Publicerat

Gustaf Adolf Lysholms En skåde- spelares anteckningar

Som ni säkert vet har Per Wästberg nyligen kommit med en biografi över Gustaf Adolf Lysholms liv. Den har jag ännu inte läst, men däremot hans egen biografiskt betonade När jag var femton år som jag tyckte mycket om. Nyligen beställde jag fyra av Lysholms böcker på Bokbörsen. En av dem har anlänt och det är En skådespelares anteckningar som är en liten elegant volym vars ark inte ens var sprättade när jag fick den.

Jag måste säga att jag började läsa denna bok under bästa tänkbara förutsättningar: uppkrupen i soffan tillsammans med grön chartreause och bra skivor på grammofonen. Lysholms korta betraktelser är knappast typiska för det sena 50-talet, de hör istället hemma i en helt annan tid vilket Under den doftande och löftesrika tid tydligt visar. Det är ett svunnet Stockholm som i teatrala fraser återkallas. Fraser som möjligtvis några gamla skådespelare på 50-talet lett igenkännande mot, men som måste ha tett sig så avlägsna och inpyrda av gammalt teaterdamm.

Gömd bakom ett besynnerligt skådespelshus
av citronlådebräder och Ambra-trä
som en mycket trött
och teatergalen man låtit uppföra
på Belcampo-ängen
nedstoppar en oskuldsfull gosse
hagtorns- och törnrosblad
i en gammal påse av Fortuna-sammet

Visst är det vackert. Fortuna-sammet, Belcampo-ängen, citronlådebräder och Ambra-trä. Det doftar om hans ord och man kan samtidigt förnimma minnesbilder som man tror sig ha glömt, men som man kanske aldrig haft.

I Lysholms värld fanns ingen klasskamp, ej heller någon plats för den moderna tiden. Av allt att döma var han avundsvärt bildad och en verklig Stockholmskännare. Jag tänker att hans liv kanske var intressantare än hans böcker, men är långtifrån säker. Hans ord klingar så ovant i min generations öron.

Publicerat

När Gustaf Adolf Lysholm var 15 år

Längs med Östermalms gator vandrar den unge Gustaf Adolf Lysholm. Från hemmet på Skepparegatan i höjd med Linnégatan/Kommendersgatan till Komediteatern vid Engelbrektsplan styr han stegen. Kors och tvärs, norr och syd om Karlavägen springer han ärenden åt fru Jönssons tvättinrättning

Han älskar sina böcker och ger inte mycket för mänskligt sällskap. Och han älskar sjön; båtarna, äventyret och de vackra sjömansgossarna. Han älskar även en och annan äldre fru, kanske en skepparänka, som skänker honom sin åldrade kropp.

På Komediteatern, som drivs av Ernst Eklund, har han anställning som konfektpojke och bjuder där ut sina sötsaker klädd i vinrött livré.

Lysholm arbetade under merparten av sitt liv som servitör och en stor del av dessa år på Östra stations bekanta funkisservering. När han tecknar sina ungdomsminnen har han passerat de sextio och minns med välbehag sin ungdom. Han minns hur han med förfäran såg den nya tiden an, ty han var ett helt igenom konservativt barn, och jag undrar om det kanske är den åldrade Lysholm som sörjer sin förlorade ungdomsvärld som han ser krossas när ”kavalleriofficerare, och dragoner och hästar inom kort skulle sopas bort av beskäftiga och inskränkta politiker”.

Lysholm hör inte till de största bland svenska författare, men han har onekligen talang och hans ungdomsminnen är av det ovanligare slaget. Vissa partier är rent poetiska i sin brinnande enkelhet. Och han skildrar puberteten på ett sätt som känns både uppriktigt och modernt, utan att för den skulle bli alltför intimt.

I den blå skymningen under träden iakttog en skägglös herre i trettioårsåldern leende mitt rosiga och runda ansikte. Sedan frågade han mig rakt på sak, om jag ville bli hans påskpojke. Jag gav den vänligt leende mannen en mönstrande blick, varefter jag följde med honom hem. Jag hade ju inte gått till Kungsträdgården för att titta på statyerna där och Molins fontän, utan för att få uppleva någonting spännande och hemlighetsfullt och intressant. Den trista långfredagskvällen ville jag göra så behaglig som möjligt. Jag hade behov att bli älskad i ett mörkt och mystiskt sovrum. Av ett banalt kärleksäventyr med en ung flicka hade jag ärligt talat inget intresse.