Benedictsons brev till S. Adlersparre

Esselde (Sophie Adlersparre, kvinnokämpe, skribent, grundare av Handarbetets vänner, Fredrika Bremer-förbunet och Hertha) recenserade 1884 Ernst Ahlgrens (Victoria Benedictssons) novellsamling Från Skåne. Boken gjorde ett stort intryck på Esselde, som också skickade ett personligt brev till Ernst för att få veta mer om den okända författarinnan.

Detta blev början på en brevväxling som pågick fram till Benedictssons självmord på ett hotellrum i Köpenhamn 1888. Esseldes brorsdotter, Sigrid Leijonhuvud, utgav 1910 en liten volym innehållande nämnda korrespondens och den har jag läst. Det är intressanta brev; jag blir genast nyfiken på Victorias övriga alster som jag inte läst.

I sina brev till Esselde beskriver Benedictsson noggrant sin karaktär och trycker särskilt på det faktum att hon avskyr kotterier, sammanslutningar av människor med likartade åsikter och vanor. Motiveringen till dessa tankegångar är att hon anser det svårt att ha en fri tanke i en homogen miljö. Hon strävar hela tiden efter att följa sin egen vilja och de åsikter som är resultatet av hennes livs samlade erfarenheter. Benedictssons bor i Hörby och livet som fru med litterära ambitioner är torftigt och därför blir vänskapen med Esselde viktig.

Genom Esselde ordnar Fredrika Limnell en insamling för att Benedictsson skall få bättre ekonomiska villkor, så att hon kan sköta sin hälsa och ägna mer kraft åt skrivandet. Benedictsson publicerar i samma veva en artikel om den danske litteraturkritikern Georg Brandes och framhåller honom som en genial föreläsare. Dessvärre propagerar Brandes för fri kärlek, vilket får tanterna i Stockholm att upphöra med insamlingen. Några pengar får inte Benedictsson, vilket både beror på damernas ogillande, och det faktum att hon inom ett år tar livet av sig.

Händelsen tog Benedictssons hårt, då hon ansåg att hon enbart hyllade Brandes som genial föreläsare och inte på något sätt sympatiserade med hans övriga åsikter. Att inte kunna göra åtskillnad åsikterna emellan upprör henne, samtidigt som hon anser det förskräckligt att bara vara berättigad till ekonomiskt stöd om hon följer de regler som finns inom den krets av kvinnor som uppskattat hennes verk.

Påpekas måste dock att Fredrika Limnell lämnade ett personligt bidrag till Benedictssons så att hon skulle kunna inreda sin skrivarlya på ett lämpligt sätt. Detta skedde dock innan Brandesartikeln.

Brevväxlingen är en intressant skildring av en persons karaktär och åsikter som jag själv känner starkt för. Som dokument över dåtidens litterära värld är den naturligtvis också mycket värdefull. Om ni har möjlighet, låna, eller köp Ernst Ahlgren och Esselde – en brefväxling. Wahlström och Widstrand, 1910.

Vill man, kan man också fördjupa sig i kärleksaffären mellan Benedictsson och Brandes. On den finns mycket skrivet.

Ellen Key som funktionalistisk pionjär

Ellen Keys Skönhet för alla utkom 1899 och är en skrift som fick stort genomslag och som nog får sägas förebåda funktionalismen. 1870-80-talens smaklösheter som den framväxande borgarklassen frossade i ger hon inte mycket för, utan istället är det hantverket och de enkla, sköna formerna som tilltalar henne. Samma år som Key utgav Skönhet för alla, som för övrigt publicerats ett par år tidigare som fyra separata uppsatser i bl.a. Idun, kom Carl Larssons Ett hem som hade sitt ursprung i den svit av bilder som presenterades på Stockholmsutställningen 1897 och där fått namnet “Ett hem i Dalarne, 20 lavyrer med fyra färger”. Både Larsson och Key föredrog det lite mer avskalade och enkla och propagerade också för ljusa, luftiga miljöer som inte stängde ute solljuset. I Skönhet i hemmet, den första av de fyra texterna i Skönhet fört alla, hittar vi följande stycke som jag tycker är belysande och som har mycket gemensamt med funktionalisternas synsätt:

“Ty varje människa har någon form av skönhetslängtan, ehuru den hos de flesta ännu blott yttrar sig i smaken för grannlåt att bära på sig eller att se omkring sig. Men grannlåt — särskilt nutidens grannlåt — är ofta raka motsatsen till det sköna. Grannlåten göres nu fabriksmässigt och vanligen av oäkta material, varigenom man vill härma något äkta. Och redan detta är i strid mot skönhetens första villkor: att den ej får innehålla någon flärd. Flärd är saken ditåt, ett stort sken av saken, men ej saken själv. Den nöjer sig med falska uttryck, som antingen ersätta sin brist genom ett onödigt behag eller genom en viss överdrift”.

Ellen Key hade inte mycket till övers för onödiga dekorationer den smak som rådde uppskattades av både landsortens befolkning och stadens borgar. Diktatoriskt fortsätter hon:

“Ett stort framsteg i smak har hos oss ägt rum på de sista trettio åren. Den rörelse, som fru Sophie Adlersparre började, har gripit allt mer omkring sig. Även landsorten har blivit starkt påverkad av den nya smakriktningen. Man begår numera sällan forna tiders oerhörda smaklösheter, såsom att låta oss vila mot eller trampa på hästar, lejon och fåglar, broderade på kuddar och pallar; att vandra omkring med turkhuvuden på våra tofflor eller kliva i herdestycken på våra golvmattor. Vi slippa nu se blomtavlor på nattsäckar, landskap på eldskärmar, ruiner på skrivbordsmattor eller någon av Thorvaldsens basreliefer sydd i pärlor på kappan till en hörnhylla. Man gör ej tofflor till urhållare, ej blommor till penntorkare! Med andra ord: man lär sig att icke bruka som prydnadersådana ting, vilka icke hava det allra minsta med det ifrågavarande ändamålet att göra, ja, som ofta göra det sålunda prydda föremålet obekvämt att bruka”.

Det är bara att konstatera att Ellen Key redan 1897 (det år Skönhet i hemmet publicerades i Iduns julnummer) angav tonen för det stundande modernistiskt präglade 1900-talet. Hon var dock i gott sällskap, ty den tidens kulturelit hade i mångt och mycket liknande åsikter vilket hade sin grund i att 1890-talet var en tid då den framväxande industrialismen var på väg att sopa bort hantverkskunnandet. Sophie Adlersparre, signaturen Esselde, som nämns i citatet, var ute i god tid när hon på 1870-talet bildade Handarbetets vänner för “att i fosterländsk anda och konstnärlig inriktning förädla den svenska textila slöjden”.