Cannonball Adderley, John Coltrane och Bill Evans).

Ett av de bästa spåren från Ascenseur pour l’échafaud, Generique, kan man lyssna på här.

Publicerat

And in between I drink, black coffee

1949 spelade Sarah Vaughan in Black Coffe som lite oväntat blev en smärre hit, trots att den inte var lika banal och trist som mycket annat som låg på listorna vid denna tid. 1955 gav Columbia ut både denna och 11 andra inspelningar (är dock osäker på om alla är från 1949, troligen inte) på en lp som fick namnet After hours with Sarah Vaughan. Det är den ni ser på bilden här intill. Skivan är stundtals mycket bra och väl värd att äga.

Snäppet bättre är den 12-tums-lp som fick namnet Sarah Vaughan in Hi-Fi när den gavs ut i mitten på femtiotalet. Jag har en tidigare utgåva (fanns både som 10-tums-lp och box med 4 singlar vilket är vad jag har – snygg dessutom) som innehåller åtta inspelningar som gjordes 1949 och 1950 med bl.a. Miles Davis på trumpet. Av någon underlig anledning finns inte hans namn med på baksidestexten. Jag gissar att detta berodde på att han låg på kontrakt på någon annan etikett just då (Capitol?) och därför var anonym. Skivan är hursomhelst fantastisk och en verklig klassiker. Den finns i sin helhet på Spotify men en del spår finns på Youtube som t.ex. It might as well be spring, Come rain or come shine och East of the sun.

Publicerat

Images (EmArcy) by Sarah Vaughan

Jag fyndade ett par EP-skivor häromdagen. Dels hittade jag volym 3 av Musings of Miles (Night in Tunisia/Green Haze), dels fann jag hälften av Sarah Vaughns inspelningar från 2 april 1954, inspelningar som gavs ut på en 10-tums-lp med namnet Images. EP:n som jag köpte var svenskpressad och utgiven på Metronome records och motsvarades av den amerikanska utgåvan på EmArcy: EP-1-6001. Det svenska omslaget är dock ett annat än det ni ser här intill.

Några år senare kom ytterligare en utgåva med dessa Vaughan-spår, en 12-tums lp med titeln Swingin’ Easy. De 8 spåren från 1954 hade då kompletterats med ytterligare trio-inspelningar från 1957. (Här mer information om de olika utgåvorna.)

Jag är svag för Vaughans 40-50-tal, åtminstone de inte alltför schlagerbetonade numren. Polka dots and moonbeams hörde jag första gången sommaren 2007. Den spelades av GBS på hennes flygel en ljus natt i Västerbotten. Texten är så banal och jag tror att den är mest känd i Frank Sinatras 40-talsinspelning. Men vad gör väl det. Lover man och Body and soul är för mig Billie Holidays, men utmärkta och helt självständiga versioner i Vaughans insjungningar. Ackompanjemanget sköts av en trio bestående av John Malachi (piano), Joe Benjamin (bas) och Roy Haynes (trummor). Ni som har Spotify kan lyssna på Swingin’ Easy här.

Publicerat

Miles Davis All star sextet och MJQ

MILES DAVIS ALL STAR SEXTET/QUINTET, PRESTIGE LP 7034. Jag gillar Miles Davis, framförallt gillar jag det han gjorde under sent sent fyrtiotal, de inspelningar som under femtiotalet gavs ut i form av en lp med titeln Birth of the cool (Capitol), samt de inspelningar han gjorde för Columbia från cirka 1957 till slutet av 60-talet. Modern Jazz Quartet spelade däremot in för Prestige och sedan Atlantic och ryms även de bland favoriterna i mitt skivbibliotek.

I augusti 1955 gick Percy Heath (bass) och Milt Jackson (vibes) in i studion tillsammans med Miles Davis, Ray Bryant (p) och Arthur Taylor (dr) och resultatet blev en blandning av MJQ och klassisk femtiotalsmiles. Milt Jackson är mannen på vibrafon som gett MJQ dess karakteristiska ljudbild, en vy som saknar blåsinstrument men som istället fylls upp av Milts mjukaspel.

Jag är svag för saxofon och trumpet så därför tycker jag extra bra om denna sättning där Miles ibland hetsiga trumpet blandas med Milts ömma vibrafon. På två av spåren, Dr Jackle och Minor marsch, tillkommer Jackie McLeans altsax vilket egentligen inte tillför särskilt mycket, utan att för den skull störa. Jag föredrar kontrasten mellan vibrafonen och trumpeten, utan inblandning av saxofon.

Mina favoritspår är den lugna Changes och den mer jäktade Bitty ditty. Den första är en stämningsfull ballad där Miles spelar stämningsfullt, i stil med hans insats på Kind of Blue fyra år senare. Bitty ditty är storstadsjazz med neon, nattklubbar och trafik. Så skaffa ett exemplar av skivan, den är definitivt värd att äga.

Spår: Dr Jackle, Minor March / Changes, Bitty ditty.

Lyssna också på: Concorde med MJQ och Walkin’ med Miles Davis, båda på Prestige