Limnellska salongen, Malmtorgsgatan

Dubbelsalongen Liten

dubbelsalongen_liten

I hörnet Gustav Adolfs torg, på Malmtorgsgatan 1, låg herr och fru Limnells våning. I den av Carl Limnell konstruerade dubbelsalongen, som bestod av två ihopslagna förmak, samlades 1870- och 1880-talets kulturpersonligheter. Fru Fredrika, ofta kallad Tant, var bland annat nära vän med Fredrika Bremer (författare och kvinnokämpe), filosofen Pontus Wikner (som döpte sina söner efter sina älskare) och Geijers dotter Agnes Hamilton (morfarsmor till Olof Lagercrantz).

På somrarna samlades umgängeskretsen i familjens sommarvilla Lyran, vackert belägen vid Mälaren. H Under de varma sommarmånaderna strömmande gästerna till och sällan var värdparet för sig själva, Mot slutet av sommaren år 1873 skriver Fredrika i ett brev “Torsdag var den enda dag i sommar, då vi varit ensamma utan främmande. Det kändes helt skönt”.

Låt ta del av programmet en kväll i mars 1874 som det beskrivis i ett brev författat av Fredrika Limnell den 27 mars detta år. “Första gången sjöng Amalia (Riego), som nu återfått röst och mod, på ett utmärkt sätt; Hilda Thegerström spelte solo; två stycken af henens elever à quatre mains; direktör Ohlson och Valborg Lagerwall spelte Mendelsohns Lieder på orgel och piano; löjtnant Munthe sjöng arior ur Frondörerna, ackompanjerad av Torssell. Societeten var för övrigt briliant med grefvar, baroner och generaldirektör öfver en bank”.

Nätterna ägnade Fredrika åt att läsa. Dagarnas plikter i form av fruntimmersföreningar, hushållsbestyr och festligheter gjorde det omöjligt för henne att bilda sig i den utsträckning som hon önskade. Så blev småtimmarna hennes andrum och nattvandraren kunde se hur fotogenlampan lyste i hennes fönster ännu vid tvåsnåret.

Fredrika LimnellFredrika var en generös dam och hjälpte gärna till då medel saknades. Familjeförataget Wifstavarv gav god avkastning och resurserna var nästan obegränsade. Selma Lagerlöf fick ett bidrag så att hon kunde ta tjänstledigt och skriva klart Gösta Berlings saga, Victoria Benedictsson lämnades ett anonymt bidrag för inredandet av en skrivarlya och många föreningar mottog gåvor ur Fredrikas börs.

Det var också många föreningar och andra sammanslutningar som hade mycket att tacka Fredrika Limnell för. 1865 startade Jenny Rosander Aftonkursen för fruntimmer i vilkens styrelse hon ingick och dessutom understödde med monitära gåvor, precis som hon gynnade Fredrika-Bremer-förbundet och Handarbetets vänner. Fredrika Limnell var också medlem i sällskapet Nya Idun, enligt Nordisk familjebok “Ett i Stockholm, 7 febr. 1885, efter mönster av Idun stiftadt, fruntimmerssällskap” som än i denna dag existerar.

Så här i efterhand framstår det som en smula exotiskt att ett privathem kunde tjäna som en mer eller mindre offentlig arena för dåtida författare och musiker, men det var inte ovanligt vid den här tiden. I Uppsala hade  Malla Montgomery-Silfverstolpes hem under många år på 1800-talet stått öppet för allehanda kulturutövare och i Österrike fanns den omtalade Rachel Varnhagen. För att inte tala om Madame de Staëls mor Suzanne Curchod som höll hov i Paris.

Huset vid Malmtorgsgatan är idag ombyggt, det gjordes redan på 1890-talet. Byggnaden, som innehöll en banklokal, omdanades än en gång och idag håller Medelhavsmuseet till här. Villa Lyran ute i Bredäng finns dock kvar i relativt oförändrat skick och i huset finns idag ett kafé.

De voro grannar på Kungsängsgatan

Kungsängsgatan

Grannarna på Kungsängsgatan är en alldeles ypperlig bok. Boken utgörs av två delar: den första behandlar livet på Kungsängsgatan, den andra Jenny Lind. Josephson (tondiktare och egentlig huvudperson), vars efterlämnade papper utgör bokens grund, var nämligen synnerligen god vän med den unga frk Lind som precis stod på gränsen till sitt stora genombrott.

Först möter vi dock det idylliska livet på Kungsängsgatan i Uppsala under 1840-talet. Här umgås man i mor och dotter Knös lilla våning på 3 rum och kök. Den tarfliga våningen är dock helt bedårande med sin rikedom på växter. Övriga rum i lägenheten är uthyrda till Jacob Axel Josephson. Tvärs over gatan bor överstinnan Malla Silfverstolpe i betydligt större omständigheter, här finns både förmak och sal av tämligen generösa mått. Mallas systerdotter, den vackra och begåvade Ava Wrangel, bor även hon i prakthemmet. Den stackars Josephson förälskar sig i Ava, men det har han tyvärr ingenting för.

