Men tiden är inte längre närvarande

Moster

Nej, tiden är inte längre närvarande. Den har stannat, flugit sin kos och kommer aldrig åter igen. Men dagarna går.

Moster

För många år sedan hade min moster affär, ett litet snabbköp i en by i norra Sverige. Där fanns det mesta och bakom charkdisken stod hennes syster. I rummet bakom affären stod ett antikt kassaskåp, fikabröd och läsk. Där ville man gärna vara!

Moster

Åren har gått och i ett album finns minnena fortfarande kvar. Där och ingen annanstans. Lite blekta och oftast utan några namn, är det inte lätt för oss andra att förstå.

Moster

Men än finns texterna kvar, psalmer och schlagers. De ljusa tantrösterna är så sällsynta, ty snart är den generation som kunde sjunga de höga tonerna för alltid borta.

Södra Roslags tingsrätts fina byggnad

Södra Roslags tingsrätt

Under åren 1950-1951 uppfördes Södra Roslags tingsrätt i slutet av Erik Dahlbergsgatan, alldeles invid Lidingövägen. Några år senare, runt 1960 skulle jag gissa, kompletterades komplexet med ytterligare en byggnadskropp mot Rindögatan/Studentbacken. Tyvärr vet jag inte vem som ritade huset, jag har läst det, men minns inte och har inte lyckats hitta några uppgifter. Tingssalen med sina höga fönster är en verklig pärla, inte minst gör den sig i frostig vinterskrud.

Södra Roslags tingsrätt

Byggnadskropparna är förbundna med varandra medelst lägre, putsade längor som kontrasterar mot teglet i övriga fasaderna. Enkelt och sobert med fönsteromfattningar i tegel.

Södra Roslags tingsrätt

Längst till höger i bild ses den senast uppförda delen som har perspektivfönster istället för vanliga tvåluftsfönster. I byggnadens översta etage, finns ytterligare en större sal.

Anläggningen står idag tom, men är klassad som värdefull och kommer troligtvis att renoveras och byggas om till skola. Man får hoppas att fönster och dörrar och andra påkostade detaljer sparas åt eftervärlden.

I krokarna av nya Djurgårdsstaden

Storängabotten

Innan snön kom och begravde den frostnupna naturen, promenerade jag som vanligt åt Storängsbotten till. Jag tycker mycket om denna plats, särskilt när kylan har den i ett säkert grepp.

Storängsbotten

Övergiven är denna av tid och bristande underhåll ansatta gamla perrong. Det var länge sedan tågen på Värtabanan stannade här och än sällsyntare är nog att någon beundrar denna förfallna skönhet.

Storängsbotten

Alldeles intill ligger ett komplex som jag förmodar är uppfört på femtiotalet. I skuggan av en gammal ek tronar en välputsad, varmgul byggnad med en påkostad ekport. Enkel och nästan raffinerad.

Generalkonsul A:son-Johnsons villa

På villagatan
På väg hem en kväll passerade jag som vanligt Villagatan och den vitputsade villa där generalkonsul Axel Axelson Johnson hade sitt hem innan byggnaden omdanades till kontor. Som så många andra hus i Villastaden, har det ombyggts ett flertal gånger. Den stil som var högsta mode vid byggnadsåret  1876, var helt passé 1885 och knappt 35 år senare var det dags för Ivar Tengbom att tengbomisera 80-talsståten och anlägga en sober, nyklassisistisk klädedräkt

Visst är det en vacker entré villan har och är inte valvet in till gården särskilt tjusigt? En kväll när jag passerade var både byggnad och trädgård upplysta. I entrégången glimmade marschaller mot den vita snön och genom fönstren syntes elektriska lampor och stearinljus. Åh, så tråkigt att detta inte längre är en privatvilla och att jag får bo här!

Musikhögskolan intill Valhallavägen

Musikhögskolan

På min vandring bland stadens rivningshus har nu turen kommit till Kungliga musikhögskolans byggnad vid Valhallavägen. Fastigheten uppfördes i mitten av 50-talet och ritades av arkitekterna Erik Ragndal och Johan Tuvert. Sett från ovan utgör den delar av en g-klav, ty när komplexet skulle färdigställas några år senare, insåg man att de gamla tegelbyggnader som stod i vägen var skyddade och inte fick rivas. G-klaven kunde därför inte fullbordas.

