dubbelsalongen_liten

Limnellska salongen, Malmtorgsgatan

dubbelsalongen_liten

I hörnet Gustav Adolfs torg, på Malmtorgsgatan 1, låg herr och fru Limnells våning. I den av Carl Limnell konstruerade dubbelsalongen, som bestod av två ihopslagna förmak, samlades 1870- och 1880-talets kulturpersonligheter. Fru Fredrika, ofta kallad Tant, var bland annat nära vän med Fredrika Bremer (författare och kvinnokämpe), filosofen Pontus Wikner (som döpte sina söner efter sina älskare) och Geijers dotter Agnes Hamilton (morfarsmor till Olof Lagercrantz).

På somrarna samlades umgängeskretsen i familjens sommarvilla Lyran, vackert belägen vid Mälaren. H Under de varma sommarmånaderna strömmande gästerna till och sällan var värdparet för sig själva, Mot slutet av sommaren år 1873 skriver Fredrika i ett brev “Torsdag var den enda dag i sommar, då vi varit ensamma utan främmande. Det kändes helt skönt”.

Låt ta del av programmet en kväll i mars 1874 som det beskrivis i ett brev författat av Fredrika Limnell den 27 mars detta år. “Första gången sjöng Amalia (Riego), som nu återfått röst och mod, på ett utmärkt sätt; Hilda Thegerström spelte solo; två stycken af henens elever à quatre mains; direktör Ohlson och Valborg Lagerwall spelte Mendelsohns Lieder på orgel och piano; löjtnant Munthe sjöng arior ur Frondörerna, ackompanjerad av Torssell. Societeten var för övrigt briliant med grefvar, baroner och generaldirektör öfver en bank”.

Nätterna ägnade Fredrika åt att läsa. Dagarnas plikter i form av fruntimmersföreningar, hushållsbestyr och festligheter gjorde det omöjligt för henne att bilda sig i den utsträckning som hon önskade. Så blev småtimmarna hennes andrum och nattvandraren kunde se hur fotogenlampan lyste i hennes fönster ännu vid tvåsnåret.

Fredrika LimnellFredrika var en generös dam och hjälpte gärna till då medel saknades. Familjeförataget Wifstavarv gav god avkastning och resurserna var nästan obegränsade. Selma Lagerlöf fick ett bidrag så att hon kunde ta tjänstledigt och skriva klart Gösta Berlings saga, Victoria Benedictsson lämnades ett anonymt bidrag för inredandet av en skrivarlya och många föreningar mottog gåvor ur Fredrikas börs.

Det var också många föreningar och andra sammanslutningar som hade mycket att tacka Fredrika Limnell för. 1865 startade Jenny Rosander Aftonkursen för fruntimmer i vilkens styrelse hon ingick och dessutom understödde med monitära gåvor, precis som hon gynnade Fredrika-Bremer-förbundet och Handarbetets vänner. Fredrika Limnell var också medlem i sällskapet Nya Idun, enligt Nordisk familjebok “Ett i Stockholm, 7 febr. 1885, efter mönster av Idun stiftadt, fruntimmerssällskap” som än i denna dag existerar.

Så här i efterhand framstår det som en smula exotiskt att ett privathem kunde tjäna som en mer eller mindre offentlig arena för dåtida författare och musiker, men det var inte ovanligt vid den här tiden. I Uppsala hade  Malla Montgomery-Silfverstolpes hem under många år på 1800-talet stått öppet för allehanda kulturutövare och i Österrike fanns den omtalade Rachel Varnhagen. För att inte tala om Madame de Staëls mor Suzanne Curchod som höll hov i Paris.

Huset vid Malmtorgsgatan är idag ombyggt, det gjordes redan på 1890-talet. Byggnaden, som innehöll en banklokal, omdanades än en gång och idag håller Medelhavsmuseet till här. Villa Lyran ute i Bredäng finns dock kvar i relativt oförändrat skick och i huset finns idag ett kafé.

Benedictsons brev till S. Adlersparre

Esselde (Sophie Adlersparre, kvinnokämpe, skribent, grundare av Handarbetets vänner, Fredrika Bremer-förbunet och Hertha) recenserade 1884 Ernst Ahlgrens (Victoria Benedictssons) novellsamling Från Skåne. Boken gjorde ett stort intryck på Esselde, som också skickade ett personligt brev till Ernst för att få veta mer om den okända författarinnan.

