von Sydowska morden blev Ett brott

Ett brott (1940) Filmografinr 1940/19I mars 1932 hittades häradshövding Hjalmar von Sydow, hans kokerska och hans hembiträde brutalt ihjälslagna i familjens våningen på Norr Mälarstrand i Stockholm. Senare på kvällen intog sonen Fredrik von Sydow och hans hustru Ingun en sen supé på Hotell Gillet i Uppsala. En hovmästare kallade diskret ut unge von Sydow som åtföljd av sin fru gick ut i tamburen där Ingun satte sig i en fåtölj. Fredrik von Sydow böjde sig fram, som för att ge sin hustru en kyss, men sköt henne istället och sedan sig själv.

Upprinnelsen till brottet var att Fredrik von Sydow var drogberoende och hade stora skulder. När han besökte sin far i våningen vid Norr Mälarstrand gick något snett och tre människor fick sätta livet till. Här en kort film om morden. Intresserade kan också läsa boken I skuggan av ett brott.

Ett år senare hade Sigfrid Siwerts pjäs Ett brott premiär på Lorensbergsteatern i Stockholm. 1940 förvandlades den till film av Anders Henrikson som skrev manus tillsammans med Carlo Keil-Möller och Bengt Idestam-Almquist. I huvudrollerna ses Edvin Adolphson och Karin Ekelund som Rutger och Maud von Degerfelt. Brodern Hans spelas av Henrikson själv och fadern, justitierådet Andreas von Degerfelt, av Carl Barcklind. Kommissarien gestaltas av Gösta Cederlund och justitierådets bror, den morfinmissbrukande ockraren Hugo, av Sigurd Wallén.

Ett brott är en mycket bra film. Den är riktigt otäck och både Adolphson och Ekelund är fantastiska i sina roller som det det unga paret med exklusiva vanor som ständigt springer på nattklubbar. När polisen börjar intressera sig för dem bryter Maud samman och erkänner att hon dödat Hugo. Det är något av film noir över denna svenska 40-talsfilm. Den är visserligen inte som Ekmans 40-talsproduktion, men den är bra, faktiskt mycket bra till och med. Visst finns det lite lätt buskisartade biroller, men på det stora hela är det dramatik av hög klass. Tyvärr verkar den inte ha återutgetts på DVD eller liknande, och det är bara att beklaga.

Armfeldts i Sommarnattens leende

Naima Wifstrand och Eva Dahlbeck som som mor och dotter Armfeldt i Ingmar Bergmans fantastiska film Sommarnattens leende hör till de verkliga pärlorna i den svenska filmhistorien och de verkligen perfekt avv SVT valde att visa denan film som måndagsmatiné. Bergman har jag dock aldrig förstått mig på, kanske mest för att övriga filmmakare, kritiker och cineaster blivit som lamslagna av hans storhet.

Gunnar Björnstrand som den kärlekskranka advokaten och Harriet Andersson som den villiga jungfrun är två andra karaktärer som man inte kan annat än älska. När Andersson knäpper upp blusen och gör den stackars unga och fagra Björn Bjelfvenstam smått galen förstår man varför Mai Zetterling valde henne till rollen som Agda i filmatiseringen av Fröknarna von Pahlen.

Dagen därpå var det dags för ännu en film, Karin Ekelunds näst sista spelfilm, Supé för två (1947) som är en svensk variant på den franska filmen L’ inévitable Monsieur Dubois. Ekelund en parfymdirektör med en nöjeslysten lillasyster. Bocken i örtagård gestaltas av spelar mot Edvin Adolphson och han är verkligen rolig, lika rolig som Ekelund är elegant. Mimi Pollack som Elekunds sekreterare är heller inte dum, precis som Douglas Håge. En rätt bra film tycker jag, elegant och kvick.

Karin Ekelunds nästa och tillika sista film, Så tuktas kärleken, kom först 1955 och den gjoreds många år senare i en nyinspelning och fickdå namnet Lust och fägring stor.