När Josephson efter några år reser utomlands för att studera musik, resulterar detta i en omfattande brevväxling med vännerna på Kungsängsgatan. Det är i huvudsak dessa brev som utgör bokens grund. Här får vi veta att den vackra Ava gifter sig af Geijerstam och avlider i barnsäng, att Alida Knös lämnar jordelivet med ålderns rätt och att hennes dotter så småningom drabbas av sinnessjukdom. Dessa större händelser blandas med vardagsliv och Josephsons egna upplevelser ute i stora världen. Bland annat träffar han den, i tyskland välkända, Bettina von Arnim (en gång Göthes sista kärlek).

Breväxlingen med Jenny Lind, och tillhörande dagboksateckningar, är verkligt intressant. Jenny befinner sig bland annat i Tyskland, där även Josephson finns, och får efter en tid sitt stora genombrott. Jenny är en mycket vänfast natur och hennes ökade inkomster gör det möjligt för henne att ge Josephson ekonomiskt stöd för fortsatta musikstudier. Så småningom gifter sig Jenny Lind och flyttar till England. De båda vännerna träffas ytterst sällan, men de fortsätter att hålla kontakten brevledes.

År 1880 får så historien sitt slut. Theckla Knös avlider och Josephson följer henne till den sista vilan. Det kalla vårvädret får dock oanade konsekvenser, Josephson drabbas av en allvarlig förkylning och avlider. Här slutar berättelsen, även om Jenny Lind fortfor att leva ytterligare sju år. Överstinnan Silfverstolpe dog 1861 vid närmare 80 års ålder.

Lotten Dahlgren har som vanligt sammanställt brev och anteckningar på ett ytterst förtjänstfullt sätt. Särskilt hennes egna kommentarer och reflektioner gör boken läsvärd. För den som är intresserad av Jenny Lind, finns ytterligare en volym som helt ägnas sångerskan.

Dahlgren om livet hos Kamrerns

Lotten Dahlgren gav ut sin första av sina personhistoriska skildringar 1905 (Ransäter) och 21 år senare var det dags för en liten nätt volym vid namn Hos kamrerns. Denne kamrer var Carl Fredrik Geijer, bror till Erik Gustaf i Uppsala, och verksam vid Jernkontoret i Stockholm och bosatt i en våning intill.

Jag gillar Dahlgrens böcker. Skickligt, och helt utan skandal- hunger, har hon sammanställt brev och dagböcker som hör till den Geikerska kretsen som även inbegriper familjerna Troili, Lilljebjörn, Lagerlöf (avlägset) och Dahlgren. Resutltatet är även denna gång en engagerad och lättläst volym som ger en god inblick i livet i litterära och borgerliga kretsar under 1800-talets första hälft.

Sophie Geijer, kamrerns fru, var dotter till prosten Erland Lagerlöf i Arvika. Hon brevväxlade både med den dotter som gift sig och flyttat från Stockholm och med Erik Gustavs fru Anna Lisa i Uppsala. Dessa långa epistlar säger åtskilligt om hur vardag och fest förflöt i det Geijerska hemmet i Jernkontorets hus.

De långa epistlar som vanligtvis var den tidens brev (ett brev bestod av många ark) hade inte jag orkat läsa igenom och är därför mycket glad åt att Lotten Dahlgren låter oss plocka russinen ur den Geijerska släktkakan.

Ransäter – Värmländska släktminnen

Ransätersdalen

Lotten Dahlgrens Ransäter – Värmländska släktminnen från adertonhundratalets förra hälft, kan verkligen rekommenderas. I volymen möter vi personerna kring gården Ransäter i Värmland. Ursprungligen E G Geijers barndomshem övergick gården senare i patron Barthold Dahlgrens ägo. Släkten kring Geijers och Dahlgrens bestod bland annat av konstnären Uno Troili, Fredrek på Rannsätt (som skrev Värmlänningarna) och naturligtvis Erik Gustaf själv. Ransäter hade för övrigt den tredje och sista stångjärnshammaren längs med Ranån. Först var Ransberg och i mitten låg Berget.

Bokens verkliga Pièce de résistance är Dahlgrens inledning när hon beskriver hur hon möter Ransätersdalen för första gången efter många års frånvaro. Resan görs med båt och långsamt färdas hon Klarälven uppåt för att till sist anlända Ransäters kyrka där flytetyget lägger till. Målande beskriver hon sedan det gamla Ransäter och jämför med det nya, ett samhälle som fortfarande har mycket kvar av forna tiders oemotståndliga charm. Dessvärre är skildringen från tidigt 1900-tal och sedan dess har åtskilligt hänt. Trakten är dock fortfarande på många sätt en pärla.

