Jag har skrivit om Sten Hellberg tidigare, senast i samband med Olga Lanners springbrunn på restaurang Bäckahästen. För ett par dagar sedan hittade jag Hellbergs svenska kokbok, en kokbok som jag länge önskat mig. Den är aldrig särskilt billig. Eftersom en magåkomma till viss del hindrar mig från att äta just nu, frossar jag istället i Hellbergs receptsamling.

Kokboken, som utgavs första gången 1940, är på många sätt speciell. Hellberg börjar med att skriva om vikten av att äta rätt och njutningsfullt (varje människa har inom sig en trängtan efter det vackra och goda, endast dålig uppfostran, andras eller egen, kan driva individen till brott mot det vackras och godas bestående ), för att sedan gå vidare till Ungdom och föryngring, där han redogör för sina synpunkter på området vilka i korthet kan beskrivas med ett stort förakt för alla slags humbugmetoder och näringspiller. Här är det grönsaker och ett minimum av fett och socker som gäller.

I följande avsnitt får vi lära oss ett och annat om Avmagring och Försköning. Fetma är en sjukdom i karaktär såväl som i kroppen skriver han och fortsätter detta fett som ligger osunt i er kropp, sätter sig på de mest olämpliga ställen och och gör er figur vulgär och ful. Angående Försköning så får läsaren veta man minst av allt får förfalla till lättja och att mot detta hjälper inga kosmetiska medel i längden. Ord och inga visor således.

Efter alla dessa goda råd vidtar själva receptsamlingen som innehåller ett stort antal gröna rätter. Sten Hellberg föredrog grönsaker framför stora stekar. Kött- och fiskrätter saknas naturligtvis inte, det hade helt enkelt inte varit möjligt att utesluta dem. Fiskrätterna är dock i majoritet.

Originella var också de namn som Hellberg gav sina skapelser. Vad sägs om Chefens eget lilla hjärta i guldsås, Rara grönsaker på vårt eget lilla vis, Vi skiljas och mötas igen, Ironisk biffsauté, Socitetsnjure, Negeräpple och Infruset kapital.

För ett par år sedan skrev jag av receptet till Stens rosenpoäron och har sedan dess lagat dem varje höst av sommarens sista doftande rosor.

Om Hellberg verkligen levde som han lärde kan man verkligen fråga sig. Han avled tämligen ung i slutet av 40-talet (1949 om jag inte minns fel). Restaurangernas ekonomi var vid det laget ansträngd och det fanns misstankar om avancerade försäkringsbedrägerier. Under några år körde han Joseph Terbovens pansarmercedes (5 liter/milen!) som var en av 20 på Hitlers order specialtillverkade pansarbilar. Jag tror dock inte att det hade något med tyskvänlighet att göra.

Avslutningsvis en färgbild från kokboken.

Tillägg: Jag börjar tro att Hellberg var en av de första att använda sig av livsstilskonceptet. Se bara denna bild. Tillsammans med alla rigorösa tips om hälsa och skönhet, anar man här ursprunget till allt livsstilsrelaterat av idag.