Rävjägarn

Julferier i landsorten, del 12

Det börjar bli dags att sätta sig på tåget igen och åka söderöver efter ganska precis två veckor i landsorten. Dagen är dock fortfarande matt och mycket kort vilket inte hindrar att de timmar som utgörs av gryning och skyning är mycket vackra i sin blågråa blekhet. Vid åtta är det nästan helt kolsvart, likadant är det vid tretiden.

När jag åkte buss från Seklernas by passerades Piteå, en kuststad nära hembyn. Det är en riktigt ful stad som helt präglas av byggnader eller ombyggnader från 80-90-talen. De flesta gamla hus är nybyggda i gammal stil eller helt ombyggda i ny stil. Fruktansvärt. Endast ett oh annat 60-talshus är orörd. Några pärlor finns dock; JOWA-huset och det hus där Ekbergs konditori är inhyst. Affärshusen från 40-50-talen är i de flesta fall helt ombyggda vilket är synd ty de var en gång rätt pampiga.

I Piteå finns den gräsliga gallerian Småstaden. En inglasad historia med fasader i gammal hederlig stil vilket får det att vända sig i magen på de besökare som inte är helt lobotomerade på det estetiska området. Och här handlar alla och är glada. Man hepnar, som Östermalmsdamen sa!

Idag har jag eldat en sista kakelugnsbrasan. Rummet får nu stå oeldat resten av vintern; det behövs inte när jag åker. Att omfamna en kakelugn, är en fantastisk upplevelse. Tänk att ha en stor och varm kakelklädd kropp att värma sig emot! Det är en både sensuell och trygg känsla som sprids av en och samma tingest.

Julferier i landsorten, del 11

Jag fick höra en historia idag som jag inte hört förut. Det var under kriget när R:s man var inkallad och hon själv fick sköta gården med allt som hörde därtill. Hon var inte gammal, drygt 20, men hon hade redan duktigt med skinn på näsan. Potatisskörden hade varit ovanligt stor och i hennes källare fanns mer än hon själv behövde. Dett fick hennes granne nys om och han räknade snabbt ut att hon förmodligen var i behov av pengar, ensam som hon var, och att hon därför säkert var villig att sälja potatisen till underpris. Han ringde upp och föreslog att hon skulle sälja överskottet till henne för en struntsumma, säker som han var på hennes nöd. Hur det var beställt med nöden vet jag inte, men någon affär blev det inte. –Då får potatisen hellre ligga kvar i källaren och RUTTNA bort än jag säljer den till det priset. Det blev ingen affär och grannen gick snopen miste om en god förtjänst.

Jag läser Tjärdalen, Sara Lidmans debut- och genombrottsroman, som skildrar en by på om det kan vara 20-30-talet. Här finns exempel på ovan nämnda beteende; ett personlighetsdrag som är oberoende av tid och rum. Det är märkligt att vissa människor har en moral som helt anpassar sig så att den maximerar det eget välbefinnandet. Tjärdalen är en väldigt fin roman som berättar om livet i en by där en tjärdal förstörts precis innan ägaren skulle till att tända den och då går familjen miste om en stor förtjänst. Händelsen påverkar hela byn och det är detta som är romanens tema. Språket är fyllt av dialektala uttryck som är helt underbara. Vad sägs till exempel om arbetselak? Läs Tjärdalen nu!

Julferier i landsorten, del 10

Jag är tillbaka i Norrbotten igen och har insett att jag föredrar Västerbotten. Det mesta är vackrare där och jag tror att man där är lite mer stolta av sig vilket resulterat i att man behållit mer av det gamla; man har inte behövt hävda sig med någon sorts modernitetshets. Kanske blir det en dag ett sommarhus där, för norrland är det nya svarta.

Västerbotten har också sina författare, bland annat Lilla Lidman som Barbro Alving kallade henne. Under 50-talet var de båda med i AMSA (auktionsgruppen mot Svensk atombomb) och i slutet av decenniet stod det klart att den allmänna opinionen hade svängt och ett nej till bomben blev resultatet. Inom parentes kan nämnas att DN:s chefredaktör, Herbert Tingsten, var ytterst positiv till bomb så DN slutade publicera opinionssiffrorna när nejsidan tagit ledning.

