Då jag är aningens konservativ till min läggning, har jag ännu inte helt fastnat för det figurativa måleriet, utan är istället till mig av förtjusning över Vera Nilssons konst. Nilsson var en av Sveriges första och bästa expressionister, åtminstone tycker jag det. Just nu ligger Göran M. Silfverstolpes bok på mitt nattduksbord och jag lovar att återkomma med en rapport. Jag kan dock inte avhålla mig från att fresta med Allégade som målades i Köpenhamn 1916.
1986 restes Torsten Fridhs monument Protest på platsen där1:a majdemonstrationerna ägde rum fram till mitten av 60-talet. Det är ett förträffligt monument och ett monument över den arbetarrörelse som en gång var och som jag har stor respekt inför.
Genom Vellinge kommun, närmare bestämt i krokarna av Östra Grevie, passerar väg nummer 101 som går mellan Malmö och Anderslöv. 101 är en gammal anrik väg, ty det sägs att det var denna landsväg som Edvard Persson sjöng om i filmen Kalle på Spången. Jag är emellertid en smula tveksam, ty gästgiveriet Spången, som gett filmen dess namn, ligger vid riksväg 13.
Ett av huvudnumren i filmen är Jag har bott vid en landsväg. Jag hörde den redan som liten, ty det visades ofta vardagsmatinéer på tv på den tiden, men det är först nyligen som jag verkligen fastnade för den. Texten är mycket vacker och lite sorglig. Framförallt är “Efter oro och strid, tvenne människor fått frid” en helt rörande strof. Jag är av den uppfattningen att friden den kommer nog till slut, om inte annat på dödsbädden.
Det är minnenas kväll, det är ro i ett tjäll, bortom vägen det skymmer alltmer. Efter oro och strid, tvenne människor fått frid, det är bara varandra de ser.
Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv och sett människor komma och gå.
Vem som än drar förbi, ett skall evigt förbli, det är kärlekens livsmelodi. När vi böjda av år, mot det okända går, följa kommande släkten väl i våra spår.
Velligne är en av alla de skånska orter där inställningen till andra nationaliteter är minst sagt njugg. Detta tänker jag ofta på när jag lyssnar på sångtexten. Och inte är det svårt att tänka sig vad som hänt om någon verkligt utsocknes hamnat i den gamla filmintrigen, men på den tiden kunde det knappast bli värre än en gapig Stockholmare.
Lyssna på Jag har bott vid en landsväg. Edvard Persson spelade in den i slutet av 1939.
Sommaren 2008 var stundtals mycket het. Under ett par veckor gassade solen som aldrig förr, och sedan tog regn och rusk som vanligt vid. Det var i slutet av juli som jag åkte till Glesbygdssystern i Seklernas by. Mammas gamla Ascona hade precis gått sönder och min egen Kapitän var ännu inte reparerad, så jag hoppade på bussen och begav mig söderut. Varm och utmattad anlände jag Ånäset och skjutsades vidare till en idyllisk lite insjö som försetts med sandstrand någon gång för länge sedan.Det var underbart och verklig högsommar när den är som bäst.
Dagen därpå skulle GBS och jag bege oss till den verkliga stranden ute vid havet. Vi packade korg och tog med oss filtar. GBS hade stor hatt för att skydda sin hy, jag hade desto mindre på mig för att bli så sommarbrun som möjligt. Under tallarna som vi passerade på väg ner till stranden var det behagligt svalt och det doftade av fukt, sand och kottar. Nere på stranden stekte solen och luften stod helt still. I solstolar och på filtar dåsade strandens
Med ens gick solen i moln och luften blev sval. Några regnstänk började fölloch vi rusade mot bilen. Ett oväder var i antågande! I Ånäset sökte vi skydd i en stor lada som apterats till loppmarknad. Regnet forsade ner så att vi trodde att taket skulle brista. Det gjorde det ej, men vi blev präktigt blöta när vi sprang tillbaka till bilen.
När kvällen kom och det mörknat fortsatte ovädret. Stora blixtar lyste upp trädgården och kapellet mittemot undrade vad vår herre egentligen ställt till med. Stormen piskade träden så att de låg halvvägs mot marken. Det var som om domedagen stod för dörren. GBS föreslog att vi skulle ta skydd i villans matkällare, utifall allt skulle rasa. Tanken var inte alls tilltalande och då huset är välbyggt, så jag insisterade på att vi skulle sitta kvar under våra täcken på det av blixtar upplysta köksgolvet.
På morgonen var det lugnt och stilla. Sommarvärmen hade försvunnit och det var nästan höst i luften. På gårdsplanen låg trädgårdsmöbler och tvätt huller om buller. I jordgubbslandet var förödelsen stor, ty en gigantisk björk, tvåstammig, hade kapsejsat och med nöd och näppe skonat uthuset som stod intill.
Framför uthuset finns fortfarande ved kvar som minner om den dramatiska sommaren 2008.
På 30-talet var Studio Ars ett känt namn när det gällde textil. Astrid R. Sohlman (1905-1990), dotter till Ragnar Sohlman, drev sin egen textilateljé och hade åtskilliga väverskor under sig. Hennes eget hem, i fastigheten De Geersgatan 16, är till stor del inrett med egna textilier. På bilden ses en matta som hon själv växt med egenhändigt växtfärgade garner (inlandslav, skägglav och stenmossa) i en teknik som är en blandning av rya och flossa.
Sohlmans speciella kännetecken under dessa år var cellophanet. Av detta moderna material vävdes gardiner och möbeltyger. Soffan här ovan har exempelvis en klädsel bestående av linne/cellophan. Jag vet inte säkert, men jag misstänker att det Sohlman kallade cellophan är detsamma som viscos som började komma i handeln vid denna tid.
Vardagsrummet i den lilla Gärdesvåningen är tämligen rymligt och väggarna går en en äggskalsliknande nyans. Lister och fönstersnickerier går i brunt, precis som i den lägenhet som nyligen var till salu i samma fastighet (den kan knappast ha varit ommålad sedan 1935). Här en bild på den matvrå som ligger i vardagsrummet inre del.
