Publicerat

Agneta Wrangel, Hasse första fru

En relativt nätt volym är Agneta Wrangels Hallon och torr champagne. Agneta var först i raden av Hasse Ekmans fruar och skånsk grevinna Wrangel af Sauss. Ovan en bild från deras första hem på Askrikegatan 19, om jag inte tar fel. En tvårummare med öppen spis. Alla bodde på Gärdet på den tiden. Jag gör det fortfarande.

Ekmans flyttade från så småningom till en flott våning på Dalagatan 44 och där fanns även en bar vilket framgår av denna bild. Ytterligare en festlig bild är denna som togs för att propagera för cykling under bensinransoneringens dagar.

Boken är rolig och innehåller en del matnyttigt från krigsårens nöjesliv när man gladeligen kastade ut dyrbart porslin på Norr Mälarstrand bara för att få lite uppmärksamhet (Zarah Leander när hon Rosita Serrano fick för stor uppmärksamhet). Äktenskapet tog dock slut 1944 när Hasse träffade Eva Henning (Agneta väntade då parets fjärde barn) som han raskt gifte om sig med. Dessvärre blev han själv dumpad i början av 50-talet och då blev Tutta Rolf hans tredje fru som han lämnade på 70-talet.

Publicerat

Ekmans och Marmstedts Eldfågel

1952 spelades den svenska balettfilmen Eldfågeln in. Huvudpersonerna spelas av premiärdansösen ( tillika producenten Lorens Marmstedts tredje fru) Ellen Rasch och operasångaren Tito Gobbi, baryton som sjunger Torna i filmen:

Rasch moatjé i dansscenerna var den på sin tid välkände dansören och koreografen Björn Holmgren, vars bror var Rune Holmgren, hattkonstnären på modet under många år (Björn och hans bror Rune bodde under många år tillsammans med sin mor i en av villorna i Villastan, Floragatan 2, där nu en hyreskasern i mexitegel står). Eva Henning spelar den elaka Alice Lund. En inte så smickrande roll, men så hade hon precis lämnat filmens regissor, Hasse Ekman, för en annan man.

Filmens handling är inte mycket att hurra för; en banal kärlekshistoria. Bättre är då dansscenerna, framförallt den inledande Möte med en främling och Eldfågeln på slutet, som är mycket vackra, både när det gäller scenografi och kläder. Det är en fullkomlig explosion i färg som inte lämnar betraktaren oberörd. Klarrött och grågrönt är dominerande nyanser.Både Holmgren och Rasch har dessutom utseenden som fängslar betraktaren.

Musiken är naturligtvis inte dum. Särskilt gillade jag de tre stycken som ingick i Möte med Främling som fick mig att tänka på Duke Ellingtons Black, brown and beige. Se filmen, den finns att låna på VHS på Kulturhuset.

På bilden, som är hämtad från Cupido på Drottningholmsteatern i mitten av 50-talet, ser ni Holmgren i mitten och Rasch till höger. Bilen är dock på intet sätt representativ för filmen Eldfågeln där kostymerna är i en helt annan stil.

Publicerat

Nattportier, Tengroth och Billquist

Igår plockade jag fram en bok ur bokhyllan som jag inte läst. Det var Birgit Tengroths Nattportier från 1949. Boken var hennes andra efter debuten med Törst som hon dock gav ut under pseudonymen Eva Lavell (publicerat i All världens berättare 1947 och på Wahlström & Wistrand 1948).

Tengroth var en mycket populär aktris under 30-40-talen och ansågs höra till våra mest begåvade. 1949 spelade hon in sin sista film vilket var Flicka och hyacinter, Hasse Ekmans mästerverk om den sorgsna Dagmar Brinck. Efter denna film, ägnade sig Tengroth helt åt skrivandet och skördade stora framgångar under 50-talet, inte minst som skribent i Veckojournalen.

Men åter till boken Nattportier. I bokens första scen får fru Widlund, som bor på ett hotell på Karlavägen, besök av sin hårfrisörska Siv Lantzen, en ung dam som avslöjar att hon är lesbisk och att hon blivit gravid efter att ha legat med en feminiserad ung man och nu önskar att fru Widlunds man läkaren Nils tar bort fostret. Annars skjuter hon sig! Ett djärvt tema 1949, det får man verkligen säga! Efter lite googlande hamnar jag på Biggan blogg, som är helt dedikerad till Tengroth. Jag läser den då och då, men tyvärr inte regelbundet. Där hittar jag en länk till en text av Mikaela Kindbolm om Ekmans Flicka och hyacinter och knyter den samman med Ulla Billquists öde. Mycket intressant. Och att tanken aldrig slagit mig!

Nattportier (åter till ämnet!) utspelar sig som sagt på ett hotell och består av ett antal kortare berättelser som alla utspelar sig på Trianon, ett karlavägshotell med ett namn som förpliktigar. Språket och berättelserna är stundtals mycket bra, stundtals banala och tidstypiskt tramsiga. Tengroth är inte alltid så snäll mot kvinnan utan skildrar henne med visst löje. Jag kan inte låta bli att undra om det inte finns spår av henne själv i dessa porträtt.