Detta blev början på en brevväxling som pågick fram till Benedictssons självmord på ett hotellrum i Köpenhamn 1888. Esseldes brorsdotter, Sigrid Leijonhuvud, utgav 1910 en liten volym innehållande nämnda korrespondens och den har jag läst. Det är intressanta brev; jag blir genast nyfiken på Victorias övriga alster som jag inte läst.

I sina brev till Esselde beskriver Benedictsson noggrant sin karaktär och trycker särskilt på det faktum att hon avskyr kotterier, sammanslutningar av människor med likartade åsikter och vanor. Motiveringen till dessa tankegångar är att hon anser det svårt att ha en fri tanke i en homogen miljö. Hon strävar hela tiden efter att följa sin egen vilja och de åsikter som är resultatet av hennes livs samlade erfarenheter. Benedictssons bor i Hörby och livet som fru med litterära ambitioner är torftigt och därför blir vänskapen med Esselde viktig.

Genom Esselde ordnar Fredrika Limnell en insamling för att Benedictsson skall få bättre ekonomiska villkor, så att hon kan sköta sin hälsa och ägna mer kraft åt skrivandet. Benedictsson publicerar i samma veva en artikel om den danske litteraturkritikern Georg Brandes och framhåller honom som en genial föreläsare. Dessvärre propagerar Brandes för fri kärlek, vilket får tanterna i Stockholm att upphöra med insamlingen. Några pengar får inte Benedictsson, vilket både beror på damernas ogillande, och det faktum att hon inom ett år tar livet av sig.

Händelsen tog Benedictssons hårt, då hon ansåg att hon enbart hyllade Brandes som genial föreläsare och inte på något sätt sympatiserade med hans övriga åsikter. Att inte kunna göra åtskillnad åsikterna emellan upprör henne, samtidigt som hon anser det förskräckligt att bara vara berättigad till ekonomiskt stöd om hon följer de regler som finns inom den krets av kvinnor som uppskattat hennes verk.

Påpekas måste dock att Fredrika Limnell lämnade ett personligt bidrag till Benedictssons så att hon skulle kunna inreda sin skrivarlya på ett lämpligt sätt. Detta skedde dock innan Brandesartikeln.

Brevväxlingen är en intressant skildring av en persons karaktär och åsikter som jag själv känner starkt för. Som dokument över dåtidens litterära värld är den naturligtvis också mycket värdefull. Om ni har möjlighet, låna, eller köp Ernst Ahlgren och Esselde – en brefväxling. Wahlström och Widstrand, 1910.

Vill man, kan man också fördjupa sig i kärleksaffären mellan Benedictsson och Brandes. On den finns mycket skrivet.

Helena Munktell från Grycksbo bruk

På nyårsdagen råkade jag, helt till min förtjusning, höra ett avsnitt i serien Tonsättarinnor i ett manligt musikliv. Vilken utmärkt SR-produktion! Seriens första avsnitt ger en bra bakgrund till 1800-talens kulturella liv. Bl.a. presenteras Limnellska salongen vid Gustav Adolfs torg och den Curmanska i Villastaden. Huvudpersonen i Christina Tobecks serie är dock Helena Munktell som runt förra sekelskiftet var en erkänd tonsättare med framgångar även utomlands, främst i Paris.

Munktell föddes på Grycksbo herrgård. Hennes far ledde verksamheten vid pappersbruket och var dessutom en mycket musikalisk man. Han umgicks i kretsarna kring E. G. Geijer, A. F. Lindblad och Malla Silfverstolpe. Modern var även hon kulturellt intresserad och levde en stor del av tiden i Stockholm, då hon inte kom särdeles väl överens med sin man. Efter mannens död, övertog hon driften av bruket och drev det i 25 år.

Helena Munktell började tidigt musicera och utbildade sig både i Stockholm och i Paris. Hon komponerade åtskilliga verk och även en opera. Munktell engagerade sig också för kvinnosaken och var medlem i Nya Idun som bl.a. bildats av Calla Curman (läs gärna mer om henne här). Skivbolaget Sterling har utgett en CD med Gävle symfoniorkester där flertalet av Munktells verk framförs. Den kan verkligen rekommenderas. Musiken är både romantisk och naturlyrisk. Dessutom är det roligt att lyssna till en “ny” tonsättare, en som för de allra flesta är tämligen okänd idag.