Trots att lägenheten är liten, finns det gott om vrår. Sovrummet är förlagt till det matrum som ligger i anslutning till sekundärköket (är en bild på planlösning och sovvrån). Kombinationen av tavlor, textilier och olika typer av möbler skapar en interiör som måste ha framstått som modern på sin tid, modern, men utan att för den skull bryta med rötterna till dåtiden. Verkligen snyggt tycker jag.
Stacey Q må vara en av 80-talets risigaste popstjärnor, men låten Two of hearts är inte alls dum. Mest känd är den kanske för Staceys uttal av Come on, come on. En sexanspelning som fungerar.
I söndags var jag inte bara präktigt ansatt, jag var också på Hem och Skola hemma hos fruarna Linder och Sandström som delar hem och utbildning (Dramatiska institutet), därav namnet. Med ojämna mellanrum ordnar de kulturell salong. Denna kväll fick vi bland annat lyssna till Frida Selander. Senaste jag träffade Selander var hon Selma Lagerlöf. det var på en maskeradartad nyårsfest i Brände i Västerbotten. Denna kväll var hon sig själv och jag sträckte ut mig på golvet och hade det skönt, trött som jag var. Det var en trevlig avslutning på helgen.
Här intill en bild från en våning i en gammal 1870-talsfastighet på Brahegatan som reparerades och nyinreddes i början av 1900-talet, närmare bestämt åren kring 1913. Det var dekorationsmålare Bernt Andersson som utförde arbetet. Jag antar, men är inte säker, att det var hans eget hem. På bilden här intill syns skrivrummet med väggfasta bokhyllor och ett imponerande valv mot rummet intill. På dess andra sida låg matsalen med vacker stjärnparkett (som sig bör i en riktig matsal).
Bilden intill hittade jag på Skeppsholmens mäkleri, ty det är de som har våningen ute till försäljning idag. Se prospektet här. Interiören är märkvärdigt välbevarad, om man bortser från att det mesta målats vitt och att en kokvrå inretts i ett av rummen mot gården och det gamla köket apterats till sovrum. Rena idiotin, ty nu förbinds inte längre matsalen med köket medelst serveringsgången. Dessutom lär det knappast vara klokt att utsätta väggmålningar för matos. Nå, detta går att åtgärda.
En gång i tiden var våningen allt annat vitmålad. Här en bild från förritin när skrivrummet var inrett i en stil som går åt det orientaliska hållet. Det är mycket vackert!
På 10-20-talen ombyggdes många äldre fastigheter och detta gjorde inte sällan så radikalt att fasaden inte längre stod att känna igen. Burspråk monterades, fönster ersattes och planlösningen förändrades. Är man intresserad av att läsa mer om detta rekommenderar jag att man går till Stockholmskällan. Där finns Stadsmuseets byggnadsinventeringar inscannade, det är bara att läsa.
På piazzan invid Nationalmuseum flanerar fåglarna, trots att det ännu är tidig morgon och affärslivet inte hunnit ta fart. Den vackra mosaiken lyser i det dimmiga marsljuset och önskar inget hellre än att solens värmande strålar ännu skall dröja några dagar. Förgänglighet.
Av någon anledning har jag alltid gillat Harry Schein, precis som jag under alla år haft mycket svårt för Ingmar Bergman. För länge sedan läste jag den memoar som Schein gav ut 1980, ett par år efter att han petats från sin post på Svenska Filminstututet. Schein var begåvad, rolig, kokett, elegant, och maskulin. En något ovanlig kombination, åtminstone på 60-70-talen. Det är inte utan orsak som DN drar parallellen till Mad Men i sin recension av det nya praktverket Citizen Schein som ges ut av Kungliga Biblioteket, ty Schein hade sidor som var mindre smickrande. Han älskade makten och var kanhända lite inställsam mot den socialdemokratiska makteliten samtidigt som han var en verklig elitist. I boken Schein skriver han dock, apropå demokratin och att det finns en viss nackdel med majoritetsvälden, att “Långt viktigare är demokratin som ett skydd för minoriteterna”.
På Filmhuset var torsdagskvällen vikt till ett evenemang om Schein med anledning av den nya boken om Schein. Programmet var innehållsrikt och kompakt och upplägget verkligt bra. Intressant var att höra Theodor Kallifatides och Jonas Sima berätta om sin vän respektive kombatant. Sima verkade fortfarande vara rätt irriterad på den ofta så arrogante Schein, vilket man kan förstå, ty Simas personlighet påminner en smula om Scheins: slagkraftig och inställd på debatt.
Schein var österrikare men kom till Sverige strax innan kriget, ty han var jude och i Österrike hade förföljelserna tagit ordentlig fart, vilket gjorde det säkrast att fly. Efter att ha studerat till ingenjör och bott i kollektiv på Wallingatan, startade Schein vattenreningsföretaget Mibis som han så småningom sålde och blev ekonomiskt oberoende och på allvar kunde ägna sig åt det som intresserade honom allra mest: film och politik.
Resten av hans liv är välkänt. Han grundade och basade över filminstitutet, var med om att ta fram filmreformen och fick till sist, 1978, avgå från sin post. Han var under många år gift med Ingrid Thulin, men de levde för det mesta åtskillda, hon i Italien och han i Sverige. Och så drack han whisky och rökte som en borstbindare.
In i det sista fick Schein rubriker, ty det blev strid om hans testamente. En f.d. kollega, äldre och inte tappad bakom en vagn, insinuerade att Schein medvetet bidragit till dessa stridigheter genom att tejpa fast det “okända” testamentet under köksbordet. Vad vet jag, det skulle dock inte förvåna mig.
Läs DN:s och SvD:s recensioner av boken Citizen Schein. Min kommer förhoppningsvis vad det lider.