Mot slutet av sitt liv gav Tengrot ut de självbiografiska volymerna Jag vill ha tillbaka mitt liv och Jag trodde du var död! Dessa skall jag läsa vid tillfälle, ty nu är min nyfikenhet väckt.

Publicerat

Den ökände Johnny Bode-Delgada

På bilden här intill ses en ung man som under 30-talet var en av de mest omskrivna i svensk press. Hans namn var Johnny Bode, kompositören och sångaren. Bode var också ett stort original och något av en återfallsförbrytare om den termen nu kan anses passande i detta fall. En gång på 60-70-talet Bode julskinka som komplement till julbordets groggbuffé och ringde då till hotell Savoy i Malmö, imiterade Henning Sjöström och bad dem göra i ordning en skinka åt stjärnadvokaten som var på genomresa och inte ville anlända skinklös till julfirandet. ”Sjöström” fick sin skinka och Bode var mycket nöjd med sitt tilltag.

Bodes musikaliska bana började redan i slutet på 20-talet och i början på 30-talet var han ett namn i Stockholm. Han blev vän till familjen Ekman och tillsammans med sonen Hasse skrev han Gösta Ekmans slagnummer En herre i frack. Vänskapen tog dock slut när det visade sig att Bode stulit familjen Ekmans bordssilver. Tillsammans med några kollegor ägnade han sig dessutom åt bedrägeri med värdepapper, mestadels checker om jag minns rätt, vilket till slut gjorde att han ställdes inför rätta och förklarades som sinnessjuk, blev tvångssteriliserad och hamnade på Beckomberga.

Trots allt trassel, var Bode under en följd av år en populär grammofonartist. Han sjöng in både egna och andras kompositioner. Min favorit är Bel Ami, som jag tror ursprungligen var en tysk schlager (lyssna på Lizzi Waldmüllers insjungning). Hans röst inte alls dum, kanske lite vek, men charmfull. Här sjunger Bode Stjärnehär, en svensk översättning av Close your eyes (dåligt ljud – för hård digital brusreducering). Han har också spelat in den vackra Dina blåa ögon lova mer än dina röda läppar ge.

Efter frisläppande hamnade han så småningom i Norge och satte upp en revy för den tyska ockupationsmakten, något som helt spolierade hans rykte i Sverige.I en gammal nöjestidning från krigsåren hittade jag en notis där Kar de mumma uppmanade alla att lämna in Johnny Bodes skivor när de köpte en ny i affären. Under kriget rådde det nämligen brist på råmaterial till skivor och för att få köpa en ny, var man tvungen att lämna in en gammal. Inget passade väl då bättre, enligt många, än att göra sig av med denna pestsmittade sångares alster.

I slutet av 40-talet inledde Bode ett samarbete med den religiösa sångerskan Lapp-Lisa, som är mest känd för sin inspelning av Barnatro. Hon hade aldrig hört talas om Bode, men så småningom blev hon uppmärksammad på hans bakgrund, vilket dock inte gjorde henne alltför upprörd, då hon uppskattat deras samarbete och funnit Bode sympatisk. Här en bild på Lapp-Lisa, hennes dotter och Johnny Bode. Bode insåg dock att var fortfarande var bränd i Sverige och åkte till Wien där han började komponera operetter vilket till en början gick utmärkt, men i början av 60-talet tvingades han lämna Österrike och flyttade hem till Sverige.

Mot slutet av 60-talet kom Bodes största framgång, Bordellmammas visor. Lyssna här på den trivsamma duetten Runka mig med vita handskar på som han sjunger tillsammans med Lillemor Dahlqvist. Lp:n blev en stor framgång, trots att den mestadels såldes på postorder, och tillsammans med uppföljarna, Bordellmammas visor och Styrman Karlssons frestelser, tjänade Bode en smärre förmögenhet som han dock omgående förslösade. Några år senare var det dags för nästa sensation: homosexsingeln Vi är inte som andra vi utgiven under namnet Johnny Delgada. Den blev ingen större framgång men översattes bl.a. till tyskan och har idag gått till historien.

Bode av också ut ett par böcker, bl. a. Min kärlek var till salu och Jag var en kärlekskonstens mästare. Tyvärr har jag inte läst någon av dem och ber att få återkomma i ämnet.

Johnny Bode uppfattades av många som en mycket trevlig man, vältalig och bildad. Detta omdöme reviderades dock snabbt när utlånade pengar aldrig betalades tillbaka, pälsar försvann och löften bröts på löpande band. För Bode var verkligheten som vi känner den, något sekundärt, ja kanske helt försumbart. Han tog vad han kom över, men förstod aldrig att väga risken mot den förväntade vinsten och förlorade därför ständigt. Jag tror inte att han var någon genuint elak person, bara helt världsfrånvänd och mycket naiv. Och så levde han alltför mycket i drömmarnas värld.

Avslutningsvis några bilder på Johnny Bode. Med Hasse Ekman i mitten av 30-talet. Vid pianot i slutet av 40-talet. Med andra frun Inge Pelz. På ålderns höst i lägenheten i Malmö där han hittades död 1983.