Publicerat

Elsa Björkman-Goldschmidts minnen

Elsa Björkman målad i akvarell av Ivan Lindhé 1897

Elsa Björkman-Goldschmidts hör till vårt lands allra bästa personskildrare. Det bästa hon skrivit, enligt min mening, är de fyra volymer som får kallas hennes memoarer och som utkom mellan 1962 och 1976.  År 1962 fyllde Björkman-Goldschmidt 74 år och jag måste säga att jag tycker att det var först då som hon hon som skribent nådde de verkliga höjderna. Inte för att hennes böcker om Wien eller biografierna över Harriet Löwenhjelm och Elsa Brändström är dåliga, de är bara inte lika bra.

Jag minns det som i går är den första volymens namn. Jag har läst den tidigare och skrev om den för 5 år sedan, men nu läser jag den om igen och tycker minst lika bra om den.

Barndomen i Linköping, med Elsa Brändström som barndomsvän framstår som idyllisk och när Brändström berättar att ”häromdan fick vår kusin en baby, och alla blev glada. och sen fick vår jungfru en unge och då blev det ett farligt hallå” kan man inte annat än le och konstatera att tiderna har förändrats.

En annan vän från tiden i Linköping är Honorine Hermelin som hon kommer att umgås utskilligt med längre fram i tiden. Honorines familj är en smula excentrisk och bebor Gripenbergs slott i Småland och här möter vi många färgstarka människor. Efter flytten till Stockholm, närmare bestämt i Anna Sandströms skola, blir Harriet Löwenhjelm en god vän. Familjen Löwenhjelms hem skiljer sig från Hermelinarnas och är tämligen religiöst. Harriet och hennes bror Crispian lever delvis i en fantasivärld, Klondyke, som de själva hittat på. För er som är bekanta med Löwenhjelm är Elsa Björkman-Goldschmidt den vän som hon väntar på på sin dödsbädd och hon skriver så vackert om i Tag mig. – Håll mig. – Smek mig sakta.

Elsa Brändström, kallad Sibiriens ängel, åkte som bekant ut för att hjälpa krigsfångarna i Ryssland under första världskriget. Efter en tid reste även Björkman-Goldschmidt ut och om detta skriver hon en del i denna volym, men erfarenheterna från denna tid återkommer hon till även i följande volymer.

Jag kan verkligen rekommendera Jag minns det som igår. Det är ett stycke 1900-talshistoria av bästa märke som berättas på ett förstklassigt sätt. Lättläst, fängslande och intelligent.

Publicerat

Ada Nilsson om sitt liv som läkare

Här en tämligen okänd volym: Ada Nilssons (1872-1963) Glimtar ur mitt livs om läkare. Ada utbildade sig till läkare, närmare bestämt gynekolog, på den tiden när det var svårt att som kvinna få ett jobb som läkare; att däremot starta en privatpraktik utgjorde inget hinder. Praktiken blev framgångsrik och bland hennes patienter fanns så framstående fruntimmer som Selma Lagerlöf och Alexandra Kollontay.

Boken är en blandning av privatliv och yrkesliv och är väl inget mästerverk rent språkligt, men det är många intressanta händelser som skildras, bla Fogelstadsgruppens bildande, tidningen Tidevarvet och Alexandra Kollontays tid som Sovjetunionens minister i Stockholm under andra världskriget. Det kapitel som grep mig mest var dock skildringen av Oscar Levertins änka, Ebba von Redlich, som av allt att dömma stått Ada mycket nära.

Ett kapitel som helt saknas är kapitlet om Honorine Hermelin som var Adas stora kärlek, tillika den som höll i pennan då Ada på sin ålders höst förlorade en stor del av synen. Honorine och Ada möttes på Fogelstad och inledde en romans. Några år senare föll Honorine helt för Hagar Olsson, vilket inte blev långvarigt, så hon och Ada förblev nära vänner livet igenom och de sista tio åren levde de tillsammans i rektorsbostaden på Fogelstad, Lilla Ulfåsa.

Den fina teckningen ovan är gjord av Albert Engström.

Publicerat

Några ord om Carl Laurins värld

En av det tidiga 1900-talets mest välkända kulturskribenter var Carl Laurin som gav Laurinska huset på Bellmansgatan 6 dess namn. I mitt bibliotek har jag  en komplett och mycket välvårdad utgåva av hans samlade minnen. Jag har mest bara bläddrat i de omfångsrika volymerna och där fanns mängder med bilder av de mest skiftande slag. Här tre bilder ur praktverket: Harriet Löwenhjelm, Hjalmar Söderberg och Honorine Hermelin. Tyvärr måste jag konstatera att texten är att betrakta som relativt tråkig och jag har därför inte lyckats läsa ut de fyra volymerna.

