Mästerverket Blues in C sharp minor

Här en av de mest suggestiva jazznummer jag vet, Blues in C sharp minor med Teddy Wilsons orkester. 1935 började American Record Company, som ägde etiketterna Brunswick och Vocalion, att spela in en lågprisserie med lite mer improviserad jazz för den svarta jukebox-marknaden. Initiativet till serien togs av John Hammond, vit kämpe för svart musik. Bland de första artisterna som kom i fråga hörde Billie Holiday som vid den tiden spelade med Teddy Wilsons orkester.

Året därpå, 1936, spelade Wilson och hans orkester in Blues in C sharp minor, som jag betraktar som ett riktigt mästerverk. Suggestivare kan knappast en jazzinspelning bli.

Lyssna på Blues in C sharp minor

På den utmärkta sajten http://www.jazzdisco.org hittar jag följande information om inspelningen: Roy Eldridge (tp) Buster Bailey (cl) Chu Berry (ts) Teddy Wilson (p) Bob Lessey (g) Israel Crosby (b) Sidney Catlett (d) Chicago, IL, May 14, 1936. Brunswick 7684.

Why can’t you see the detour ahead?

Jag upptäckte en gammal jazzplatta som jag aldrig hörtförut: Howard McGhees Nobody Knows You When You”re Down And Out (YouTube-länk), en United Artists-inspelning från 1962. Rätt snygg måste jag säga, även om jag har lite svårt för orgeln. Omslaget är fint, dessutom.
Wake up slow down
Before you crash and brake your heart
Gullible clown
You fool, you”re heading
In the wrong direction
Can’t you see the detour ahead

Detour ahead, en Billie Holiday-inspelning från tidigt 50-tal gjord efter att hon hade dumpats av Decca och innan hon fick kontrakt med Norman Grantz bolag. Riktigt bra är den och så sorglig och uppgiven.

Apropå Grantz så slår jag ett slag för Jazz at the philharmonic, här i ett klipp från ett framträdande i Helsinki 1953.

På svenska blev det Svart stjärna

Jag hade turen att finna den första svenska utgåvan av Billie Holidays självbiografi, på engelskan Lady sings the blues. Den svenska titeln är dock inget mindre än Svart stjärna. Omslagets illustration är, vad jag kan se, tecknat av David Stone Martin och förekommer på någon av hennes tidiga lp-skivor för Clef/Verve.

Boken är av det slag att den måste läsas. Holiday är slagfärdig och berättar om allt från våldtäkter och prostitution, till rasdiskriminering och narkotikamissbruk. Och naturligtvis musiken och sina kollegor. Och det gör hon bra (i samarbete med William Duffy), även om man kan misstänka att skildringen inte är den mest biografiskt riktiga.

Då boken är skriven på någon slags talspråk/slang, är det inte underligt om den svenska översättningen blir en smula lustig. Konferencier blir här komframochsäj. Ordet blatte, som jag trodde var av betydligt nyare datum förekommer på sina ställen. Lotus, som på sin tid var en benämning på lesbiska, är idag helt utdaterat.

Holiday gör också en iakttagelse som de flesta vita amerikaner verkar ha missat: hon drar nämligen paralleller mellan hur landets mörkhyade befolkning behandlades och hur judarna hade det i Tyskland.

Det är ingen mening med att citera väl valda delar av boken, ty då får man ta med nästintill hela boken. Låna den, köp den och LÄS den. Det är den värd. Köp också Lady sings the blues, lp:n som släpptes i samma veva och hör till hennes toppnummer. Ett annat tips är hennes Carneige Hall-konsert, som också finns på skiva, där hon sjunger och en speakerröst läser korta avsnitt ur självbiografin.

Café Society vid Sheridan Square

1938 öppnade Barney Josephson en ny nattklubb i Greenwich Village som fick namnet Café Society. Stället var ”The Wrong Place for the Right People” vilket verkligen låter fantastiskt. Inte nog med att det spelades jazz där det var dessutom afroamerikansk jazz. Inte nog med det: klubben var öppen för både vita och svarta och någon diskriminering förekom ej. Det kan tyckas märkligt, men det var första gången som det var möjligt för ett blandat sällskap att roa sig tillsammans på en bättre lokal.

Till sin hjälp hade Barney John Hammond, legendarisk jazzproducent och -kritiker, vilken gjorde att Café society snart var den populäraste syltan för alla musikälskare. Bland de artister som uppträdde märks bland annat Billie Holiday (som lanserade Strange fruit där), Sarah Vaughan och Lester Young.

1948 stängde klubben då den blivit alltför förknippad med anti-amerikansk verksamhet genom Barneys bror Leons samröre med kommunister vilket inte gick hem hos besökarna.

Läs också om Mintons playhouse, jazzklubben i Harlem där be-bopen växte fram under 40-talets första år.