Här hemma i byn är det stilla. Min favorittant dog i höstas och jag saknar henne enormt. Nu är det slut med de fantastiska historierna från förr. Ingen kunde som hon berätta och levandegöra den mänskliga naturen med ett aldrig svikande sinne för detaljer. Ingen hade heller en sådan svada som hon hade och ingen kunde som hon dänga näven i köksbordet så att kaffekopparna dansade omkring. Jag hör fortfarande hennes röst så tydligt, men den upplevelsen kan jag inte dela med mig av.

Bilden ovan föreställer min far. Troligtvis är det taget vid hans konfirmation runt 1943. Det är ett fotografi som utgör grunden till den fina målningen.

Julferier i landsorten, del 9

Födelsedagstårta kan vara ett knepigt kapitel och i detta fall blev den en riktig pärs. Bottnar av sockerkaka och maräng bakades i parti och minut och ordnades sedan till en trevåningshistoria som fylldes med vispad grädde och hallon och blåbär som fått dra i hallonlikör. Det knepigaste momentet var dock en champagnefärgade glasyren av amerikansk modell. En mycket het sockerlag (med tillsats av bla råsocker för rätt nyans) skulle vispas ner i till hårt skum slagna äggvitor. Det första försöket misslyckades. Sockerlagen sockrade sig och förvandlades till strösocker igen. I med varmt vatten och så ett nytt försök som denna gång lyckades.

Det fluffiga marshmallowsskummet breddes sedan snabbt över tårtan så att det inte skulle stelna och bli obrukbart. Efter detta moment var jag mycket matt och kände mig tvungen att korka upp innan jag tog i tu med själva garneringen, dvs. arrangerandet av rosor med tillhörande blad. Resultatet blev inte alls illa och resterna fick sedan tjäna som frukostmat i två dagar. Det var inget lite jag trollat fram,.

Festen blev i sig mycket lyckad, inte minst genom ett genomtänkt och mycket tantigt glamorös dukning och diverse upptåg i form av sång, tal och tårtinbärning med Straussvals och tomtebloss.

Julferier i landsorten, del 8

Redan på fredag kväll anlände jag Seklernas by och villan invid kapellet. Varje lördag klockan 18.00 ringer klockorna i tornet in helgen. Bilden ovan ger en antydan till ortens obestridliga charm.

Inne i köket tronade adventstallen och på spisen puttrade maten. Hela villan utstrålade gemyt och de nyreparerade rummen glänste i det dämpade ljuset från svaga glödlampor och stearinljus. Genom fönstret skymtade snötäckta åkrar och lantliga gårdar badandes i månljus. Det hela var mycket angenämt.

Lördagen ägnades åt diverse uppköp inne i centralorten. Eftersom det var en stor bemärkelsedags som skulle firas på söndagen tog detta sin tid. Bara valet av likör att smaksätta bären med orsakade ett stort huvudbry. Slutligen bestämde vi os för Hallonlikör och det visade sig vara ett mycket klokt val. Med mycket möda pressades bildörrarna igen och helt instuvade bland varor återvände vi hem till byn.

Julferier i landsorten, del 7

Nu är jag så där enormt mätt som man bara kan bli om man efter frukost sätter i sig en kak- och bullbuffé. En tur med sparken till tant Ronny försatte mig i ett dilemma; att inte ta för sig av hennes bröd, bland annat kokosmazarinerna eller att ta för sig och sedan må präktigt illa av för mycket bakverk. Det blev det sistnämnda alternativet. Både anisbrödet, mazarinerna och saffransbrödet var mycket gott.

Tant Ronny har många och bestämda åsikter om både det ena och det andra. En gång hade hon fått en spann råmjölk över sig av en gubbjäkel i byn. Det är klart att hon blev förbannad och det är inte så underligt att hon fortfarande, efter 50 år, brusar upp när hon tänker på det. Hon var inte precis något underdånigt fruntimmer när det begav sig så hon var städigt i luven på dem hon tjänade åt. Tänk gammal pilsnerfilm och argbiggor till hembiträden så har ni en rätt god bild av henne.

Snart skall jag bege mig till Seklernas by i Västerbotten. Nog är det en förträfflig slogan som reklammakarna har totat ihop. I byn finns även en skulpturpark och en falsksjungande kyrkokör. Och en Glesbygdssyster! Det enda som saknas är mobiltelefonitäckning och den kan man faktiskt undvara ett par dagar.