Konstnären Uno Troili var systerson till E. G. Geijer (dotter till systern Jeanne Marie – se bilden!) och hans levnadsöde ägnas ett helt kapitel. Troili föddes på Ransbergs Herrgård, men familjen flyttade snart till Uddesrud, också det beläget i anslutning till Ransberg. Troili, som hade många strängar på sin lyra – han var en god sångare och saknade inte skådespelartalang, tog först en officersexamen och kom i samband med sin därpå följande tjänst som underlöjtnant Värmlands fältjägarregemente i kontakt med målaren överstelöjtnant J.O. Södermark som frapperas av den unge officerarens talang med penseln, en talang som han utvecklat med stöd av sin kusin kapten Henrik Lilljebjörn. Södermark far till Italien och strax därefter kommer Troili och Södermarks son Per. Tiden i Italien får på allvar in Troili på konstnärsbanan, en bana som inte kommer att visa sig lätt, inte minst på grund av lynne och läggning. Här ett självporträtt av Uno Troili.

Bokens sista del heter Ur en ung värmländskas dagbok, Här är det Geijers systerdotter, fröken von Heland, som tillbringar några månader i Geijers hem i Uppsala. Tiden är ungefär densamma som i boken Grannarna på Kungsängsgatan, men här är det en 20-årig landsortsflicka (dock väldigt bildad) som ger oss sin bild av Uppsalas vittra överklass. Behöver det sägas att jag verkligen rekommenderar boken?

Värmland och släkterna på gårdarna

Geijersgården

Jag läser Elin Wägners helt utmärkta biografi över Selma Lagerlöf och tänker på Värmland. För några år sedan läste jag åtskilliga av Lotten Dahlgrens personhistoriska böcker som behandlar bland annat Geijers på Ransäter, familjerna på Baldersnäs och Nordenfeldtarna på Björneborg. Dahlgrens far var Fredrik August Dahlgren, upphovsmannen till Värmlänningarna, och han väte upp på Ransäter, ty det var familjen Dahlgren som tog över efter Geijers.

Det är verkligt roande att ta del av livet på gårdarna både till vardags och till fest, likväl som i nöd och i lust. Sällskapslivet var stundom hektiskt i dessa trakter där stångjärnshammaren stod som ständig ackompanjatör och släktband fanns mellan de flesta välkända familjer såsom Geijers, Lagerlöfs, Troilis, Tegners och Lilljebjörns. Mycket av min kärlek till Värmland härstammar dessutom från Selma Lagerlöfs böcker som jag läst och som betytt så mycket för mig.

För några år sedan var jag i Ransäter, men tyvärr kunde jag då inte besöka Geijersgården som gården vid Ransäters bruk vid Ranån numera kallas. Högre upp efter nämnda vattendrag ligger Ransbergs herrgård dolt långt in i skogen. Det var här konstnären Uno Troili väte upp. Det är en vacker herrgård, men av det gamla bruket finns inte mycket kvar. Fortfarande hörs dock forsen brusa vilket gör det till en stämningsfull plats.

Grannarna på Kungsängsgatan

Jag är ju svag för 1800-talets Uppsala, framförallt seklets första hälft. När jag läst klart Mallas Minnen blev det allt lite tomt. Idag damp så äntligen en liten pärla ned på hallgolvet, Lotten Dahlgrens Grannarna på Kungsängsgatan. Lotten Dahlgren är för övrigt många finfina verk på sitt samvete, bland annat boken Lyran om Limnellska salongen.

Huvudpersonerna i detta verk, sammanställt av brev och dagboksanteckningar, är inga mindre än Överstinnan Silfverstolpe och hennes väninna Alida Knös samt Mallas systerdotter Ava Wrangel, Alidas dotter Theckla, Erik Gustaf Geijer och Jenny Lind. I detta eldorado för det vittra Uppsala rör sig tondiktaren Jakob Axel Josephson, det är nämligen hans efterlämnade papper som utgör bokens grund.

Ur Ransäters familjearkiv

Här har vi en bok med så kallad efterskörd, dvs det rörs sig om en andra del boken Ransäter – Värmländska släktminnen från adertonhundratalets förra hälft där tidigare förbigånget material presenteras. Här möter vi miljöer och personer som är bekanta från ursprungsvolymen, bland annat den unga värmländska som rapporterade från Geijers salongsliv i Uppsala. Det tackar vi för.

Ett annat intressant kapitel behandlar resan till och det släktmöte som unga Malin Lalin besöker. Framförallt har det visst värde att få sig till livs en skildring av mat- och sällskapsvanor vid en svensk herrgård i slutet av 1830-talet. Här ställer man bla till med spektakel (teater), man läser och man sjunger och ibland blir det rentutav en enklare form av maskerad.