Herman Bangs tragiska Tine

Sällan har jag läst en så dyster och gripande bok som Herman Bangs Tine.

Det är under tysk-danska kriget 1864, när slaget danska soldater stred vid skansarna i Dybbøl, som berättelsen om Tine utspelar sig. Någon heroisk krigsskildring är det inte talan om utan, som någon kritiker hävdade när boken kom ut 1889, utan snarare är den slappt resignerad i sin ”nedbrytande, alltuppgivande modlöshet”.

I klockaregården har Tine växt upp och när berättelsen tar sin början hjälper hon till hos jägmästare Berg med fru och son. Det är något av en idyll som splittras när fru Berg och sonen Herluf flyr orten när kriget nalkas och jägmästaren blir inkallad. Tine stannar dock kvar och jägmästaren återvänder då och då när han fått permission. Under denna tid växer kärleken fram mellan Tine och jägmästaren. Allvarligt från hennes sida, men inte från hans.

Under tiden krossas nästan den lilla byn. Tines far insjuknar och är på väg att dö. Sårade och döda vänder återkommer från slaget vid Dybbøl. Kistor snickras, kyrkklockor ringer, familjer splittras och en och annan tjänar sig en slant på de bistra tiderna. Det är så lätt att förstå hur lätt det är att förstöra en människas liv.

Att läsa ut de sista sidorna av Tine var inte lätt. Att följa någon mot undergången är sällan det.

Herman Bang skrev en mycket gripande och bra bok när han författade Tine. En stor läsupplevelse som det tar på krafterna att ta sig igenom. Språket är lätt och man slukar sida efter sida, men till slut tar det nästan stopp, man orkar inte riktigt längre. Så vill jag beskriva min upplevelse av denna danska bok som ej får glömmas bort!

Herman Bang, författaren till Mikaël

Strax innan jul såg jag filmen Vingarne på Cinemateket. Regisserad av Mauritz Stiller (1916) och med Lars Hansson i den ledande rollen, är detta den första filmatiseringen av Herman Bangs roman Mikaël från 1904. På bilden ovan ser ni Bang himself i en behaglig och klädsam pose.

Mikaël är berättelsen om konstnären Claude Zornet som förälskar sig i en av sina modeller, den vackra Mikaël. De blir ett par och lever för en tid lyckliga, bland annat i Algeriet. Zoret är dock betydligt äldre än Mikaël och allteftersom han blir äldre, minskar attraktionen dem emellan.  En dag gör en svindlerska, grevinnan Zamikow, sin entré och hon lyckas så småningom förföra Mikaël som säljer allt som är värdefull för att tillfredsställa hennes behov av lyx. Som ni hör är det ingen rosenröd kärlekshistoria som dukas upp. Kanske var det det enda sätt som denna typ av kärlek kunde skildras på under 1900-talets första år.

År 1924 regisserade Carl Theodor Dreyer en tysk version av romanen för tyska UFA. En bild på Michaël och grevinnan hittar ni här. Filmen fick inget vidare mottagande, men har allteftersom kommit att betraktas som en viktig milstolpe och sägs dessutom ha influerat Alfred Hitchcock.

Herman Bangs liv var heller ingen dans på rosor, ty hans intresse för herrar gjorde honom till en man som det inte talades särdeles gott om i hemlandet Danmark. Under ett par år fick han dock uppleva lyckan och bodde så tillsammans med en tysk skådespelare i Prag. Efter utgivandet av Mikaël verkar det inte ha blivit fler böcker, istället var han under återstoden av sitt liv verksam som journalist och blev faktiskt riktigt framgångsrik.