Musikhögskolan

Här tog drömmen om g-klaven slut och snart är även den existerande byggnaden utplånad, till förmån för en ny musikhögskola och ytterligare ett bostadsområde.

Musikhögskolan

Det är en mycket vacker anläggning i tegel. Till stora delar är fasaden sluten, men på sina ställen öppnas den upp av större fönster och, som här, kopplas byggnadskropparna samman av en arkadliknande gång.

Musikhögskolan

Denna gång är min personliga favorit, ty den är nästan sakral med sitt vitputsade, spetsiga valv och sina tegelpelare mot Valhallavägen som mot gården motsvaras av smäckra, grå pelare.

Musikhögskolan

Som ni ser ger väggarna ett intryck av att vara tjocka. Kanske är de också det, eller så beror de bara på att fönstren monterats i liv med innerväggen. Kanske beror det på att arkitekterna ville att byggnaden skulle uppfattas som en solid och välisolerad, dit trafikens störande ljud inte skulle nå. Notera också husets sockel som är av allra bästa material.

Musikhögskolan

Mot militärhögskolan har en liten trädgård anlagts. Den är kärv och gör sig alldeles utmärkt vintertid. Också det är en konst!

Ty nattens skuggor kring staden falla

Östermalm på natten

Ett av stans allra finaste hotell är Örnsköld på Nybrogatan, vägg i vägg med Frippes. Här finns blommiga tapeter, järnsängar och en blankbonad linoleummatta i korridoren. Dessutom serveras frukosten på rummet, ty den bärs in vid valfri tidpunkt på morgonen.

Nattliv

Stardust. Ett vackert namn på en liten antikvitetsbutik på Sibyllegatan precis ovan Karlavägen. I huset bodde på sin tid Barbro Alving md fru Loyse två trappor upp i den soliga hörnvåningen med hustikt över Karlavägens trädkantade allé. Men nu är äret 2010 och snön ligger tung en kväll i början på december.

Östermalm by night

Det är här man köper sina chokladpraliner. Hit går nämligen både ungdomar, östermalmstanter och drottning Silvia. Chokladlukten är kompakt och ägarfrun och hennes dotter pratar oupphörligen.

Storängsbottens kalla decemberfrost

Storängsbotten i frost

Frost och dimma är en oslagbar blandning. Så vackert det var när jag gick till Storängsbotten för att handla. Det var tyst och kallt och gasklockorna var nästintill dolda av den vita, luddiga luften.

Storängsbotten i frost

Det är förresten här i krokarna som Norra länken tittar upp ur jorden när den är klar om några år. Jag misstänker att lugnet och den lite lantliga karaktären därför kommer att vara som bortblåst. Särskilt när man betänker att Norra Djurgårdsstaden kommer att ligga här intill.

Storängsbotten i frost

En järnvägsviadukt! Jag har länge undrat varför man bygger en viadukt när det inte finns något under, men jag antar att det beror på att biltrafiken så småningom skall gå under. Men det är en vild chansning. Hur som är det oerhört vackert här på vintern.

Regnig höstkväll på Nationalmuseum

Nationalmuseum

När mörkret sänkt sig över museibyggnaden, tränger månens klara sken in i de gamla salarna och med ens får konstverken livet åter. Likt barnens leksaker i Tjajkovskijs Nötknäpparsvit färdas de alla till drömmarnas rike, i detta fall till Kingdom of the arts!

Nationalmuseum

Syster Therese och Beata Beatrix vänder sig om och flyr den virile Napoleon Bonapartes blickar. Rodna, må alla kyska stiftsjungfrur när en sådan man är i farten!

Statens normalskola av Paul Hedqvist

Statens normalskola

Inte hade jag tänkt mig att jag skulle gå omkring och fotografera rivningshus, men likt förbannat är det det jag gör, ty nu försvinner fastighet efter fastighet från vår stolta efterkrigstid, en tid då så många offentliga byggnader restes för att tjäna det allmänna. Fortfarande utfördes åtskilliga moment på ett hantverksmässigt vis och materialen var alltid de bästa; tegel, marmor, ädelträ, glas och stål. Idag har vi sällan råd att kosta på oss dylika anläggningar.

På bilden ovan ses Statens normalskola för flickor, ritad av Paul Hedkvist och invigd 1949. Sedan år 1971 är det Musikhögskolan som härskar i dessa lokaler. Det är en fin byggnad som består av ett flertal olika byggnadskroppar utplacerade på en höjd vid Lidingövägen mittemot Stadion. Här ytterligare en bild på den del av komplexet som jag valt att fotografera.