För ett par år sedan köpte jag en samling skivor. Det var mestadels klassisk musik, men även en del lättare populärmusik främst från första halvan av 50-talet. Bland skivorna fanns bl.a. gamla enkelsidiga skivor med Caruso och åtskilliga med österrikaren Richard Tauber.
Det bästa med hela samlingen är dess arkivpärmar. Den ena pärmen, den vänstra på bilden, innehåller registerkort som är sorterade efter kompositör. Den högra pärmen, som är verkligt tung, består av metallblad där tunna pappremsor med maskinskriven text visar vilka verk som ingår. Efter varje post finns i båda registren en bokstav och en siffra. Bokstaven står vilket format skivan är utgiven i. A, B och C är 78-varvsskivor i formaten 30 och 25 cm. LA och LB är lp-skivor (30 resp. 25 cm). LC är 45-varvs sjutumssinglar. Siffran anger vilket nummer i bokstavsserien det rör sig om så att man lätt skall hitta önskat verk när man går igenom skivhyllan där varje bokstav har sin egen avdelning.
Ett flottare register har jag aldrig ägt. Det är som att ha en liten bit av KB hemma hos sig, den bit som mer eller mindre försvann i och med datoriseringen (precis som på Stadsbiblioteket). Registerkort, finns det något bättre? Lukten är obetalbar och den tunga soliditeten imponerar. Det var en mycket bra köp.
Häromdagen fann jag ett porträtt som jag blev helt betagen uti. Det föreställer Wilhelm Stenhammar och är målat av Hanna Pauli. Jag tycker att det är helt lysande. Stenhammar såg mycket bra ut men hans utseende var den kraftfulle mannens. Paulis porträtt visar den Stenhammar som skrev de sentimentala romanser som jag tycker så mycket om.
Jag har en inspelning av Sentimental romans för violin och orkester, den första, med Göteborgs symfoniorkester under ledning av Tor Mann med Francesco Asti på violin. Jag tror att den är från åren runt 1930. Den är mycket vacker.
Hanna Pauli var född Hirsh och hade privilegiet att få studera vid Konstakademien från år 1881 och fyra år framåt. Under några år vistades hon i Paris där hon bl.a. studerade vid Académie Colarossi och målade intensivt. 1887 gifte hon sig med Georg Pauli och de flyttade hem till Sverige. I början av 1900-talet lät de bygga en vacker villa i Storängen i den tidens nationalromantiska stil. Här en äldre bild från hemmets vrå anno 1899.
Äntligen har jag besökt Arkitekturmuseum för att se utställningen om Greta Magnusson Grossman. Det är en relativt stor utställning, även om man får anta att en hel del material saknas. Framförallt tror jag att hennes 30-talsproduktion, under de år hon drev Studion på Sturegatan 12 (sedermera 26), är svår att komma åt.
Magnusson Grossman utbildade sig under 20-talet vid Konstfack i Stockholm (Högre Konstindustriella Skolan). Efter studierna tog hon plats som lärling för att lära sig till möbelsnickare. 1933 blev hon som första kvinna prisbelönt av Svenska slöjdföreningen och startade i samma veva Studion tillsammans med kollegan Erik Ullrich. Vid den här tiden startades ett flertal inredningsfirmor som får betraktas som nyskapande, te.x. Futurum och Studio ARS.
I USA kom framgången snabbt. Under 50-talet var hon både omskriven och prisbelönt. Hon ritade inredningar, möbler, lampor och villor. Kontaktnätet var stort och hon verkar ha varit en fena på att lära känna rätt människor. Armaturerna Cobra och Gräshoppan som ritades redan under 40-talet blev framgångsrika och fick praktiskt taget stå modell för en stor det som producerades under femtiotalet. Grasshopper licenstillverkades i Sverige av Bergboms och är därför en av få Magnusson Grossman-produkter som går att finna här.
USA-produktionen karaktäriseras av mörka och ädla träslag i kombination med svart högblank plast. I utställningsrummets fond är en del av Magnusson Grossmans vardagsrum från den första villa hon ritade åt sig själv uppbyggt av de av Arkitekturmuseet anlitade arkitektkontoret, TAF. Det är gott om öppna ytor i de drygt dussinet villor som hon ritade, men till skillnad från nutidsarkitekturen, som till stor del bygger på de gamla modernistiska idealen, är intrycket inte stelt och avskalat, det är snarare ombonat men luftigt och dessutom färgglatt. Och det gör skillnad.
1958 ritade Magnusson Grossman en villa åt familjen Sundin i Hudiksvall. Jag vet inte om det finns kvar eller hur den isåfall tar sig ut idag. På ritningarna ser den exotisk ut, ty den är i Kalifornastil med stora glaspartier och öppna ytor i kombination med ett slutet kök och en sovrumsavdelning.
Läs mer om Greta Magnusson Grossman på svd.se.
I fredags var jag hemma hos Björn för att trycka i mig rom, ty vi skulle gå på stort kalas (och mycket riktigt, det blev uppsluppet, men jag höll mig från att ilsket påpeka att jag minsann blev utan pris den gång för 6 år edan då jag var nominerad). I ett hörn i Björns möblerbara hall, som han apterat till herr-/damrum, står en mycket vacker guldfärgad gitarr. Jag är rätt säker på att den tillhört Francoise Hardy en gång på 60-talet. Hennes dekorativa slarver till man, Jacques Dutronc , lämnade den säkert till stampen och glömde att lösa ut den. Tror jag, måste jag be att få tillägga.
Björns hem är en liten skattkista. I bokhyllan står Adelskalendern, något ansatt av ett utspillt glas vin, i en annan hylla står en samling mer eller mindre fungerande kameror. I ytterligare en bokhylla finns tyska typografiböcker som får samsas om utrymmet med diverse märkliga volymer, t.ex. bildboken om Gustav V, en engelsk heminredningsbok från 30-talet och den gamla helknasiga tyska praktverket Homosexualität som man inte begriper någonting utav. Det finns faktiskt saker överallt. Att vara hemma hos Björn är ungefär som att gå omkring på en loppmarknad och det är en komplimang.
