Så här ser den ut, Granadan, i all sin glans! Typisk sen 50-talsformgivning. Den hör inte till mina absoluta favoriter när det kommer till formgivning, men men den är intressant för att den är den första stereoradiogrammofonen (dock att radion bara är mono – stereosändningar fanns inte på den tiden). Modellen Granada introducerades redan 1955 eller 1956 och blev snabbt populär. Billig var den inte, men å andra sidan kostade den mindre än de tyska prestigemodellerna. Radiodelen är försedd med luftbroms, så att den sakta och dämpat glider in när man skjuter in den.
Som ni kanske anar, har reparationen lyckats och både radion och den andra stereokanalen fungerar nu. Vill ni se den i aktion, klicka här!
Reparationen var egentligen inte speciellt svår, men jag hade aldrig klarat av den utan hjälp från Torbjörn på Radiohistoriskt forum. Då något kopplingschema inte fanns att tillgå och jag inte hade full kläm på hur man numrerar rörens anslutningsstift, var det mycket värdefullt att få kvalificerad hjälp.
Vad var det då som behövde bytas? Ett motstånd, som i mitt tycke såg ut som en säkring, hade brunnit och det troligtvis på grund av att en kopplingskondensator lagt av. Kopplingskondensatorer är kondensatorer som kopplar samman de olika stegen i en förstärkare och spärrar emot farlig likström. I detta fall utgjordes dessa av papperskondensatorer av märket Wima. Dessa är, har jag fått lära mig, helt ökända. Kvalitén var så dålig att de i vissa fall fick bytas redan efter ett par år. Att några av mina klarat sig så länge är ett smärre under. Snygga är de dock så jag har sparat dem! De bruna klumparna med vit text på bilden ovan är Wima-kondensatorer.
jag köpte också ett nytt motstånd, samt passade på att byta två elektrolyter. Detta var inte av nåden tvunget, men jag tyckte att det var lika bra när jag nu öppnat apparaten. Totalt blev det 6 kondensatorer och 2 elektrolyter, samt 1 vanligt motstånd, ett effektmotstånd och en säkring på 200 mA. Effektmotståndet monterade jag för att kompensera för den nya likriktarbryggans högre effekt. Säkringen är bra att ta för att förhindra framtida haveri.
Här syns två av de nya kondensatorerna monterade vid slutsteget. Tyvärr är de rätt fula. man skulle naturligtvis kunna baka in dem i något för att få ett bättre utseende, men det orkade jag inte. Jag var glad att radion fungerade igen och nöjde mig med det.
När jag mätte spänningen över katodmotstånden märkte jag att den ena kanalen låg på endast 6 volkt, den andra på 9. detta säger er inte mycket antar jag, inte mig heller, men enligt specifikationen skall den ligga mellan 7-9 volt. Orsaken till denna avvikelse kan eventuellt vara att det ena slutföret är på väg att ge upp.
Här ser ni radions manöverorgan. Till vänster volymkontroll och klangfärg. Till höger reglade för inställning av FM-banden samt de övriga (MV, KV och LV). På bilden är tangenten för grammofonåtergivning nedtryckt. Längst till höger finns knappen för UKW vilket är detsamma som FM (inte rent betydelsemässigt men i praktiken – AM står för amplitudmodulering och inbegriper LV-, MV och KV-banden till skillnad från frekvensmodulering som endast görs på ultrakortvågsbandet).
Vad har jag mer gjort? Rengjort knappar och reglage, dammsugit innanmätet och kopplat in belysningen vid grammofonen.
Vad återstår att göra? Byta elektrolyten vid likriktaren (för att undvika framtida problem), smörja grammofonverket och renovera eller skaffa en ny stereopickup. Granadans skivväxlare är av märket Garrard och modellen heter RC 121/Mk. II. Den ena pickupen är mono och har nålar för 78-varvsskivor och vanliga monovinyler (den heter Garrard GC-8). Den andra har en pickup som heter GCS10 och har en nål för stereoskivor.Det skulle vara roligt att ha en fungerande gammal stereopickup och jag skall undersöka om man kan köpa nya kristaller och montera in (på den tiden använde man ofta kristallpickuper, till skillnad mot de magnetiska som blev vanligare och vanligare på 70-talet).