Julferier i landsorten, del 6

Jag har ägnat mig åt att justera bromsarna och det gick inte bra. Trumbromsar måste justeras då och då och det gör man genom att skruva på justeringsskruvarna. Varje hjul har två bromscylindrar och två justeringsskruvar som man använder för att se till att beläggen ligger nästan an emot den roterande bromstrumman. Jag justerade, men inte blev det bättre för det. Jag luftade bromsoljan med lika klent resultat. Nu är jag irriterad. Att det skall vara så svårt!

Det är redan mörkt ute efter några timmar av blekt ljus och en trött sol. Det är lite tröttsamt i längden med detta mörker, särskilt när det inte finns så mycket annat att göra än att läsa. Och att äta. Jag har förresten ätit vattulingon. Det är ungefär vad det låter som: lingon inlagda i vatten som får stå några månader i källaren. Det är en god och syrlig efterrätt som äts med vispgrädde (ovispad) och lite socker.

Julferier i landsorten, del 5


Nu snöar det äntligen! Himlen är alldeles grå och det är inte speciellt lust fastän klockan är snart elva på förmiddagen. Igår kväll var det mycket vackert; nästintill fullmåne och alldeles klart. Månen lyste så starkt att långa svarta skuggor skapade ett mönster på den vita upplysta snön.

Jag hälsade på min moster som bor vid den vackra Alterdalen igår kväll. Det är en mycket naturskön by där det en gång låg ett gammalt bruk men av den eran finns i princip inget kvar. I byn levde en gång tant Hilma som var en originell dam vars bror var gift med min mors lilla klotrunda faster Rut. En dag skulle Hilma ta bussen in till stan så med handväskan i högsta hugg lämnade hon hemmet och började promenera på landsvägen. Bussen kom, men stannade inte, ty Hilma gjorde inget tecken. Detta ansåg hon vara höjden av fräckhet – Här kommer en dam med sin handväska och bussen stannar inte! Att bege sig ut på landsvägen med handväska kunde i Hilmas värld bara betyda en sak.

Jag har snart läst ut Martha. Det börjar närma sig krigsutbrott och Martha har flyttat in till stan där hon jobbar på ett kontor och ägnar all sin fritid åt flirten, dansen och alkoholen. Böckerna och de höga idealen intar nu en mindre framskjutande plats i hennes liv. Hennes mors väninna, som är ett riktigt lösaktigt fruntimmer, har en son som blir hennes ständige följeslagare. Nu väntar jag med spänning på ur det skall sluta; vem skall Martha slutligen gifta sig med? Hon som tidigare bara haft ont att säga om äktenskapet.

Julferier i landsorten, del 4

Jag läser Doris Lessings Martha. Det är en finfin roman som ingår i en svit om fem böcker som utspela sig under tiden från mitten av 30-talet till senaste sekelskiftet. Martha lever på en farm i Rhodesia med sin mor och sin (delvis inbillat) sjuke far. Det är i böckernas värld som Martha hämtar sin lärdom ty hennes bror läser vid en skola i staden och hennes umgänge är begränsat till två unga judiska bröder som bor vid stationen och frikostigt lånar ut sina böcker till henne.

Idag är det en solens dag; det helt gråa vädret har förbytts till strålande sol vilket i princip innebär att en mycket blek fullmåneliknande historia nästan klättrat över trädtopparna. Om man vill få en skymt av den, får man ställa sig på en höjd där utsikten är fri. Jag sitter dock fortfarande inne och lyssnar på mp3:or och en cd-skiva som jag fick innan jul; radion har nämligen en bandspelaringång där man kan ansluta även moderna apparater.

I ett par gamla fotoalbum hittade jag väldigt fina bilder på mig själv rån tidigt 70-tal. När jag var riktigt liten var jag ett rart och mycket glatt barn. Under de därpå följande 20 åren var jag ett mycket fult barn. Det är först på senare år som jag blivit mer dekorativ. Jag minns en gång när jag var liten och fick se kyrkoherden och hans frus bröllopsfotografi från någon gång på 40-talet. Fru O som då var en riktig toppenpingla på den tiden, hade med åren förvandlats till en ordinär tjock gammal tant. Min mor mumlade något i stil med att den som blommar ung… Egentligen en mycket elak replik, men det ligger något i den och det gäller verkligen inte bara utseendet.