I slutet på 70-talet fick Hemmets Veckotidnings medarbetare Gunilla Wärle den brilljanta idén att åka landet runt för att samla ihop de bästa recepten från svenska slott och herresäten. Det var förmodligen i grevens tid, ty den generation som då bebodde många av dessa gårdar var av de årgångar som hade upplevt den gamla tiden, uppväxta innan eller under första världskriget.
En verklig guldgruva är den, boken, för alla som gillar bättre bakverk och inte drar sig för lite hemarbete (fru Stephens hör dock till dem som “låter baka”). Här finns mängder av smaskiga sötsaker, då det främst är kakor och tårtor som presenteras. Smaskigast verkar nog Hofdalatårtan från godset med samma namn.
Bilderna ovan föreställer Birgit Th Sparre från Sjöred, Mary Stephens på Torne gård samt Friherinnan Erna af Ugglas på Skönabäck. Boken heter De bästa recepten från svenska slott och herresäten och är utgiven 1979 på Förlaget Tifa.
Häromdagen fick jag mig en visning av kontorets stora konstsamling. Företagets ägare har en mycket stor samling från 80-tal och framåt. Alla verk får inte plats i hans hem, därför nyttjar han väggarna i våra 600 kvadratmeter stora lokaler. Det sägs att han har en av de största samlingarna i Sverige med nutidskonst.
Vid femtiden droppade det in några Östermalmspensionärer med smak för konst i allmänhet och den moderna i synnerhet, åtminstone tyckte jag mig förstå det. Den blåhåriga tantens make fick sitta på en stol. Vin och chips saknades ej.
Det tog närmare två timmar att avverka merparten av alla verk, trots att vi gick tämligen hastigt fram. Vi tittade bland annat på Dan Wolgers, Marie-Louise De Geer-Bergenstråle-Ekman, Tilda Lovell, Cindy Sherman och Martin Wickström. Den sistnämnde finns rikligt representerad och intill köket hänger två stora verk, diptyker, som ingående studerades. När lämnade rummet för att går vidare, yttrar en av damerna som fått syn på fotbollsspelet som står i mitten av rummet: Är detta också en Martin Wickström?
Tänk, jag som trodde att alla vet att konst som man inte kan ha på väggarna, det är ingen riktig konst.
Jag såg en 30-talsvåning till salu. Många tycks tro att allt var ljust, ja rentutav vitt, under dessa år. Så var det inte. Här en helt fantastisk lägenhet, som dessutom är mycket vackert inredd, där snickerierna i den offentliga delen är uteslutande målade i brunt. Golvlister, dörrlister, fönster och dörrar är har denna dekorativa nyans som gör sig så bra mot ljusa väggar. Här ytterligare en bild som visar ståten.
Jag undrar när gemene man skall få upp ögonen för annat än det vitaste vitt. En lyckad interiör kan inte bara vara ljus, det måste finnas ett samspel mellan skuggor och dagrar. Det är precis lika självklart som att öppna ytor måste kombineras med slutna för ett en tilltalande helhet skall uppnås.
Mina bilder på snön och kylan tenderar icke att sina. Här ses som vanligt Frihamnen i all sin kylslagna elegans.
Blågrönt är min färg. Plåt på hus är vanligtvis ingen favorit, men denna byggnad kan jag inte annat än älska.
Lurar med musik uti går jag aldrig omkring i. Lyssnar jag på musik när jag förflyttar mig, är det i bilen, men det är en annan historia (och tillika en mycket angenäm). Hade min promenad haft ett soundtrack, hade det kanhända innehållit Don Byas version av You call it madness, but I’ll call it love (på svenska den underbara För mig var det allt).
På fredag öppnar på Nordiska museet utställningen Modemakt som visar kläder från tre decennium, 1780-, 1860- och 1960-talen. På utställningens informationssida står att läsa “Modets makt är stor. I alla tider har olika samhällsgrupper använt kläder för att uttrycka sin identitet.” Ja, det kan man inte neka till. Det återstår bara att se om utställningen har något nytt att förmedla på detta område.
Tänk om man får veta något om klädkoderna i romantikens Uppsala. Berätta för mig om hur den unge Per Erik Kernell klädde sig när han begav sig för att träffa överstinna Silfverstolpe och vad den vittra Amaila von Helvig valt att sätta på sig den dag hon satte sig vid Mallas piano och lät sina händer smekas av den förälskade E.G. Geijer. Geijer och Helvig hade inte särdeles fysisk romans, så man kan tänka sig att klädedräkten var ytterst viktig för att uttrycka de förbjudna känslorna.
“Modets nycker ges så korta liv”, den spirituella frasen, är hämtad från en Lustans lakejer-text. En av de bästa faktiskt. Det finns en hel del så pärlor från början av deras karriär. I “Se men inte röra” sjunger Johan Kinde “En flicka jag ser hon är verkligen chic, ikväll har hon valt en glasartad blick”. På tal om identitet.
Här intill ses Edvin Adolphson och Anders Henrikson på en bild från år 1940 ur filmen Ett brott. Adolphson är en av mina favoriter. Alltid välklädd, inte undra på förresten, han klädde i det mesta. Den mustasch som han odlade under ett antal år var dessutom ytterst elegant. Synd, att den inte kommit på mode igen. En något fylligare variant på den så utskällda tangorabatten skulle man kunna karakterisera den.
Läs också DNs recension av Modemakt.
Vid sjön Åsunden i Sjuhäradsbyggden ligger många gamla vackra gårdar. äldst av dem alla, är Torpa Stenhus med anor från 1400-talet. Det är en underdrift att säga att jag är förtjust i livet vid gårdarna runt Åsunden vid förra sekelskiftet.