Men nu skall snart hela rasket rivas, tillsammans med Musikhögskolans ursprungliga byggnad, utformad som en g-klav, men aldrig färdigställd, ty när etapp två skulle påbörjas fick man inte riva de stallbyggnader som hört till Swartlings ridskola (och som höll på att stryka med när de första planerna för det nya område som nu skall byggas visades).

Om några år står här en ny Musikhögskola samt åtskilliga bostadshus. Visserligen är inte Hedqvist Normalskola unik på något sätt, men den är ett mycket gott och välbevarat exempel på den tidens byggnader och av den anledningen är det synd att jämna en den med marken, istället för att reparera och anpassa den efter nya förhållanden.

Höst vid Cementa och kolsyrefabriken

Lövholmen

Jag tog mig till Lövholmen en dag. Äntligen sken solen och det var en vacker promenad.Men när jag passerat Liljeholmsbron, blev det på nytt grått. Mitt ödes lott!

Lövholmen

Med kameran i högsta hugg, blind för den tarvliga verksamhet som försiggår på Cementas område, tittade jag på De förenade kolsyrefabrikernas AB, en byggnad som något ansatt av tidens tand troner bakom Cementa. Rost och rör har alltid varit min svaghet så det är klart att jag gillade den anläggningen.

Lövholmen

Cementas personal hörde dock inte till de charmigaste i vår stad. En sur och purken man uppmärksammade mig på att jag inte fick vistas på området, jag hade väl inte missat den “stora skylt” som hängde utanför entrén. Den hade jag naturligtvis inte sett. Vi inspektionen befanns den vara ytterst snålt tilltagen. Hoppas han får herpes, gubbjävel.

Lövholmen

Dessa fabriker! Varför låter man dem inte få leva kvar och inreder bostäder däri? Och så kompletterar man med några nybyggen för att rymma ytterligare några lägenheter. Det skulle ge ett helt annat karaktär åt ett område som annars skulle bli ännu ett Hammarby Sjöstadsliknande område.

Lövholmen

Palmcrantzska fabriken kommer dock att få leva kvar. Här finns idag konsthallen Färgfabriken som har sin största tillgång i den tjusande entrégång som går längs med den inhägnade gamla kolsyrefabriken.

Markelius Sverigehus vid Hamngatan

Sverigehuset

År 1969 tror jag bestämt att det var som man invigde det av Sven Markelius ritade Sverigehuset. På tomten låg tidigare Blancheteatern och tillhörande café. Om ni tittar på bilden av teaterbyggnaden ser ni det ståtliga Sidenhuset bakom och till höger i bilden. Tyvärr revs denna utomordentligt fina jugendbyggnad.

Sverigehuset är likväl en ståtlig byggnad med rena, klara linjer. Den del som innehöll turistbyrån är generöst uppglasad och har ett trapphus som leder upp i den entresolerade utställningslokalen. Byggnaden var Markelius sista stora verk och jag tycker att han lyckats skapa en intressant miljö som känns inbjudande, ty de varma materialen gör att atmosfären upplevs som varm och trivsam.

Sverigehuset

För utsmyckningen anlitades bl.a. Siri Derkert som skapade verket Sverige-väggen. Hon värnade om miljön, freden och kvinnornas rättigheter. Allt detta genomsyrar hennes metallkollage. Derkert var i 80-årsåldern när hon skapade Sverigehusets utsmyckning vilket visar vilken intressant konstnär hon var även i sena ålderdomen. Eller kanske just då.

Sverigehuset

Trapphusets väggar är utförda i betong som med hjälp av en mejsel fått en grovhuggen yta som inte är lika maskinellt perfekt som slätt gjuten betongvägg. Tyvärr har trappans handledaren förvanskats av Illums Bolighus som flyttat in i byggnaden. De har betsat det ursprungligen relativt ljusa svenska träslaget svart (dessutom har de lagt in något som ser ut som klickparkett i samma nyans på bottenplanet!).

Sverigehuset

Visst är det ett vackert rum, trapphuset? Det är nästan sakralt i sin enkelhet.

