Armfeldts i Sommarnattens leende

Naima Wifstrand och Eva Dahlbeck som som mor och dotter Armfeldt i Ingmar Bergmans fantastiska film Sommarnattens leende hör till de verkliga pärlorna i den svenska filmhistorien och de verkligen perfekt avv SVT valde att visa denan film som måndagsmatiné. Bergman har jag dock aldrig förstått mig på, kanske mest för att övriga filmmakare, kritiker och cineaster blivit som lamslagna av hans storhet.

Gunnar Björnstrand som den kärlekskranka advokaten och Harriet Andersson som den villiga jungfrun är två andra karaktärer som man inte kan annat än älska. När Andersson knäpper upp blusen och gör den stackars unga och fagra Björn Bjelfvenstam smått galen förstår man varför Mai Zetterling valde henne till rollen som Agda i filmatiseringen av Fröknarna von Pahlen.

Dagen därpå var det dags för ännu en film, Karin Ekelunds näst sista spelfilm, Supé för två (1947) som är en svensk variant på den franska filmen L’ inévitable Monsieur Dubois. Ekelund en parfymdirektör med en nöjeslysten lillasyster. Bocken i örtagård gestaltas av spelar mot Edvin Adolphson och han är verkligen rolig, lika rolig som Ekelund är elegant. Mimi Pollack som Elekunds sekreterare är heller inte dum, precis som Douglas Håge. En rätt bra film tycker jag, elegant och kvick.

Karin Ekelunds nästa och tillika sista film, Så tuktas kärleken, kom först 1955 och den gjoreds många år senare i en nyinspelning och fickdå namnet Lust och fägring stor.

Mai Zetterlingkväll på Cinemateket

1946 kom Driver dagg faller regn, en filmatisering av Margit Söderholms roman som kom ett par år tidigare. I denna allmogemiljö, där hon spelade Marit Germundsdotter, fick Mai Zetterling sitt verkligt stora genombrott. 18 år senare har Älskande par premiär. Den är Zetterlings första långfilm i egen regi. Däremellan tillbringade hon många år i England som blond starlet.

Igår gick starten för Cinematekets Zetterlingserie och som första punkt var ett samtal mellan ett antal inbjudna personer, däribland Christina Olofson, Jan Lumholdt och Inga Landgré och ett par utspridda röster ute i publiken. Trots Jannike Åhlund som en inte helt idealisk moderator, var det en intressant tillställning, ty jag tycker alltid att det är roligt att höra människor prata och ge sin bild av en person. Desto bättre om de inte riktigt överensstämmer. Lumholdts utläggning och danska och norska regissörer var verkligt intressant, precis som Landgrés minnesbilder av Zetterlings oavslutade projekt.

Jag tycker att man bör passa på att se Zetterlings filmer. Älskande par är en vacker och dynamisk filmatisering av Krusenstjernas von Pahlensvit. Krusenstjernas intresse för naturen och erotiken tas väl om hand och Eva Dahlbecks porträtt  av den levnadsglada fru Landborg är en pärla (det är fru L som “kan roa sig i cellen” när hon låses fast mellan Tage Ehrencreutz lår). Nattlek och Doktor glas har jag inte sett, dem är jag mycket nyfiken på, precis som Amorosa, filmen om von Krusenstjerna från 1986.

Jag ser 3 filmer på en enda dag

I söndags såg jag tre filmer på en endaste dag. Cinemateket firade Gunnar Björnstrands 100-årsdag och visade två filmer på Sture. Först ut var Gustaf Molanders filmatisering av Smycket efter Maupassants roman med Ingrid Bergman och Björnstrand i huvudrollerna. Jag blev rätt gripen av denna lilla kortfilm som berättar en tragisk historia där huvudpersonerna får uppleva en mycket kort stund av lycka. Molander, vars bror regisserade på Dramaten, kände väl till det borgerliga livet, sämre var det med underklassen. Vid en filminspelning,  där en fattig (statar?)familj skulle sätta sig till bords, insisterade Molander på att man skulle duka bordet med tabletter under tallrikarna.