Hilma, den gamla kammarjungfrun på Torpa, var god vän med alla anrika spöken i den gamla medeltidsborgen, berättar Birgit Th. Sparre memoarvolymen Gäst i det förgångna. I Stenhuset finns ett rum som i många år hade varit igenmurat, och detta, berättade Hilma, var en mycket tragisk historia. En av de gamla Torpagrevarna hade en ung dotter som besökt sina släktingar i Danmark. Skeppet hon färdades med misstänktes vara pestsmittat, vilket gjorde hennes far orolig. När hon anlände Torpa, bjöds hon på en välkomstbägare med förgiftat kryddvin. Vallmogiftet gjorde henne genast omtöcknad och hon föll i djup sömn. Fadern lät mura igen fönsterglugg och dörr för att undvika att resten av familjen skulle bli smittad. Under många dagar hördes det förtvivlade skriket från det förseglade rummet. En dag tystnade det och fadern blev den förste att insjukna i pesten, som sedan drabbade hela trakten.
Hilma visste att berätta, och när hon såg hur den unga Birgit storgråtandes bad att för höra mer, plockade hon fram en annan variant. Denna gång hade den unga och vackra dottern förälskat sig i en ung man utan vare sig pengar eller börd. Fadern överraskade dem i en öm scen och befallde att de unga tu skulle muras, slagna i järn och utan möjlighet att vidröra varandra. Den vackre väpnaren hördes sjunga för sin mö, men så småningom blev det tyst i tillslutna rummet.
Många år senare, vid förra sekelskiftet, beslöt greve Erik Sparre att låta bryta förseglingen. Efter många om och men fick han tag i en man som var villig att ta på sig detta uppdrag. Mannen rispade sig på bräckjärnet och drabbades av blodförgiftning och några dagar senare var han död. Någon gång på 20-30-talet var det dags igen. En konservator hade anlitats för en reparation och han beslöt sig för att forcera murverket, ty han hoppades på att det fanns en skattgömma därinne. Samma dag som de skulle bryta sig in, föll konservatorn utför trappan och bröt benet. Rummet fick stå orört.
Jag har precis läst det imponerande långa kommentarsfältet på Therese Bohmans mycket intressanta inlägg Det som skapar en människa är förmågan att välja det goda. Texten handlar bland annat om Kristian Lundbergs berättelse Yarden, ur vilken jag ber att få citera precis samma text som i Bohmans inlägg.
Jag har ändå alltid trott att det jag har, det skall snart tas ifrån mig, att det inte spelar någon roll – det kommer att förloras ur mina händer. Jag har andra vänner som med självklar säkerhet pekar på det ena och det andra i världen och säger: det tillhör mig, det förtjänar jag. En sådan självklarhet har jag aldrig haft; en sådan tillförsikt till världen tillhör inte mig.
Jag tycker att det är mycket väl formulerade ord som även jag kan känna igen mig i, även om jag saknar personliga erfarenheter av just arbetarklassen. Nutiden har dock en uppsjö av grupperingar och kotterier som till viss del ersatt det gamla systemet, exempelvis kulturellt kapital av alla de former. Att ramla ner några pinnhål är alltid smärtsamt.
Vad som intresserar mig i kommentarsfältet är den diskussion som bland annat handlar om huruvida Lundberg koketterar med sin bakgrund och sina erfarenheter och, framförallt, är en skildring sämre för att det rör sig om ett slags koketteri? Jag tycker mig ana ett visst drag av denna lilla last, precis som det framgår att det är synd om Lundberg för att han måste dra sig fram på detta sätt (och detta baserar jag på vad jag läst mig till på nätet). Att göra som han gjorde, recensera en bok man inte läst och såga den, är verkligen bland det dummaste man kan göra om man vill vara en seriös kritiker. I mina ögon är det nästintill oförlåtligt och förtjänar intet medlidande. Det är dessutom ytterst riskabelt, om man inte tillhör en etablerad grupp och man vet att man med stor sannolikhet kommer att bli försvarad. Däremot är jag inte så säker på att koketteri och klavertramp verkligen förstör en bra text.
Att skylta med sin arbetarklassbakgrund är alltid problematiskt om man går till överdrift, precis som motsatsen. Barbro Alving skrev ett kåseri, 1952 gavs det ut i volymen Människan vill inte bli omkörd. Det är visserligen “bara” ett kåseri, men jag tycker att det är läsvärt och har därför scannat in texten: De nya gamla baronerna. Texten kan sammanfattas med meningen Numera är det i vissa kretsar inte riktigt fint att inte vara född i statarstuga. Det ligger än idag en hel del i denna enkla fras.
Bördsskryt ger jag inte mycket för, med stolthet är det dock en helt annan sak. Jag tycker att var och en har rätt att vara stolt över sin härkomst om man skött sig väl och har något att vara stolt över (innefattar bl.a. hederlighet, ärlighet och empati gentemot sin omgivning ). Det är kanhända en smula märkligt, jag rentutav dumt, men det är min åsikt och den är tar ingen som helst hänsyn till huruvida man kommer från slott eller koja.
Kristian Lundbergs Yarden är jag fortfarande nyfiken på och jag tycker verkligen om orden det tillhör mig, det förtjänar jag. Det är något som jag själv önskar att jag kunde känna.
Det var tidigt 80-tal och jag fick min första bil, en MG 1100. Den var mattröd och saknade både fälgar och däck. Den var på intet sätt körbar.
Jag har alltid gillat bilar, ändå sedan jag var litet barn. När jag gick i högstadiet köpte jag Classic Motor och Wheels och drömde om ett amerikanskt vrålåk. Gärna något från General Motors 50-talsproduktion. Upphottade Volvo 240:or med spoilers och flames, var jag inte lika svag för. Men den smaken delades inte av alla.
En dag kom grannen dragandes med en gammal MG 1100 som sett sina bästa dagar. Inredningen var dock rätt fin med svarta konstlädersäten och instrumentbräda i ädelträ. Reglagen kommer jag så väl ihåg, ty det var vippströmbrytare och märklig svart knapp som kan ha varit spolarpumpen, eller eventuellt choken. Detta vrak blev mitt och jag fick skruva så mycket jag bara ville, och det var precis vad jag gjorde.
Vad jag minns bäst var motorn med sina dubbla SU-förgasare. SU-förgasare, det var något extra, något nästintill magiskt, över denna konstruktion! Förgasaren fick mig att drömma om en Volvo PV Sport som även den hade detta lätt exklusiva förgasararrangemang.
MG 1100 tillverkades av BMC vilket gjorde att MG:n fanns i ett flertal olika versioner, bl.a. som Austin och Morris. “Badging” var populärt redan på den tiden och var ett praktiskt sätt att använda samma grundkaross till många olika märken. MG:n var den sportigaste, men även den hade det klassiska engelska plusjordade elsystemet av Lucas fabrikat. Lucas, var mannen som sägs ha uppfunnit mörkret.
Det har aldrig blivit någon bil med dubbla SU för min del. Jag harvisserligen kört Volvo PV, men den var en svart Favorit med vanlig 1-portsförgasare och treväxlad låda. Visserligen har jag numera en Ponticac Grand Prix med en klassisk Rochester Quadrajet, men kring denna väl tilltagna tingest står det inte samma magiska skimmer.
Jag promenerar både till och från jobbet. Jag promenerar på kvällar och helger. Jag tycker helt enkelt mycket om att gå, att se och att fundera.
Denna dag hade jag min nya kamera med mig. Och som jag trivs med den! Snö och frost prydde mark och växtlighet, solen såg jag inte skymten av.
Nere på isen i Djurgårdsbrunnskanalen tronade Nordiska museet upp sig, lika överdimensionerat som någonsin förr.
Den hårdkokte detektiven Ben Powers räddar det kulturkonservativa Östermalm undan undergången i form av den förödande socialismen.
- Ben, jag förstår inte vad som hänt med vår Ludwig, han är alldeles förändrad och pratar om att min man borde börja förvärvsarbeta och inte bara sitta hemma och dricka portvin och sladdra med vännerna. Dessutom vet jag att kan börjat besöka gallerier med konceptuell konst, och det vet både du och jag, att konst, som man inte kan hänga på väggen, är inte riktig konst. Och till råga på allt, hänger hans Edvard Bergh-tavlor ute i serveringsgången. Vad kan ha hänt?
– Vad vet du egentligen om din son, Martha?
– Ja, jag jobbar nog lite för mycket för att egentligen känna till hans vanor. Min man har nog uppfostrat honom en smula slapphänt. Tack och lov har vi Agnes i köket. Hon har en mycket fast hand och en vilja av stål.
– Har du nämnt detta för någon?
– Ja, och jag är inte den enda som har problem med min son. Katarina Stenstiernas Claes har också blivit helt oregerlig. Hon berättade så sent som i förrgår om hur han vägrat använda hemmarocken och istället klätt sig i blåjeans och en bylsig rutig skjorta.
– Hu, jag skall ta och undersöka saken, Martha. Såhär kan det inte få fortsätta, det förstår jag också. Vi måste värna kulturkonservatismen!
– Nej vet du vad, förvärvsarbeta? Jag kan förstå dig som varken har privatförmögenhet eller är gift, men jag försäkrar dig att jag inte är det minsta avundsjuk. Paul Breda drar ett djupt bloss och beställer in en ny Dry Martini.
– Någon har iallfall satt griller i huvudet på Martha von Brauns son Ludwig.
– Det finns en sylta på Söder där männen ser ut som grovarbetare och fruntimren som landsortslollor.
– Men hu, vart är samhället på väg? Tacka vet jag den solida borgerlighet som är så intimt förknippad med Östermalm.
– I förtroende så kan jag yppa att min förra älskarinna, Mariana, hade vissa böjelser åt det hållet, Tackochlov träffade jag Walther som är av gammalt gott Östermalmsvirke.
- Var träffade du Mariana?
- På Slarvsyltan på Söder. När jag hamnade mellan hennes lakan märkte jag att de inte var manglade , och håll i dig nu, det var påslakan!
- Men Paul, vilken chock!
- Romansen blev därmed mycket kort. Vad tror du Ben, skall vi våga oss upp till Söder och Slarvsyltan?
- Ja, även om det är mig motbjudande. Läs resten av inlägget »
Det är inte en fönstervägg som syns i fonden, utan vardagsrummet innersta del där dörren till sovrummet dolts bakom ett heltäckande draperi.
Det var på 30-talet som arkitekten Greta Magnusson Grossman etablerade sin egen butik Studio vid Stureplan i Stockholm. Rörelsen blev framgångsrik och hon fick många uppdrag, av både privat och offentlig karaktär. År 1937 visade hon upp sitt hem i Svenska hem i ord och i bilder, en miljö som jag beundrat i flera år vid det här laget. Magnusson Grossman räds inte textilier och använder dem på bästa tänkbara sätt.
Magnusson Grossman “försäkrar att hon aldrig skulle göra en interiör i vitt, ty just i Sverige behöver vi färger”. Vardagsrummet på Gärdet är färgsprakande och rummets dimensioner är väl tilltagna. Invid balkongen finns en gigantisk fönstervägg, 10 meter längre in döljs dörren mot sovrummet av ett draperi som går från golv till tak. Effektfullt och praktiskt. Se planlösningen här.
Vardagsrummet är uppdelat flera delar. Närmast fönstret finns matvrån som ger god utblick över balkongens grönska. Vardagsrummets bekväma sittgrupp är placerad kring den öppna spisen och längst in finns en cosy-corner där maken, kapellmästaren Billy Grossman, har en 16-rörs radiomottagare. Mot hallen tar den eleganta av Magnusson Grossman ritade baren vid (se den här). Väggarna är här täckta av parkettimitation i samma mönster som golvet.