Stockholm Waterfront, Tegelbacken

Stockholm Waterfront

En av de senast uppförda byggnaderna i Stockholm tycker jag uppskattar. Jag kom promenerandes från Tegelbacken mot Stadshuset till och fick för första gången syn på detta stora komplex som jag fann ovanligt snyggt. Stockholm Waterfront ligger på den gamla postterminalens plats och jag tycker faktiskt att huset har snygga linjer och passar in (eller att “den tillför något positivt till stadsbilden” som en viss sorts människor dessvärre brukar uttrycka sig).

Stockholm Waterfront

Det är intressant att en trafikled går så tätt inpå den uppglasade fasaden. Jag kan tänka mig att effekten inifrån är tämligen slående. Egentligen borde jag ha gjort ett besök, men det föll mig aldrig in.

Tegelbacken

Strax intill hotellet ligger järnvägsparken inklämd mellan trafikleder och ramper. Speciellt harmonisk är dock inte denna viloplats och därmed får man nog säga att den inte är helt lyckad.

Vi måste värna vårt rika byggnadsarv

Norrbackainstitutet
Norrbackainstitutets ena flygel under rivning hösten 2010. Här kommer Nya Karolinska Solna att byggas,

Jag tog mig en promenad ut till Karolinska sjukhuset en dag och fann att man var i full färd med att riva en del av Norrbackainstitutets välkända 30-talsbyggnad. Merparten av huset får visserligen står kvar, men nog är det lite synd att symmetrin försvinner och den böjda huskroppen stympas. Mittpartiets höga torn är ej längre ett mittparti. Huset är i övrigt väl bevarat med vackra fönster och balkonger från tiden.

När Stockholms Stadsbibliotek skulle byggas om nyligen och ett par byggnader rivas, var det tack vare internationella protester biblioteket fick vara orört. Detta tycker jag är ett praktexempel på hur dåliga svenskar i allmänhet är på att uppskatta det arv som tidigare generationer lämnat efter sig. Istället för att bevara våra pärlor, gnäller många på att vi  saknar genuina miljöer. Inte så underligt, ty vi river arkitektoniska pärlor som huvudbyggnaden vid det internationellt uppmärksammade campusområdet vid Karolinska institutet i Solna, istället för att som i Cambridge bevara. Vi måste förstå, att alla byggnader en gång har varit nya och att man måste vara rädda om dem som är halvgamla, ty ofta är det först när ett hus uppnått en ansenlig ålder som gemene man förmår att uppskatta det. Elitistiskt? Nej.

Norrbackainstitutet
När delar av Norrbackainstitutets vänstra flygel försvinner, förändras balansen och helheten blir lidande. Byggnaden är ritad av John Åkerlund och stod klar i mitten av 30-talet.

Personligen är jag kluven inför det moderna byggandet. Problemet är inte alltid arkitekturen, ty den kan vara ypperlig, det är snarare utförandet som jag finner lågklassigt. Jag vill ha traditionella material, massivt trä, tegel, puts och jag avskyr fackverksväggar täckta med gipsskivor. Jag är mycket svag för träfönster av smäcker modell, gärna i ett ädlare träslag och behandlade med lack eller olja. Jag tycker att fast inredning skall vara platsbyggd och den skall inte byggas på fabrik för att sedan i bästa fall skruvas fast eller bara ställas i ett hörn som ofta görs med garderober idag. För mig känns inte många av de de moderna byggnaderna som riktiga hus. Traditionella byggnader kräver underhåll, säger den skeptiske. Ja, det gör de, men underhåll skapar arbetstillfällen, precis som nybyggnad. Istället för att med jämna mellanrum bygga nytt, kan man reparera och utveckla en befintlig byggnad vilket jag tror är en hållbar och mycket rimlig lösning.

Karolinska Institutets huvudbyggnad med aula och bibliotek
Karolinska Institutets huvudbyggnad anno 1946 ritad av Ture Ryberg, med aula och Hagströmerbiblioteket, som nu är under rivning. Här skall ett nytt hus byggas, bl.a. för att återupprätta KI:s något falnande status.

Jag läser ofta att byggnader måste rivas eftersom de inte är anpassade efter dagens krav. I vissa fall är detta helt berättigat, i andra fall tror jag att det handlar om ett felaktigt synsätt. Även vi människor kan anpassa oss efter befintlig byggnad och detta kan faktiskt vara något bra, ty det blir på ett sätt en slags begränsning som kan få oss att tänka i nya banor och därför vara ytterst värdefullt. På köpet får vi en naturlig kontakt med vår historia och det tror jag inte kan skada.