Time on my hands, you in my arms

Carl van Vechten fotograferade Billie Holiday ett flertal gånger och här en utmärkt där hon ses med sin älskade hund. von Vechten var en del av vad som på den tiden (20-30-talen) kallades New Negro Movement, men idag går under namnet Harlem Renaissance, ty han intresserade sig för afroamerikanska artister och författare och gjorde sitt bästa för att de skulle få den uppmärksamhet som de förtjänade.

På 30-talet började han också att fotografera och det finns således en uppsjö av foton på jazzens stora och andra intressanta människor från denna tid och ett par decennier framåt i tiden. Se bara på dessa bilder: Marlon Brando 1947, Tallulah Bankhead, Truman Capote 1948, Bessie Smith och Gertrude Stein. När han var på det humöret fotograferade han också lättklädda män vilket vi kan se ett exempel på här.

Och för att återgå till Billie Holiday. En av de vackraste texterna har utan tvekan Time on my hands som hon så förtjänstfull spelade in i New York den 7:e juni 1940. Så mycket längtan det finns i hennes röst i denna utmärkta inspelning.

Time on my hands, you in my arms, nothing but love in view.
Then if you fall, once and for all, I’ll see my dreams come true

Moments to spare, with someone you care tor,
one love affair for two.

And so with time on my hands, and you in my arms,
and love in my heart all for you

CBS TV special – The sound of jazz

Jag hittade en klassisk TV Special från CBS på Youtube. Tidigare har jag bara sett ett klipp från den, ett av de bästa dock, och det är när Billie Holiday sjunger Fine and Mellow (ligger drygt 30 minuter in i ovanstående program).

Det är en fantastisk stämning i detta klipp, inte minst är det snyggt filmat i svartvitt. Billie Holiday ser otroligt bra ut trots att hon var mycket sliten efter år av missbruk. Både hon och Lester Young dog 1959 och detta är mig veterligt deras sista framträdande tillsammans. De var mycket goda vänner på 30-40-talen, men jag har för mig att de kom lite ifrån varandra på senare år. Det var Young som började kalla Holiday för Lady. Young själv gick under smeknamnet Prez (president).

So from today I’m travellin’ light

Den 12 juni 1942 spelade Billie Holiday in Trav’lin light för det nystartade Capitol records. För att undvika kontraktsbrott, då hon fortfarande låg på Columbia, kallade hon sig Lady Day på etiketten. Här är Billie Holiday med Paul Whitemans orkester, med stråkar och allt som Billie älskade, men som inte alla ansåg vara den perfekta bakgrunden för hennes speciella röst.
I’m travellin’ light, because my man has gone, and from now on, I’m travellin’ light. He said goodbye and took my heart away, so from today, I’m travellin’ light.

50-talets inspelning av Trav’lin light på Verve är kanhända på sitt sätt bättre, men denna version med stråkarna och den längtansfulla rösten är trots allt min favorit.

Until the real thing comes along

Nu tror jag bestämt att sommaren är slut. Det regnade i natt och temperaturen har lagt sig på en betydligt lägre nivå. Men med är möjligt att solen snart tittar fram igen. Jag tänker dock parkera mig i soffan och läsa Harpsundsmordet, den andra Balderson-deckaren om Stadsrådet. Det är min första av denna okände författare och jag är mycket nyfiken på om det är en bra bok, eller en trist och ointressant.

I lördags firade vi Björn och där tog jag bilden ovan. Igår var jag mycket trött. Idag har jag fått ett hårstrå från ögonfransen som skaver i höger öga. Illa! ty jag har dessutom fått någon slags ögoninfektion och kan inte ha min lins och är därför halvblind. Irriterande.

Och nu över till något helt annat. Det skadar inte att gräva i sitt skivbibliotek. 1942 spelade Billie Holiday in Until the real thing comes along och I cover the waterfront. Vid den tiden stod inte Billie Holiday särskild högt i kurs hos Columbia så det dröjde till efter kriget innan de gavs ut, ty då hade hon fått stjärnkontrakt på Decca. Så här ser etiketten ut.

I’d lie for you
I’d sigh for you
I’d tear the stars down from the sky for you
If that isn’t love, it will have to do
Until the real thing comes along

Until the real thing comes along

I cover the waterfront

Avslutningsvis en mycket fin 50-talsvåning vid Gustav Adolfsparken. Observera den öppna spisen i en alkov i vardagsrummet. Även hörnrummet med påkostad fast inredning är värd att beundras. Jag skulle gärna bo där!

Shout your thanks up to the sun

Här något ruskigt bra. Faktiskt bland det bästa jag vet, alla kategorier. Det är en inspelning från 1950, en av Billie Holidays sista på Decca. Den heter This is heaven to me

This is heaven to me

When I hear them say
There’s better living
Let them go their way
To that new living
I won’t ever stray
’Cause this is heaven to me