Det var först efter flytten till Los Angeles som Magnusson Grossman fick sitt verkliga genombrott. Framgången blev stor, främst under 50-talet och det är denna berömmelse som banat väg för dagens utställning på Arkitekturmuseet, som jag ännu inte har sett. Läs mer om Greta Magnusson Grossman i denna artikel på dn.se och se den eleganta villa som hon ritade åt sig på Kulturstan.
I Barcelona tränade i augusti 1937 en dam pistolskytte, ty hon ämnade engagera sig på republikanernas sida i det Spanska inbördeskriget.
Bilden är tagen av Gerda Taro, en av de första kvinnliga krigsfotograferna. Taro föddes som Gerta Pohorylle i Stuttgart och var av judisk börd. 1934 flyttade hon till Paris där hon så småningom blev assistent åt fotografen Andre Friedmann. De blev förälskade, inledde en romans och Gerta började fotografera. De bilder som hon och Friedmann tog såldes till olika agenturer under förespegling att de var tagna av en amerikansk fotograf vid namn Robert Capa. Tilltaget avslöjades, Andre behöll artistnamnet och Gerta började kallas sig Gerda Taro.
Jag vet inte mycket mer om Gerda Taro än vad jag googlat mig till (och ddet var en läsare som gjorde mig uppmärksam på hennes konst). Hon dog redan 1937, 27 år gammal, när hon fotograferade det Spanska inbördeskriget. Många av bilderna hon tagit tycker jag mycket om. Kanske bidrar det dramatiska och korta liv hon levde till min uppfattning.
Maken, Friedmann , överlevde kriget och blev smått legendarisk under sitt artistnamn. 1954 trampande han på en mina och därmed var hans liv till ända.
Bildgoogla Gerda Taros bilder genom att klicka här.
Hangaren vid Södra hamnvägen står övergivet en kall vinterdag i februari. Fasadens blågrågröna plåt är anonym i detta av skjul befolkade område.
Det var i skuggan av revolten i Ungern i oktober 1956 som dessa enkla förrådsutrymmen blev stoff för världspressen. József Gimes, beryktat kurtisan och älskare till den sedermera avrättade premiärministern Imre Nagy, lämnade vid oroligheternas utbrott Ungern och medförde en stor samling dyrbarheter som han tillskansat sig från Budapests mest förmögna damer. Målet med hans resa var Sverige och Stockholm, där han ämnade försörja sig som antikvitetshandlare.
Dyrbarheterna hade delats upp och skickats kors och tvärs över Europa för att så småningom anlända till förvaringsplatsen i magasinet i hamnen. Den gode Gimes var dock en lastbar man, och i bagaget fanns inte mindre än ett kilo kokain, vilket de nitiska tulltjänstemännen uppdagade. Undersökning påbörjades, och det dröjde inte mer än ett par dagar innan skattgömman i Frihamnen avslöjades. Gimes utvisades och gick ett hemskt möte till ödes i hemlandet. Smycken, tavlor och silver försvann spårlöst och har än i denna dag icke kommit till rätta.
Likt Törnrosa, låg Bogesunds slott under många år i en slummer som var på god väg att bli helt förödande. Egendomen vanvårdades och slottet tilläts förfalla, så till den grad att taket över matsal och vinterträdgård rasade in. I förfallet finns dock ofta stora skönhetsvärden, se bara på interiören från slottskapellet här intill. Och slottskapell, jag älskar slottskapell och den sakrala stämning som där råder. Om jag kunde, skulle jag omedelbart köpa mig ett slott med både kapell och vallgrav.
Det var år 1946 som Bogesund övertogs av staten. Ägaren, friherre Nils von Lantingshausen von Höpken, kompenserades med en summa av 11,6 miljoner kronor. Varför friherren behandlat sin egendom så styvmoderligt vet jag inte, men jag utgår från att han var ett stort original. Efter övertagandet dröjde det många år innan en omfattande restaurering tog vid. Interiörerna reparerades så sent som på 90-talet, exteriören åtgärdades på 60-talet. Det var endast taket som omgående fick sig en översyn.
Jag har inte sett Bogesund idag, men är mycket förtjust i hur slottet tog sig ut i slutet av 40-talet när dessa bilder togs. För att inte tala om alla vackra eldstäder från skilda epoker som finns i slottet. Åh, om man fick springa runt i dessa vackra salar en varm sommardag och känna den svala stenen mot sina bara fötter och njuta av alla de dofter som lagrats genom århundradena.
Jag äger tre kameror sedan tidigare: en Rollieflex, en Agfa Optima och en Polaroid Land Camera 450. Naturligtvis har jag en digitalkamera också, en rätt så usel Minolta Dimage som man rymmer i fickan. Av någon anledning gillar jag den, ty den tar rätt bra bilder i svagt ljus. Bra var kanske fel ord, men de saknar i vart fall intekaraktär.
Men nu har jag iallafall köpt mig en modern systemkamera. Nå, modern och modern,den är från slutet av 70-talet. Jag funderade på om jag kanske skulle köpa mig en 80-talsmodell med full automatik och LCD-skärm, men insåg att dessa kameror inte alltid är så driftssäkra när de kommit upp i åren. En helt ny kamera vill jag inte ha och CanonsEOS-modeller tycker jag inte riktig. Dessutom är de dyra.
AE-1:an är en robust kamera med full automatik (shutter priority, men man kan lika enkelt ändra exponeringstiden och på så sätt få aparture priority). Den går även att använda i manuellt läge och det finns mängder av bra och prisvärda objektiv i FD-serien. På kameran sitter idag det populära 50 mm f/1.8 som säkert ger riktigt bra bilder.Jag har sprungit runt idag och provad min nya kamera. Den är mycket lätt att använda, sökaren är fantastisk (för första gången ser jag verkligen vad jag fotograferar) och vikten är låg. Jämfört med min polaroidklump är denna kamera fjäderlätt.