Julferier i landsorten, del 3

I morse var det en alldeles rosa morgonrodnad som spred sig över himlen. Kanske blir det då snö, ty enligt talesättet ger Aftonrodnad vacker natt, morgonrodnad skvätt i hatt. Julgranen är nu klädd med gammalt julpynt från moster Ebba och står inklämd i ett hörn i köket. Utomhus tedde sig granen onekligen mycket nätt, inomhus växte den allt några storlekar.

Under sommaren finns det så mycket att göra här uppe, men på vintern står allt still. Dagen är kort och mörkret sänker sig redan vid tvåtiden. Man är helt enkelt hänvisad till att hålla sig inne vilket i längden kan vara prövande. Måltiderna och böckerna fyller i stort sett ut dagen med kortare avbrott för braseldning. Jag saknar sommarens cykelturer. att färdas på spark är faktiskt inte lika trevligt, även om detta också har in harm.

Jag läste klart Lidmans Hjortronlandet igår kväll. Det var en bra bok med ett fint språk som jag kan tänka mig är svårt att förstå om man inte är bekant med den västerbottniska dialekten. Bland karaktärerna finns den vackra och begåvade Märit, som är föremål för lärarinnans åtrå, den alldagliga Claudette, som drömmer om något bättre än torparlivet på myren och så den märkliga Anna som tycks besitta övernaturliga krafter.

Julferier i landsorten, del 2

Det är en mycket matt dager som till sist besegrat det kompakta mörkret. Den snö som finns är mycket tung och på vägar och gårdsplan ligger ett tjockt lager is; den varma och luddiga snö som annars hör julen till lyser med sin frånvaro. På tåget läste jag Sara Lidmans Hjortronlandet och nästan lika kargt som myrsamhället skildras där tedde sig byn vid framkomsten.

Kallt kan man dock inte säga att det är här. Ett par minusgrader utomhus och varmt inomhus. Mitt rum är omodernt; kakelugn och endast ett oisolerat brädgolv, men med några brasor i tät följd morgon och kväll, blir temperaturen behaglig. En kakelugn skall eldas på detta sätt. Det är inte brasan i sig som skall värma utan den heta kakelklädda pjäsen. De inre luckorna skall hållas stängda med spjället inskjutet till 2/3 till dess att glöden falnat och det helt kan stängas.

I ett hörn av tomten, om man nu kan kalla de stora ägorna så, växer gran. Varje år försvinner ett par – de förvandlas till julgranar. Årets exemplar har precis fällts och väntar nu utanför farstun på att få komma in i köksvärmen och kläs med belysning och pynt. På skivväxlaren, som är kopplad till en tjusig Blaupunkt Riviera från 1958, snurrar Bings julskiva och en bunt gamla julskivor från åren runt andra världskriget; på kaffebordet finns ingefärspepparkakor, spröda rullrån och vattulingon; utanför fönstret börjar det skymma igen. Det dröjer inte länge innan julen verkligen är här.

Julferier i landsorten, del 1

Så var det då dags för jul. Snart beger jag mig norrut för precis två veckors landtlif ute i urskogen. Dessvärre verkar snön norrut lysa med sin frånvaro och det känns lite trist. Helst vill man ju susa fram över snötäckta vidder och mellan snötyngda julgranar i ett landskap som lyses upp av månen och stjärnorna. Det är dock lite vemodigt att åka hem ty för varje år som går decimeras skaran där uppe och nu är det inte många kvar. Det gäller att passa på.

Nyårshelgen skall firas med glesbygdssyrran på gården i den lilla byn i Västerbotten. Enligt uppgift står redan jultallen så grön och grann i flygelsalongen och bara väntar på mig och Månskenspromenaden:

Och snart ringer klockorna i det lilla vita kapellet mitt emot in julhelgen; de röda träluckorna i tornet öppnas och klockorna sätts i rörelse. Nog är det allt bra vackert.

(20) (20) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (17) (16) (16) (16) (16) (16) (15) (15) (15) (15) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (12) (12) (12) (11) (11) (11) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8)

Litteratur