Kristin kommenderar var nästa film, och den är en en slags komedi, en annorlunda form av feel-good-film som gjorde mig tårögd. Jag blir lätt det, av filmer där det finns en stor portion av godhet och ett oegennyttigt hjärta. Dagmar Ebbesen spelade ett huskors som fick Björnstrands karriär och familj på fötter. Manusförfattaren måste ha varit en kvick jäkel, för det fanns gott om one-liners, främst levererade av Ebbesen.

Slutligen blev det Mai Zetterlings Flickorna med Bibi Anderson, Gunnel Lindblom och Harriet Andersson i huvudrollerna. Det var en mycket vackert fotograferade film, vissa scener var förunderligt magiska med starka kontraster samt över- och underexponeringar. Den hade vissa brister, framförallt på slutet, men var på många sätt bra och jag var imponerad av Bibi Andersons monolog inför en överrumplad och ointresserad teaterpublik som mest bara vill hem och ta sig en bit mat.

Filmen kretsar kring en uppsättning av Lysistrate och aktrisernas privatliv (privatlivet på film) vävs skickligt in i handlingen. Ett manus som gav mig stor respekt för Zetterling. Se den och framförallt Älskande par, filmen som bygger på von Pahlensviten (Angela och Ada: De flämtade av njutning. Deras händer borrade sig in i varandra. Deras kroppar brände. Deras ögon strålade. De hade en underligt ljuv hemlighet som ingen annan visste).

Mai Zetterling filmar Älskande par

Häromdagen skulle jag och GBS fira hennes senaste mästerverk. Vad passar då bättre än en hemlagad hollandaisesås, en brasa, några bra skivor och som grädde på moset: Älskande par, Mai Zetterlings filmatisering av Agnes von Krusenstjernas von Pahlen-svit.

Här möts man av Lissie Alandhs lesbiska Bell von Wenden som förför den unga Angela von Pahlen spelad av Gio Petré. Harriet Andersson är det levnadsglada hembiträdet som finner kärleken i Angela på förmakssoffan på herrgården Eka. Eva Dahlbeck, av Bergman kallad pansarskeppet kvinnligheten, är den erotiska fru Landborg som, i boken, just då inte kunde tala när hon sitter försjunken med ansiktet i Tage Ehrencreutz mer privata delar.

Av det manliga gardet märks främst Gunnar Björnstrand och de unga eleganterna Jan Malmsjö och Heinz Hopf som Stellan von Pahlen och Bernhard Landborg. Heinz Hopf är överlägset bäst som den unge löjtnanten som förför sin syster. Han har en sällan skådad utstrålning den mannen.

Agnes von K hade en viss fäbless för naturen och i hennes texter blandas det vällustiga med naturbilder; förstärks och blir till ett. Det hela är mycket effektfullt. Detsamma kan sägas om filmen som lyckas bra även på detta område.

Älskande par och ytterligare två filmer av Mai Zetterling finns för en spottstyver på Discshop. Unna er!!! (jag passade på att beställa Flicka och hyacinter på samma gång)

Lizzie Alandh och hennes roller

I Mai Zetterlings filmatisering av Agnes von Krusenstjernas Älskande par spelar Lizzie Alandh den galna lärarinnan Bell von Wenden som åtrår Angela von Pahlen. I Mannekäng i rött har hon en liknande roll som Gio Petrés väninna Peter Morelli. Förutom några filmroller var det främst i Hasse och Tages revyer som Alandh medverkade under 60-talet. Här en mycket rolig inspelning, en svensk version av Teach me tonight – Lär mig ikväll. Den är precis lika tvetydigt rolig som bilden ger sken av när man ser de två, Monica Zetterlund och Lizzie, skolflickorna som önskar extra kvällsundervisning.Lär mig ikväll: