Nils Dardel i Kiss Nilssons skepnad

Litteraturen är fylld av mer eller mindre kamouflerade porträtt av verkliga personer. Ett av de mindre smickrande står att finna i Agnes von Krusenstjerns romansviten Fröknarna von Pahlen som utgavs 1930-1935.

I kretsen kring Petra och Angela von Pahlen möter vi de modernistiska målarna Stellan von Pahlen och Kiss Nilsson som tillsammans med dansaren Elias Vanselin och Tage Ehrencreutz hör till den perverterade kretsen kring greve Gusten Värnamo af Sauss. Både von Pahlen och Nilsson är utpräglat fruntimmersaktiga och skildras av Agnes von Krusenstjerna med stort löje. Kiss Nilsson har en ateljé vid Blasieholmstorg, en före detta damfrisering under takåsarna som bekostas av greve Gusten. I den fjärde boken, Porten vid Johannes, kliver dessa unga män på allvar in i fröknarnas värld.

En dag är greve Gusten uppe hos Kiss. Han har gripits av ruelse över sitt depraverade liv och läser högt för Kiss ur psalmboken.

Kiss släppte sina manikyrpinnar, höll bägge händerna för öronen och skrek med ett uttryck av rädsla i sitt fjunlösa ansikte:
– Å, håll mun, är du hygglig! Det där att vi skola bli jord igen är för gräsligt.

Den upprörde Kiss får dock ett uppslag .

I detsamma flög motivet till en tavla genom hans huvud: en döende dandy försjunken i åskådandet av sina egna naglar. Det skulle vara ett slags nytt Narcissus. Ypperligt! Han steg visslande upp och började strutta omkring i rummet med den lilla runda baken insvept i den praktfulla nattrocken som en juvel i sitt etui. 

Att lasta Agnes von Krusenstjerna för detta är dock att gå lite för långt. Porten vid Johannes är på sitt sätt en problematisk volym. von Krusenstjernas make, David Sprengel, som i mer eller mindre hög grad bidrog till sin hustrus författarskap, antas i just denna volym ligga bakom 55 av de 408 sidorna. Sprengel drevs sedan 1919 av ett starkt hat mot Svenska baletten, Rolf de Maré och Nils Dardel. Olof Lagercrantz skriver i sin bok om Anges von Krusenstjerna att Sprengel var påtänkt att hjälpa de Maré att sätta upp Svenska baletten, men en brytning mellan dem kom till stånd. I samma veva publicerades en smädlig artikel om Nils Dardel i Fäderneslandet, en tidskrift som var sin tids främsta sensationsblaska. Texten ansågs vara skriven av Sprengel men detta har aldrig kunnat styrkas. I Anna Williams bok om von K hävdar hon att Bödeln eller Svenska Balettens triumf är Dardels hämnd, ty den man som där ligger död är ingen mindre än David Sprengel.

Fröknarna von Pahlens första  tre delar utkom på Bonniers, men när Porten vid Johannes och Älskande par sändes in till förlaget vägrade de att ge ut dem. I ett brev till Karl Otto Bonnier förnekade von K att böckerna var nyckelromaner men medger att Kiss Nilssons läspning hade hämtats hos Dardel och att Stellan von Pahlen till utseendet liknade Einar Jolin. Likadant är det med kopplingen mellan Jean Börlin och Elias Vanselin. Till förebild för porträttet av greve Gusten har hon dock en verklig person och det är greve Gösta Patrik Hamilton som rörde sig i samma kretsar som Dardel och de Maré.

Oavsett vad von K säger och huruvida hon själv eller maken roat sig med att göra narr av människorna kring Svenska Baletten så är det bara att konstatera att även von Pahlensvitens greve tar med sig sina skyddslingar till utlandet, i detta fall till Berlin där kabarén Svenska Lösen startar, ett projekt som inte lyckas allt för väl och vars repertoar är av det mustiga slaget.

Ytterligare en pikant detalj: I 11:e kapitlet i Porten vid Johannes, ett kapitel som Sprengel helt och hållet författat själv, låter han greve Gustens fader, en pinnstolsfabrikör som upphöjts till adlig värdighet, förlora förmågan till all sammanhängande tankeverksamhet och därefter sadla om till konsthistoriker!

Krusenstjerna, von Pahlen, Sprengel

“Agnes von Krusenstjerna sådan jag såg henne på Karlavägen 1937 var en ganska liten dam, rätt bred över höfterna. Händer och fötter var påfallande små och fint tecknade. Hennes ringar, som jag sett efter hennes död, är så små att man skulle tro att de tillhört sagans prinsessa, ett luftigt eteriskt väsen. Ansiktet dominerades av de stora blå ögonen som var kraftigt markerade av svarta breda ögonbryn. Hennes mun var bred och hela ansiktet ganska brett. Håret var mörkt. Det fanns i hennes ansikte något som förde tankarna till en svensk herrgård. Hon var älskvärd och en smula världsdamsmässig men samtidigt oskyldigt flickaktig, skygg, blyg.” Så beskriver Olof lagercrantz sin bild av den drygt 40-åriga Agnes von Krusenstjerna som han lär känna år 1937.

Gång efter gång kan man läsa von Krusenstjernas romansvit Fröknarna von Pahlen. Säkerligen finns det bättre böcker, men aldrig har jag läst sju böcker som fångat mig så och som gjort ett sådant outplånligt uttryck. Hennes böcker är alls inte realistiska, vilket inte hindrar henne från att prestera några av de bästa personskildringar jag någonsin läst. Hon är en lyriker, en diktare.

Avsikten med von Pahlensviten var enligt von Krusenstjerna att skildra “detta upprepande av två levnadsöden [som] i mycket visar hur livet mal i en evig kretsgång. Hur de som fått samma blod, råka i samma konflikter, rädda sig ur dem eller krossas av dem på samma sätt”. I den första volymen kommer Petra von Pahlens brorsdotter Angela till herrgården Eka och får där sitt nya hem sedan hennes båda föräldrar avlidit. Petra har som ung haft en kärleksaffär med en man vid namn Thomas Meller som numera bor utomlands. När Angela vuxit upp hon och Petra bor vid Johannes kyrkogård, återkommer Meller till Stockholm och denna gång är det Angela som väcker hans åtrå.

Få personer i detta epos är vad man brukar kalla för goda människor. De allra flesta ha något form av lyte som får läsaren att känna avsmak. Adèle Holmström, född Silfverstjerna, är en kvinna som helt saknar goda egenskaper. Elak, girig och missunnsam gör hon sitt bästa för att förstöra för sina medmänniskor. Endast i skadeglädjen finner hon njutning. I skarp kontrast mot Adèle står den blida Angela, men henne kommer man egentligen aldrig in på livet. Angela är ett med naturen, hon är vacker och god och hon är fylld av kärlek, både till människor och naturen.

Storheten med Agnes von Krusenstjerna är för mig främst hennes inlevelsefulla och så helt träffande personskildringar samt hennes känsla för naturen och erotiken. Erotisk naturlyrik skulle man kunna kalla de passager som så helt skildra människans innersta och dess förhållande till vår herres natur.

När Angela träffat Thomas Meller liknar hon denna kärlekens hemlighet med “en skön blomma, osynlig för andra”. von Krusenstjerna fortsätter: “Men ibland tyckte hon att blomman öppnaade sin kalk, omslöt hela jorden. Hon vandrade liten och ödmjuk bland dess violetta ståndare och pistiller som reste sig som pelare omkring henne. Och dör inne i blommans djupvioletta kalk tyckte hon sig möta andra varelser, med hemligheter som hon och förseglade läppar. De nickade åt henne, unga flickor med tindrande ögon, gamla kvinnor med visdomens repor i huden, men med något tindrande också de inne i de svarta pupillerna. De hörde samman med Angela, dessa kvinnor, unga och gamla, ett mystiskt band förenade dem. Hon var en nykomling bland dem. Kanske de gärna hade velat viska något i hennes öra, men de närmade sig bara och hon flydde undan igen. Hon skulle finna ut det själv. ”

von Krusenstjernas författarskap tog fart på allvar sedan hon träffat sin make David Sprengel och tillsammans skapade de Fröknarna von Pahlen. Agnes började med att skriva ner romanen och lät sedan renskriva 3 kopior av manuset. David tar den ena kopian och gör ändringar och tillägg. Han ändrar “utsökt kopparstick” till “franskt 1700-talsstick”, han ger Karl XV epitetet Djurgårdscasanova och låter Josef Wahlbom säga “Ack, tvisten icke” istället för Anges ursprungliga “Gräla inte”. Allt för att göra språket distinktare och mer sprakande. I vissa fall går han så långt att han inför längre avsnitt som är att betrakta som smärre essäer. När detta arbete är klar, inför Agnes ändringarna i en annan av kopiorna och skickar in till förlaget. Det var därför omöjligt för förlaget att veta om, och i vilken omfattning, David Sprengel hjälpte sin hustru.

När makarnas äktenskap var nytt fanns erotiken som en reell komponent i deras förhållande, men efter ett par år upphörde samlivet på detta plan. Istället förenades de av samarbetet med Agnes författarskap, en allians som pågick livet ut. Ett visst mått av erotisk närvaro krävdes dock och i von Krusenstjernas fall löstes detta genom att de “valde sina hembiträden med stor omsorg, men ej frågade så mycket efter betyg och duglighet som efter skönhet och behag”, allt enligt Olof Lagercrantz i hans utmärkta von Krusenstjerna-biografi.

Fröknarna von Pahlen är en svit som bör läsas, ty det är ett förunderligt verk och läsaren belönas rikligt genom att införas i en värld som saknar motstycke.

Ty hon var ett sällsynt exemplar

Jag vet inte vad andra människor mena med kärlek. För mig är det extas, ett vanvett utan ont. Därför har jag aldrig funnit något skamligt i att bekänna att jag tyckt om någon, inte förrän jag fått till svar: Kom låt oss älskog sköta! Jag kan känna så till och med för kvinnor, åtminstone för en har jag gjort det, så länge hon var fräsch och ungdomlig. Ty hon var ett sällsynt exemplar, längre än andra och grann som en rovfågel, världsdam, mångberest, underkunnig om allt skönt och alla laster. Det är så jag känt för er och Bengt och ett par andra till.

Anna Branting i ett brev till David Sprengel 1908 som hon under en tid förde en intensiv brevväxling med. Längre fram i tiden fann David Sprengel Agnes von Krusenstjerna och blev en del av hennes författarskap. Icke försummbara delar av Fröknarna von Pahlen är skrivna av hans hand.

Anges och David framför kakelugnen

Jag vet inte när bilden är tagen, men jag gissar på andra halvan av 30-talet. En jungfru serverar cocktails framför kakelugnen i salongen. Agnes von Krusenstjernas Fattigadel hade sålt bra och hon och David Sprengel hade fått en rätt så tjusig våning vid Karlavägen, en våning som blev deras sista hem. I mars 1940 dog hon efter en operation som föranletts av den hjärntumör som upptäckts ett par månader tidigare.

Om man fått veta något om deras vardagsliv! Olof Lagercratz, vars mor var kusin med Agnes, berättar i korta ordalag om sina möten med henne sin bok från 1951 (Agnes von Krusenstjerna, Bonniers – läs den!). Sinnessjukdomen, som låg i släkten, präglade till stor del hennes liv. Hon drack periodvis för mycket, missbrukade tabletter. von Pahlen-fejden i mitten av 30-talet tog hårt på hennes krafter, men de framgångar som följde med Fattigadel etablerade henne som en av våra främsta författare under denna tid och det gladde henne säker. De sista åren hölls sig dock makarna mest för sig själva. Stellan Mörner och Eva De Geer (barndomsvän) blev dock nära vänner.

Huset på Karlavägen revs på 50-talet och ersattes av en ståtlig byggnad med en stor våning per plan. Högst upp en flott lägenhet i etage. En allt annan än varsam renovering har dock till stor del utplånad husets charm.