Posted on

Marianne Piper-Hamilton på Lyckås

Högestad var det forna Piperska fidekommissets sätesgård men på ägorna finns även en mindre slottsliknande villa där Marianne Piper-Hamilton levde under många år. Marianne Pipers första man dog kort efter giftermålet, men den son, Carl Piper, som föddes ärvde egendomen men fick först som 21-åring att tillträda egendomen. Marianne Piper gifte om sig snart om sig med Ian Hamilton och flyttade till Barsebäck där sonen i första giftet växte upp. Efter skilsmässan, nu spekulerar jag, flyttade hon till änkesätet Lyckås som hörde till första sonens egendom och förlovade sig så småningom med förre landshövdingen Gösta Netzén. Hon avled förra året 87 år gammal.

I den utmärkta boken De bästa recepten från svenska slott och herresäten presenteras Lyckås och två recept, varav den ena är Mariannes special som är en trevlig mandeltårta med citronkräm. Jag har inte bakat den, men jag antar att den är god, även om jag har lite svårt för just citron.

Posted on

Ivar Lo och lantbruksarbetarna

Volymen som följer på Författaren fick namnet Socialisten och den handlar om Ivar Lo:s engagemang för lantbruksarbetarna och då framförallt statarna, en mycket litet priviligerad grupp i vårt samhälle som i 30-talets mitt utgjporde 75% av jordbruksarbetarna i vissa län. Det två volymerna med statarnoveller, Statare I och II, resultatet av Ivar Los arbete med Lantarbetareförbundet, kom att bli mycket uppmärksammade och betydde nog en del för att systemet skulle avskaffas (även om jag tror att den globala mekaniseringen av jordbruket gjort att  behovet av underbetald arbetskraft minskat avsevärt ).

Efter ett par år som relativt framgångsrik författare bestämmer sig Ivar Lo för att arbeta för statarnas sak och söker därför upp Lantarbetarförbundet där han lär känna flera färgstarka personer, bl.a. Gösta Netzén och PAS, (P. Albin Strid). Särskilt den sistnämnda är en intressant personlighet. Stor och väldig och med ett grönskande fönster i sitt arbetsrum är han en legendar i förbundet. Inte minst sedan han, för att få en godsägare att skriva på arbetsgivareavtal, berättat att han tidigare varit Mexikansk gränsryttare.

Det är också intressant att stifta bekantskap med Gösta Netzén, som kom att bli chefredaktör för Lantarbetaren, chefredaktör för Arbetet och till sist landshövding i Malmöhus län. Då han 1972 förlovade han sig med Marianne Piper (född Hultkrantz men gift Piper och sedan Hamilton – vilken karriär! – om någon kan tala om för mig när hon dog så är jag tacksam). Netzén är i mitten av 30-talet ung och skönlockig men inte lika tagen kollektivet som Ivar Lo, som föredrar kollektivet framför individen och inte ser egnahemsrörelsen som någonting eftersträvansvärt.

Socialisten är en intressant bok, mycket beroende på att det har gått 20 år sedan Ivar Lo upplevde tiden på Lantarbetareförbundet och han kan se tillbaka på den tiden med viss distans. Tyvärr är jag inte så insatt i Ivar Lo Johansson att jag vet hur hans tankar förändrades med åren. Jag gissar dock att som äldre inte såg lika okritiskt på kollektivet. Min utgåva, FiB, har dessutom ett litet register där initialernas ägare redovisas vilket underlättar läsningen.