För er som vill läsa mer om Fredrika Limnell och Malla Silfverstolpe, rekommenderar jag att ni klickar på någon av taggarna under inlägget. Jag har skrivit åtskilligt om dessa (dock att inte alla texter håller högsta klass). Det finns också gott om bilder på den Curmanska villan där det sena 1800-talets mest omtalade salong höll till.

Passa på att lyssna på denna utmärkta radioserie! Här är det program som jag först hörde.

Lyssna: P2 Dokumentär : Tonsättarinnor i ett manligt musikliv

Till Curmans bjöds man på 1880-talet

atrierummet_liten

I samband med Carl Laurins 50-årsdag 1918, gav Gurli Linder ut volymen Sällskapsliv i Stockholm under 1880-och 1890-talen: några minnesbilder. En utmärkt skrift om man intresserar sig för denna era i allmänhet och den kulturella sfären i synnerhet. Under dessa år var det en inbjudan till det Curmanska hemmet på Floragatan hett eftertraktad, ty alla ville befinna sig i det eleganta atriet där dåtidens kulturelit roade sig.

Carl och Calla Curman lät under åren 1880-1881 uppföra en elegant villa på Floragatan 3 i Stockholm. Arkitekt var Fritz Eckert som även ritade hovstallet. Som grund för ritningarna hade han en skiss av Carl Curman som hade inspirerats av de romerska lanthusen. I villans mitt ligger det eleganta atriet som sträcker sig genom husets båda våningar och som de övriga rummen grupperar sig kring. Klicka på bilden intill för att se rummet i all sin prakt!

Bland gästerna i det Curmanska hemmet märktes bl.a Viktor Rydberg, Carl Snoilsky, Arthur Hazelius, Oscar Montelius, Christian Lovén, Sophie Adlersparre (Esselde), Fredrika Limnell och så vidare. De möten som ägde rum i denna villa gjorde ibland outplånliga avtryck i kulturlivet.  T.ex. fick Esselde och Hanna Winge en dag se alla de gamla vävnader som Carl Curman sparat och blev då varse vilken kulturskatt som var på väg att försvinna. Detta var upprinnelsen till Handarbetets vänner.

Carl Curman brann för hygienen och var mannen bakom Sturebadet. Han var också en ihärdig amatörfotograf och fotograferade åtskilligt. Dessa bilder finns idag i Stadsmuseets arkiv om jag inte missminner mig. En del av dem går att hitta på Stockholmskällan.

Biblioteket  hos Curmans

I villan välförsedda bibliotek med sina eleganta bokhyllor och påkostade tak, förvarade Curman sin boksamling som bestod av många rara folianter i praktband. Som ni ser är det ett mycket ombonat och trevligt rum. Carl Curman hade också ett arbetsrum som även det rymde åtskilligt med böcker. I professorskan Calla Curmans skrivrum, som i mångt och mycket gick i rokoko, var det däremot porträtt av släkt och vänner, samt åtskilligt med tavlor, som dominerade rummet.

Matsalen hos Curmans

Som sig  bör fanns i Curmanska villan en större salong och naturligtvis en praktfull matsal. Den senare hade en hög panel vars fält klätts med gyllenläder. På den hylla som avslutar panelen upptill, stod allehanda objects d’arts från olika tider som  Curmans samlat på sig genom åren. Det måste ha varit ett fantastiskt rum att vistas i och alla de vackra sakerna där får man anta utgjorde verkliga conversation pieces.

Curmanska villan är idag ambassad. In på 60-talet tror jag dock att den var privatbostad åt någon gren av släkterna Curman/Fries. På 50-talet inreddes ett kök i ett av rummen på entréplanet. De gamla köket i källaren var tydligen inte alls populärt bland den nya tidens hembiträden står det att läsa i Per Västbergs bok Östermalm. När jag promenerar förbi villan idag tittar jag alltid in genom fönstren och det är tydligt att en hel del av inredningen fortfarande är intakt.

Psykologiska självbekännelser

Min kärlek innesluter allt det, som annars kärleken till en kvinna: en svärmande innerlighet, poetisk lyftning, estetisk hänryckning, ett anande drömliv, en outsäglig dragning till den älskande, en magnetisk tjusning vid kroppslig beröring, ett glödande begär efter att omfamna och kyssa och slutligen ett hela kroppsligheten genomträngande och av en verklig kärlekskänsla adlat behov av könsdriftens ömsesidiga tillfredsställande.