Det skall bli spännande att se resultatet när jag framkallat den första rullen. Just nu sitter det färgfilm i kameran, men jag hade tänkt beställa några rullar Tri-X och experimentera mer med svartvitt.
Även om det var en regel, snarare än ett undantag, att den äldre generationen förfasade sig över den yngre, skedde ibland motsatsen. Här två damer som, tidigt 50-tal, beundrar en annan, yngre dam. Bilden är tagen av Hans Hammarskiöld i början av 50-talet och utgavs under titeln Stockholmskärlek, en volym med texter författade av Marienne Höök.
Här intill, ytterligare en bra bild, egentligen betydligt bättre än den övre. Notera den gamle herrens vackert fårade ansikte, hur han håller i och studerar tidningen, den prydliga klädseln samt den nisch som skymtar i bakgrunden. Det är bara att beklaga, att distingerade män som dessa är en fullkomlig bristvara idag.
Apropå distingerade, så döptes ett av Billie Holidays 50-talsalbum på Verve till den fullkomligt lysande titeln Songs for distingué lovers. Motiveringen bakom detta genidrag är att man helt enkelt ansåg att det lät bra och med det lät man sig nöja.
Men åter till Stockholmskärleken. När Marianne Höök-antologin utgavs häromåret, förbisågs denna volym helt och hållet. Begripligt på sätt och vis, ty det är i mångt och mycket en fotobok, men samtidigt också beklagligt, ty texterna är verkliga pärlor.
Läs mer om Stockholmskärlek genom att klicka taggen med samma namn här intill.
Det är en ålderdomlig stämning kring den gamla huvudbyggnaden vi Sunderby folkhögskola. Huset är inte speciellt gammalt, det är uppfört på 20-talet, men beaktar man kryddträdgården intill, vars entré består av ett grönskande valv, och den gamla Norrbottensgård som står mittemot, blir intrycket mycket rofyllt och gammaldags.
Det var sommaren 2007, den sommar när jag för första gången på många år hade ett riktigt sommarlov, som jag besökte Sunderbyn igen. Som liten åkte vi hit då och då för att besöka släktingar och vänner. Min mammas farbrors fru bodde i ett litet hus invid Luleälven. Hon var änka och strax intill henne hade hennes syster Dagny sitt hem. Hon bodde på övre botten i villan, och hennes f.d. svärdotter bodde en våning under. Efter skilsmässan hade dessa två kvinnor blivit kvar. Sonen och maken hade flyttat. Det var en underlig konstellation, som båda damerna var mycket nöjda med.
Apropå ålderdomlig så är mammas gamla Rekord ej av senaste modell. Det är från 1957 och numera såld. Då hon ägde både den, en svart Volvo PV 544 och en Mercedes 180, fann hon det lämpligt att avyttra två av dem. Det blev PV:n och Rekorden. Synd, för jag älskade den där lilla gråbeiga bilen. Den var så rolig att köra; hög och lite svajig och så drog den nästan ingen bensin alls.
I nummer 2 av Svensk scenkonst och film fann jag en vacker bild. Den föreställer balettmästaren och koreografen friherre Carl Gustav Kruuse af Verchou. Jag vet inte vad som är bäst, namnet eller bilden. Unge Kruuse af Verchou verkar ha varit framgångsrik, ty han finns på Wikipedia, och där står att läsa att han under ett drygt års tid var gift med Marianne Aminoff, finskättad skådespelerska och adelsdam.
Kruuse af Verchou älskar att dansa och sätter all slags dans lika högt. Texterna är som ni säkert förstår av en viss genre och samtliga medverkande framstår som ödmjuka tjänare i konstens tjänst.
Svensk scenkonst och film är något av ett praktverk med mängder av bilder på svenska artister. Trycket är förstklassigt och verket gavs ut runt 1939-40. Här finns bland annat bilder på Gösta Ekman, Tora Teje och Naima Wifstrand. Porträtten är i många fall utmärkt fotograferade och inte sällan underkastade en utförlig retusch. Denna analoga form av bildmanipulation tycker jag om. Resultatet påminner ibland mer om en målning än om en bild och det är inte det sämsta.
Här ytterligare en bild på samme man från Svensk scenkonst och film.
Ännu en arkivbild. Fann den verkligt tråkig när rullen väl var framkallad. Idag tycker jag att den är fin. Radiohusets fasad är mycket tilltalande och molnen svävar omkring likt rosa drömmar.
Deutsch-Amerikanische Freundschaft. DAF. Ett genialiskt namn och här en genialisk video, ja rentutav ett konstverk: Der Raeuber und der Prinz från 1981.
Jag antar att ingen kunnat missa det, men jag älskar verkligen 80-talets videor. De är inte alltid bra, men det finns förvånansvärt många som håller mycket hög klass. Ofta är de små filmer i miniatyr vilket tilltalar mig. Och så är man inte rädd för känslor och romantik. Visage, Alphaville, Pet Shop Boys, 8 Wonder och A-ha har alla lämnat mer än godkända bidrag. Och så DAF förstås.
Den 12 juni 1942 spelade Billie Holiday in Trav’lin light för det nystartade Capitol records. För att undvika kontraktsbrott, då hon fortfarande låg på Columbia, kallade hon sig Lady Day på etiketten. Här är Billie Holiday med Paul Whitemans orkester, med stråkar och allt som Billie älskade, men som inte alla ansåg vara den perfekta bakgrunden för hennes speciella röst.
I’m travellin’ light, because my man has gone, and from now on, I’m travellin’ light. He said goodbye and took my heart away, so from today, I’m travellin’ light.
50-talets inspelning av Trav’lin light på Verve är kanhända på sitt sätt bättre, men denna version med stråkarna och den längtansfulla rösten är trots allt min favorit.
Cisterner, snö och mörker verkar jag aldrig få nog av. Här en bild från förra vintern som jag tog på en verklig höft. jag ställde upp kameran på ett elskåp och höll inne avtryckaren så länge som jag fann lämpligt. Märkligt nog, blev det en rätt bra bild.