Att man behöver olika nål beroende på vilka skivor man spelar beror helt enkelt på att spårens bredd varierar. 78-varvsnålar har ofta en spets som har en radio på 75 µm. När 33- och 45-varvsskivorna kom i slutet av 40-talet, krävdes nålspetsar på 25 µm för korrekt återgivning. När så stereoskivorna lanserades i slutet av 50-talet minskade man ytterligare på spårens bredd och därför fick stereopickuperna nålar med en spets på cirka 18 µm. I praktiken går det lika bra att spela av en monoskiva med en stereonål. En 78-varvsskiva måste dock ha en korrekt nål, annars blir ljudet kasst: både brusigt och förvrängt (med undantag av vissa 50-talsplattor som kan låta bra).
Hur som helst är jag mycket nöjd med att jag fått igång apparaten och åter kan använda den. Nästa projekt att ta itu med är att byta kondensatorer i min lyxiga Philipsradio. Granadan skall jag nog ta upp till Norrbotten vid tillfälle, ty här har jag inte riktigt plats för den. Jag skall också gå igenom en fin Blaupunkt som min mamma har, samt se över min flotta Telefunken Opus 6 Sekretär som också den finns norrut.
I nästa avsnitt hoppas jag att verket är nysmort och att jag lyckats renovera stereopickupen. Tills dess får jag nöja mig med att spela monoskivor!
1960 reste Sara Lidman till Sydafrika och träffade där en exotisk man, vilket resulterade i att hon så småningom utvisades pga brott mot raslagarna. En mycket tråkig historia. Framförallt var Lidman rädd för det öde som väntade hennes mörkyade vän, berättar hon i en artikel i Vecko-Journalen där hon intervjuas av sin goda vän, Barbro Alving, som hon under 50-talet samarbetat med i AMSA (Auktionsgruppen mot svensk atombomb).
Nog skiljer sig 10-talets journalister från dagens alltid. Knappast släntrade de till Nytorget soliga söndagar, knappast bakade de surdegsbröd (om de inte var mycket fattiga). Men säkerligen var de, precis som sina kollegor av idag, måna om att synas där man skulle ses. Och så fick de intervjua den tjusiga franska dansösen Cleo de Mérode som gästade Söndags-Nisses redaktion 1903. de Mérode var en tjusig dam (
Jag fyndade ett par EP-skivor häromdagen. Dels hittade jag 
Något säger mig att Helen Humes är tämligen bortglömd idag. När hon efterträdde Billie Holiday som vokalist i Basies band 1938 var hon däremot ett namn på mångas läppar. Under 40- och femtiotalet gjorde hon sig dock ett namn som soloartist och det var vid Gene Normans Blues Jubilee Concert i Los Angeles i augusti 1950 som hon spelade in Million dollar secret som var en av Helen Humes största hits. När man hör den här livinspelningen så förstår man att publiken kunde komma i extas redan innan Stones och Beatles.
Kriminalkommissarie Otto Wendel var en legendarisk polisman i Stockholm. Fanns det minsta misstanke om att någon hjälpt döden på traven, skickade man efter Wendel som kom sättandes med sin mordväska. Wendel var något av ett original med bohemisk klädsel och askgrå hy. Sällskapslivet var ingenting för honom, men däremot var han en mycket god tecknare. I polisens lokaler på Djurgården fanns, och kanske finns, hans skisser bevarade. Motiven var skabrösa och påminde till viss del om Sergels.
Per Wästbergs bok Östermalm från 1962 är ingen dålig bok. Mitt exemplar är i en gulbrun sammetsartad utgåva med Östermalm tryckt i guldtext. Rikt illustrerad är den också, med bilder av Lennart af Petersens.
Hemma hos systrarna Estrid och Greta Linder på Östermalmsgatan sitter Bo Bergman och pratar med Thyra Klinckowström (mor till Thora Dardel, Nils första maka). Systrarna Linder var döttrar till barnbokskritikern Gurli Linder som skrev Sällskapsliv i Stockholm under 1880- och 1890-talen (Norstedt, 1918). Gurli Linder umgicks bla med Carl Laurin (som bodde i huset på Bellmansgatan som fortfarande kallas Laurinska huset). Ett stort styckte kulturhistoria rymms med andra ord på denna bild.
På nyårsdagen råkade jag, helt till min förtjusning, höra ett avsnitt i serien 
