Rävjägarn

Ja nog var virket verkligen bättre förr

Var virket bättre förrPå 30-talet skickade Nordiska Museet ut en frågelista, den 10:e i ordningen, som fick namnet Virke och virkeshantering till äldre män som jobbat med tära och avverkning. Syftet med detta var att ta reda på hur man förr i världen, läs 1800-tal, sett på god virkeskvalité.  Troligtvis hade man redan på 30-talet börjat sänka kraven, men det framgår inte av denna skrift. Det dröjde dock till början av 60-talet, på ett ungefär, som den verkliga kvalitetssänkningen kom och som är extra tydlig när man tittar på fönster.

I Nordiska museets skrift Var virket bättre förr, som utgavs 1985, redovisas resultatet av frågelistan vilket är mycket intressant läsning idag. Dagens moderna skogsbruk prioriterar i princip bara tillväxt (jag talar nu och i fortsättningen uteslutande om gran och tall). Skogen gallras, så att ljus och värme kommer träden till godo och ibland gödslar man. Resultatet av detta blir snabb tillväxt vilket är positivt så tillvida att man på relativt kort tid får mycket virke. Till nackdelarna hör dock att merparten av virket består av splintved, ytved, dvs den ved som ännu inte hunnit omvandlas till starkt kärnvirke. Kärnvirke är starkt och motstår röta väl och  behöver därför inte impregneras med starkt giftiga ämnen. Ett starkt virke tillåter dessutom smäckra konstruktioner vilket naturligtvis ofta är en stor fördel.

Hur tänkte man då förr? En van timmerman visste precis hur man hittade ett moget och välvuxet träd. För det första skulle man för tall leta på torr och näringsfattig mark, gärna i en norrsluttning. Träden måste så relativt tätt för att bli raka och kvistfria och för att växa långsamt så att årsringarna blir täta. Viktigt var också att trädet verkligen vuxit klart, vilket bland annat kanses på kronans form och på att årsskotten är försumbara). Trädet får heller inte ha vridit sig eller ha skador orsakade av insekter. Genom att studera barken, kronan, och grenarna och genom slå med yxans baksida mot stammen kunde ett tränat öga avgöra om trädet var dugligt till annat än ved.

Var kraven extra höga, till exempel om virket skulle användas till fönster eller syllar (den nedersta stocken i ett timmerhus), kunde man ringbarka träded ca en halv meter ovanför marken och sedan låta det stå minst ett år, gärna mer. Resultatet blev en torrfura där splintveden fylldes med skyddande kåda. Kådan fungerar helt enkelt som ett mycket effektivt impregneringsmedel.

Att avverka barrträd på sommaren var heller inte något som rekommenderades. Bäst ansågs att fälla träden i december januari, ty då är de som torrast eftersom saven har dragit sig ned. Ett sommarfällt träd är fuktigt och när det torkar blir det lättare sprickor. Likaså såg man med viss skepsis på flottning, ty man ansåg att viktiga ämnen urlakades i vattnet under transporten.

De stora skillnaderna mellan nu och förr är att man prioriterade hållbarhet framför avkastning. Med hjälp av impregnering kan vi idag får hållbart virke på konstgjord väg. Panel, fönster och annat som inte impregneras kräver idag en god skötsel för att inte förstöras. Använder man dålig, läs modern plastbaserad färg utan ordentlig grundmålning med olja, blir livslängden kort. Kanske spelar inte det någon roll idag när man ändå vill byta ut det mesta efter bara 30-40 år. Däremot leder ju allt detta till en form av resursslöseri som inte känns speciellt up-to-date.

Att gå tillbaka till forna tiders sätt att bruka skogen tror jag blir svårt, men däremot tror jag att vi måste lära oss skillnaden mellan bra och dåligt virke och därmed lära oss betala extra för prima vara. På så sätt skulle det löna sig för skogsägarna att ta fram virke av högsta klass istället för att ta till miljöfarliga metoder som tryckimpregnering. Naturligtvis kan det också vara en god affär att betala mer för virke som skal landsändas till panel och fönster, om man vill ha en lång livslängd. Det blir ofta billigare än att med jämna mellanrum byta ut mot nytt.

Tallskogen skall ses över och gallras

Skogen 1

Raka står de, tallstammarna, i min nygallrade skog.

Första veckan jag var här uppe hade jag en representant från Skogsägarna här för att gå igenom vad som behöver göras. Norra Skogsägarna ägs av sina medlemmar och är verksamma i Norrbotten, Västerbotten och Ångermanland och har till uppgift att hjälpa privata skogsägare med skogsbruket. Det har varit lite så och så med representanten de senaste åren, han har bytts ut alltför ofta. Nu har det dock stabiliserat sig och det är bra.

Tillsammans gick vi omkring i skogen och tittade på vad som där fanns. Dagens skogsbruk har sina nackdelar. Inte minst för att det som premieras är hög avkastning, inte kvalité. Man får inte bättre betalt för att skogen har vuxit långsamt och virket har en hög andel kärna. En tät skog växer långsamt, temperaturen blir inte lika hög på sommaren, och sommardelen av årsringarna blir mindre vilket ger ett hårdare virke. Den gamla, täta skogen, är dessutom bra för fåglarna, och många andra. Dessutom måste tallarna sträva upp mot ljuset, vilket gör dem raka och med ett minimum av grenar och det ger kvistfritt virke.

Detta bör man ha i åtanke när man vandrar runt i sin skog. De åtgärder som föreslås föreslås för att avkastningen, boniteten, skall bli så hög som möjligt, inte virkeskvalitén. Gallrar man, kommer solen bättre åt och marktemperaturen höjs vilket ger högre tillväxt. Den skog jag förfogar över är inte speciellt gammal och det finns inte några  naturvärden bevarade. Däremot borde man kanske låta den stå, utan att göra något, så att den blir tät och mörk och växter långsamt.

Både denna sommar och året innan har jag sågat upp lite timmer för att fylla på virkesförrådet. Det är värdefullt att alltid ha bräder till hands. Dessvärre är jag inte helt nöjd med kvalitén. Virket är alltför mjukt och måste skötas ordentligt för att inte förstöras av väder och vind. De stora andelen splintved gör också att konstruktionerna måste dimensioneras efter den lägre hållfastheten.

Skogan 2

Enligt de regler som finns skall vissa delar av den privata skogen sättas av och få stå ostörd. Det är ett bra initiativ, och regleras av skogsbruksplanen. Till nackdelarna hör att en skogsbruksplan bara gäller 10 år och när man skaffar en ny, kan man flytta området. Skyddet är med andra ord inte långsiktigt.

Skogsägarnas representant föreslog naturligtvis en gallring. Jag tycker om den lite glesa skogen med sina raka tallstammar och hade inte så mycket att invända mot åtgärden. Resultatet blev mycket bra. Det ser propert och luftigt ut. Jag hade dock önskat att det funnits riktigt gammal skog på mina ägor. De äldsta träden, ett fåtal, var cirka hundra år. Dessa sparade jag. Med lite tur får de stå länge till och växa till sig och bli till bra virke.

Skulle man dock behöva riktigt kådrikt virke, till exempel till syllstockar, kan även ung skog impregneras med naturliga medel genom att man barkar dem eller kapar av toppen där de står i skogen. Efter ett antal år har splintveden fyllts med kåda och stoden motstår det mesta, helt utan giftig tryckimpregnering.  Då fäller man trädet och bearbetar stocken.