Irmgard-Keun

Irmgard Keuns konstsilkesflicka

Kanske skulle man kunna säga att Konstsilkesflickan är en tysk motsvarighet till den 25 år tidigare i Sverige utgivna Norrtullsligan av Elin Wägner, men jämförelsen haltar. Båda är romaner om unga, självförsörjande kvinnor. Rent stilistisk är skillnaden stor, böckerna emellan. Konstsilkesflickan är Doris egna upplevelser, nedskrivna om om de vore en film, som hon själv uttrycker det.

Konstsilkeflickan skrevs av Irmgard Keun och gavs ut 1932. På tyskan är titeln Das kunstseidene Mädchen och den räknas för något av en tysk klassiker. Den är en roman som handlar om en ung kvinnas liv, först i en småstad där hon under en tid är vid teatern, sedan i storstaden Berlin dit hon flyr i en elegant, stulen päls. Doris föredrar att ta genvägar, främst genom herrar, och detta leder nästan alltid till trassel. En smula banalt kanske, men mycket väl skrivet. Jag misstänker att det är en konst att skriva så flamsigt som Doris gör. Och att dessutom blanda in en sådan mängd samhällskritik!

Det är en bok som måste rekommenderas, en bok som faktiskt bör läsa. Dag tycker mycket om den. Den genomsyras av livsglädje, melankoli och en föraning om undergången. Runtom Doris är samhället i kris och nazismen är på väg att koppla Tyskland i ett hårt grepp. Kulisserna kunde inte vara mer lämpliga till denna, på ytan, rätt banala berättelse. Effekten blir slående. Ju längre man kommer in i boken, desto mer håller man av Doris; trots hennes uppenbara brister, är hon en klarsynt och godhjärtat varelse.

Boken finns utgiven av En bok för alla och den bör gå att få tag på. Priset är blygsamt, 26 kronor. Det är den verkligen värld.

Irmgard Keun, som innan Konstsilkesflickan skrivit den uppskattade Gilgi-eine von uns, skrev ytterligare ett par romaner, men under kriget tvingades hon att gå under jorden p.g.a. sin negativa inställning till de styrande. Hon dog 1982.

Kvinnliga journalister under 300 år

Denna intressanta bok av Margareta Berger gavs ut 1977 och behandlar kvinnliga journalister mellan 1690-1975. Damen ifråga har även skrivit Fruar och damer, en bok om kvinnoroller i veckopress som jag är bra nyfiken på att läsa (jag har fortfarande Gullan Skölds Med känsla för klass : Thea Oljelund och Marianne Höök i femtiotalets folkhem och finrum i tankarna och tänker att Bergers volym kan vara en intressant fortsättning).

De första kvinnliga publicisterna verkar ha varit “boktryckaränkorna”, ty det var först som änkor kvinnorna fick möjlighet att vara företagare. Som ogifta var de inte myndiga och som gifta var det mannen som var deras förmyndare. Detta får mig att undra om inte dödsfallen ibland kom mycket lägligt.

Berger gör en ordenlig genomgång av kvinnornas roll inom pressen under 300 år, men det är först mot slutet av 1800-talet som det blir vanligare med kvinnliga medarbetare på redaktionerna. I första hand är det som översättare bättre familjeflickor anställs av Stockholmstidningarna, men även kvinnliga recensenter förekom vid denna tid, till exempel Anna Branting (René) och Klara Johanson.

Det var först i och med Pennskaften (Elin Wägners benämning på de unga kvinnorna och tillika titeln på en av hennes tidiga romaner, utgiven 1910) som kom att få en mer bemärkt position i pressen och om denna period finns mycket att läsa om i denna intressanta bok.

Sveriges mest välkända kvinnliga journalist från förr får nog anses vara barbro Alving och om och av henne finns mycket skrivet, både här och annorstädes. För övrigt kan jag rekommendera hennes dagböcker, de ger en god bild av en ung kvinnlig journalists vardag på 30-talet.

Tamm och Wägners Fred med jorden

I dessa dagar av klimatförändringar och slöseri med jordens resurser finns det anledning att påminna om den skrift, Fred med jorden, som skrevs av Elin Wägner och Elisabeth Tamm. Boken, utgiven 1940, var ett stridsrop som manade världen att det nu var dags att ta miljöfrågorna på allvar. På tok före sin tid naturligtvis, vilket gjorde att den inte togs på allvar och att damerna framställdes som bakåtsträvare när de t.ex. rekommenderade ekologiskt jordbruk. När jag läser boken idag, uppfattar jag vissa avsnitt som en smula naiva (bl.a. när de vill förbjuda människor att äga jorden och därmed förhindra att man spekulerar i skog och mark), men på många sätt är boken mycket tänkvärd.

Oavsett vad man anser om orsaken till klimatets förändringar, tycker jag att man åtminstone borde kunna enas kring tanken om att jorden och dess resurser måste brukas med förstånd. Präglad som jag är av att tillhöra en släkt som sedan generation efter generation brukat jorden, är jag beredd att hålla med min mormor (född 1898) som alltid pläderade för att man skulle lämna jorden åt den efterkommande generationen i det skick man emottog den. Det är en regel som jag tycker att alla borde försöka leva efter så gott det går.

Elin Wägner är väl fortfarande bekant då hennes romaner Norrtullsligan och Pennskaftet fortfarande trycks i nya upplagor. Elisabeth Tamm däremot, är det nog få som känner till.Hon var ägare av till Fogelstad,ett gods vars jordbruk bedrevs i fred med jorden. Hon upplät också sin gård åt den kvinnliga medborgarskola som hon och hennes väninnor i Fogelstadgruppen startat.

Norrtullsligan

Äntligen fick jag se den, Norrtullsligan i filmatiseringen från 1923. Sjukt gammal och dessutom stum, men oj vad den var fin och förvånansvärt modern. Framförallt var texterna (som brukligt visas med jämna mellanrum) lysande. De var sparsmakade och lite torrt lustiga.

Boken som filmen bygger på, skrevs 1909 av Elin Wägner som även skrivit Pennskaftet (och Väckarklocka), handlar om fyra kontorsflickor i Vasastan.

Huvudrollen spelas av en (alltför?) elegant Tora Teje, en gång vår största kvinnliga aktris på Dramaten. Hon har det mest fascinerande utseende man kan tänka sig, ett utseende som känns fullständigt exotiskt i dagens tämligen likriktade skönhetsideal.

En riktig höjdpunkt är Stina Berg, som spelar bortskämt östermalmstant med de mest galna toaletter man skådat på film. Jag kan inte tänka mig något mer originellt, även om man tar stans samtliga burleskklubbar i beräkningen.

Förslagsvis börjar man med att köpa romanen, den finns som pocket på En bok för alla. Om man sedan får tillfälle att se filmen så gör man det.