Publicerat

Sibiriens ängel – Elsa Brändström

På kvällarna ligger jag och slöläser Elsa Björkman-Goldschmidts biografi över Elsa Brändström. De två var kamrater redan som barn och under 1:a världskriget jobbade de båda för Röda korset.

Brändström var dotter till Edvard Brändström, som år 1906 utnämndes till svensk minister i S:t Petersburg. Dottern stannade två år i Sverige för att studera på Anna Sandströms Lärarinneseminarium, välkänt på sin tid (här gick bl.a. Honorine Hemelin och Harriet Löwenhielm), innan hon 1908 flyttade till familjen i Pertersburg där ett tämligen vidlyftigt sällskapsliv tog vid.

Efter 1:a världskrigets utbrott bestämde sig svenska Röda korset för att organisera invalidutväxlingen från Petrograd och den skulle gå till Tyskland via Sverige. Tillsammans med en väninna, Ethel von Heidenstam, anmälde sig Elsa som ledsagare, hon hade nämligen utbildat sig till S:t Georgsyster och ville göra nytta under detta bistra krig och dessutom hade hon fått en förfrågan om att komma till Tyskland för att där organisera hjälparbetet för alla de tusentals krigsfångar som satt i fånglägren i Sibirien. Som dotter till svenske ministern i Petersburg var hon naturligtvis extra lämplig i och med de politiska kontakter hennes far hade.

Så småningom blev det bestämt att Heidenstam och Brändström skulle leda den transport av gåvor till de sibiriska fånglägren. Elsas far verkar ha varit en mycket speciell man. Att skicka iväg sin dotter på detta farliga uppdrag, ett par år efter sin hustrus död, måste ha känts svårt, men han lät sig inte övertalas av släktingar och vänner utan yttrade ”jag hade ju inte kunnat hindra mina söner att ta ett sådant steg om de känt sig manade till det och hur skulle jag då kunna hindra min dotter?”. Han får pluspoäng av mig, general Brändström.

Under hela 1:a världskriget pågick Elsa Brändströms hjälparbete under strapatsrika resor i det vidsträckta Sibirien vilket såsmåningom förlänade henne smeknamnet Sibiriens ängel. Efter kriget vidtog arbetet med att hjälpa alla krigsskadade och längre fram kom ytterligare ett krig. Elsa Brändström hade alltid någonting att ta sig an. Det är engagerad bok Elsa Björkman-Goldschmidt (1888 – 1982) skrivit.  Hon var en god berättare, även upp i sena ålderdomen (när  volym kom ut hade hon passerat de 80). jag kan rekommendera allt hon skrivit, iallfall om han håller sig till volymerna från 60-talet och framåt (och de Wien-skildringar som kom redan under 40-talet).

Läs: Elsa Brändström, en biografi av Elsa Björkman-Goldschmidt. Norstedts 1969. Sök på bokbörsen.

Publicerat

Honorine Hermelin

Här Fogelstadsgruppens mörkögda siren: Honorine Hermelin, med en räv bakom örat. Barndomsvän med Harriet Löwenhjelm och sedemera rektor för Fogelstads folkhögskola, var hon en av seklets tongivande kvinnor. Elisabeth Tamm och Ada Nilsson, båda verksamma i Fogelstadsgruppen, hyste varma känslor för den karismatiska Hermelin som med stor känslighet balanserade den ömtåliga kärlekstriangeln.

Några memoarer skrev Hermelin aldrig och alla brev som skulle ha kunnat ge en intimare inblick i hennes liv brändes. Klart står iallfall att hon var en god pedagog och en lysande talare. I SVTs öppna arkiv kan man hitta godbitar. Här berättar den 85-åriga Honorine Hermelin om sin tid med Fogelstadsgruppens medborgarskola.

Honorine Hermelin är något av en intellektuell Dietrich. Oerhört begåvad och samtidigt elegant androgyn i sin exotiska framtoning. Hennes bakgrund, uppväxten på Ulfåsa och de många och originella släktingarna måste ha satt sina spår. Som barn lekte hon med Löwenhjelm och gick sedan Anna Sandströms lärarinneseminarium, som var en skola med moderna pedagogiska idéer, innan hon träffade Elisabth Tamm och bildade skolan på Fogelstad.

Läs mer om Fogelstad och Honorine Hermelin på Rävjägarn.