Det var först år 1971 som Pontus Wikners Psykologiska självbekännelser gavs ut, trots att de avfattats redan 1879. Citatet ovan kommer från skriftens inledning och kan inte låta bli att citera det. När Wikner skrev sin text har han gift sedan 1871 och hade två söner (som sägs vara döpta efter hans älskare). Äktenskapet var till en början olyckligt, men efter ett par år berättade han sin mörka hemlighet för sin fru och de resterande åren av deras äktenskap blev vad man faktiskt får kalla för lyckliga. Wikner tog sig sig älskare, men hade i sin fru en lojal vän.

Som troende och filosof brottades Wikner naturligtvis med sin läggning och Psykologiska självbekännelser är ett försök att för sig själv och omvärlden förklara de ibland motstridiga tankar som rör sig inombords. Rent logiskt kan han inte se vad som skulle vara fel i hans handlingar, men det är uppenbart att samhället inte accepterar dem. Det är ett intressant resonemang han för och på det stora hela är hans idéer och tankar helt moderna. Ytterligare några citat:

I kallen det onaturligt, därför att det är ovanligt.

I medgiven förmodligen, att det är en mänsklig rättighet eller åtminstone ett mänskligt behov att i verklig kärlek, och ej blott i en djurisk brånadsakt, få tillfredställa sin könsdrift.

Jag tycker att boken är intressant och kan rekommendera den. En skildring i detta ämne från sent 1800-tal är man inte bortskämd med och Wikners uppriktiga tankar och det försvarstal man kan säga att han håller förtjänar att läsas. Det är en tunn volym med förord av Torsten S:son Frey och en kompletetrande essay av Lechard Johannesson. Köp den på Bokbörsen.

Jag fyndar på det långa bokbordet

Det är höst i luften. Det har jag inget emot. Vid midsommar fylls jag ofta av ett stort vemod, för de ljusa nätterna är då på väg att börja mörkna. Men nu, när astrar och dahlior står i blom i väntan på den första nattfrosten och mörkret sänker sig redan vid nio, råder i mitt inre åter lugn.

Jag läste att det är 19:e året i rad som världens längsta bokbord arrangerades på Drottninggatan. Efter att ha gått runt på Hötorget utan att ha köpt något, gick vi till Drottninggatan och började titta på böcker. Jag fann genast en mycket vacker volym, Pontus Wikners vittra skrifter (se den här i stort format). Wikner var filosof och då han var god vän till Fredrika Limnell, föll det sig så att hon engagerade honom för att föreläsa för en samling Stockholmsfruar som önskade bilda sig.

Wikner hade två söner, Ernst och Hugo, som båda fått namn av deras fars älskare. Jag tror att det är en gammal sedvänja som med Wikner gått i graven.

Förutom Wiknerboken, fanns på samma bord en hel uppsjö av de vackraste klotband. De flesta röda och präglade med guld. Sirliga rankor dekorerade de vackra pärmarna. 1890-talets volymer är fortfarande mycket tilltalande.

Lite längre ner på gatan hittade jag en bok om tysk barock och den var full med bilder på de vackraste byggnader. Barock!

Ytterligare en bok inhandlade jag och det var Ingrid Luterkorts bok om Dramatens elevskola. Den ser jag fram emot att läsa. Som en extra bonus är den full av bilder på skådespelare som man sällan hittar när man bildgooglar. Ett fynd med andra ord.

Bach och salongsliv i Europa

På bordet, både framför soffan och vid sängen, ligger Salongsliv; en sammanställning av texter som behandlar salongskulturen i Europa under några sekler. Sedan tidigare är jag väl bekant med Uppsalas (Malla Silfverstolpe) och Stockholms (Fredrika Limnell) salonger, men de utländska vet jag mycket lite om. Skriften är sammanställd och kommenterad av Danile Hjort och riktigt läsvärd. Särskilt fastnade jag för Londons Lady Blessington, kanske mest beoende på namnet, men hon var också en intressant person som faktisk var tvungen att arbeta en smula för att försörja sig (och sin tillbedjare).

Till detta lyssnar jag på en fin gammal Decca-box: Bach Brandenburg concertos (samtliga) med Stuttgarts kammarorkester under ledning av Karl Munchinger. Förmodligen inspelad sent 50-tal. Välljudande, men tyvärr har jag monoupplagan.