Kanske skulle man kunna säga att Konstsilkesflickan är en tysk motsvarighet till den 25 år tidigare i Sverige utgivna Norrtullsligan av Elin Wägner, men jämförelsen haltar. Båda är romaner om unga, självförsörjande kvinnor. Rent stilistisk är skillnaden stor, böckerna emellan. Konstsilkesflickan är Doris egna upplevelser, nedskrivna om om de vore en film, som hon själv uttrycker det.
Konstsilkeflickan skrevs av Irmgard Keun och gavs ut 1932. På tyskan är titeln Das kunstseidene Mädchen och den räknas för något av en tysk klassiker. Den är en roman som handlar om en ung kvinnas liv, först i en småstad där hon under en tid är vid teatern, sedan i storstaden Berlin dit hon flyr i en elegant, stulen päls. Doris föredrar att ta genvägar, främst genom herrar, och detta leder nästan alltid till trassel. En smula banalt kanske, men mycket väl skrivet. Jag misstänker att det är en konst att skriva så flamsigt som Doris gör. Och att dessutom blanda in en sådan mängd samhällskritik!
Det är en bok som måste rekommenderas, en bok som faktiskt bör läsa. Dag tycker mycket om den. Den genomsyras av livsglädje, melankoli och en föraning om undergången. Runtom Doris är samhället i kris och nazismen är på väg att koppla Tyskland i ett hårt grepp. Kulisserna kunde inte vara mer lämpliga till denna, på ytan, rätt banala berättelse. Effekten blir slående. Ju längre man kommer in i boken, desto mer håller man av Doris; trots hennes uppenbara brister, är hon en klarsynt och godhjärtat varelse.
Boken finns utgiven av En bok för alla och den bör gå att få tag på. Priset är blygsamt, 26 kronor. Det är den verkligen värld.
Irmgard Keun, som innan Konstsilkesflickan skrivit den uppskattade Gilgi-eine von uns, skrev ytterligare ett par romaner, men under kriget tvingades hon att gå under jorden p.g.a. sin negativa inställning till de styrande. Hon dog 1982.
Denna intressanta bok av Margareta Berger gavs ut 1977 och behandlar kvinnliga journalister mellan 1690-1975. Damen ifråga har även skrivit Fruar och damer, en bok om kvinnoroller i veckopress som jag är bra nyfiken på att läsa (jag har fortfarande Gullan Skölds Med känsla för klass : Thea Oljelund och Marianne Höök i femtiotalets folkhem och finrum i tankarna och tänker att Bergers volym kan vara en intressant fortsättning).
Äntligen fick jag se den, Norrtullsligan i filmatiseringen från 1923. Sjukt gammal och dessutom stum, men oj vad den var fin och förvånansvärt modern. Framförallt var texterna (som brukligt visas med jämna mellanrum) lysande. De var sparsmakade och lite torrt lustiga.