Jag ber att som avslutning få citera Heidenstam, ett litet stycke ur Modern barbarism från 1894:

En ålderdomlig byggnad är liksom reliken sammanvuxen med anekdoter, med verkliga eller diktade handlingar,med livet självt, med människor vilkas blod vi bära och vilkas strävanden vi ärvt. Däri ligger hemligheten varför fornlämningen sysselsätter vår inbillning på ett annat sätt än efterapningen och begär vördnadsfull skonsamhet.

Hösten på Norra begravningsplatsen

Norra begravningsplatsen

Jag tycker mycket om hösten och jag är minst lika förtjust i kyrkogårdar och begravningsplatser. Skogskyrkogården må vara den mest hyllade av alla våra anläggningar, men jag föredrar faktiskt Norra begravningsplatsen. Ingenstans finns så påkostade mausoleum och så smaklösa östeuropeiska gravstenar. Det är en levande plats som aldrig tycks ta slut.

Norra begravningsplatsen

Årsringarna är så tydliga här. En gravsten från 1913 tillhörande riksantikvarie Hildebrand är ett mycket tidstypiskt exempel. Inte skulle man utforma en gravsten på detta sätt idag. Möjligtvis om man var konservativ partiledare med skånska anor och märkliga åsikter.

Norra begravningsplatsen

När höstens skuggor falla och löven gå ut i guldparad är här som vackrast. Stammarna står strama och promenadstråken slingra sig uppför kullar och nedför slänter, inte minst i den del där praktgravarna stå.

avningsplatsen

Finge jag en skulpturpark vore jag glad, finge jag bara en gravplats, blev jag glad om den åtminstone vore i form av ett litet tempel med doriska eller joniska kapitäl.

Norra begravningsplatsen

Kanske så här, med en snövit ängel och en böljande rhododendron till skydd? Hösten, den är nog landskaps- och trädgårdsarkitektens bästa vän, ty mångfalden av färger skapar djup och perspektiv.

Norra begravningsplatsen

Vore det inte för det gröna som färgar stenen i en behaglig nyans, vore det dessa tunga monument alltför dystra. Men tiden är som bekant vår bästa vän och ställer allt till rätta.

Norra Begravningsplatsen

Prins Oscar Bernadotte bodde en gång i flott villa på Östermalmsgatan. Idag vilar han rofyllt i denna vackra grav, omedveten om den 50-talsbyggnad som ersatt hans forna hem.

Ett ovanligt vackert rum vid terrass

Ett vackert rum

Ibland undrar jag om jag borde jobba mer med mina bilder. När jag väl fått dem framkallade och scannade, gör jag oftast inte mer än att justera nivåer och eventuellt beskära dem och därmed känner jag mig nöjd. Analoga bilder behöver dock sällan beskäras, ty jag är alltid mycket mer noggrann när jag komponerar dem jämfört med ett digitalt snap-shot.

Rummet på bilden ovan är mycket vackert. Var det ligger och vem som ritat det? Gissa!

Skoghem

1959 invigdes Tengboms Skogshem

Skogshem

Svenska Arbetsgivareföreningen gav i uppdrag åt Anders Tengbom att rita en internskola för arbetsledare och år 1959 invigdes denna vackra byggnad långt ute på Lidingöns norra del. Det är en mycket välkomponerad anläggning i rött tegel, koppar och teak vilket med all tydlighet framgår av bilden ovan. Materialen är av god kvalité och byggnaden har knappt åldrats på 50 år.

Skogshem

Tyvärr bestämde sig byggherren i slutskedet för att spara in några kronor på de större fönsterpartierna och monterade bröstningar i målad metall istället för i koppar. Det var synd, ty kopparn har numera ärgats och fått en behagligt grön färg till skillnad från den målade metallen vilket framgår av bilden på restaurangbyggnaden.

Skogshem

I huvudbyggnaden finns diskussionsrum och föreläsningssalar samt en mycket vacker promenoir vars stora fönsterparti ses till höger på bilden.

Skoghem

Utsikten är hänförande, ty Skogshem ligger på en höjd med fri utsikt söderut och barrskog som en skyddande fond i bakgrunden. Samtliga möbler ritades av inredningsarkitekt Sven Kai-Larsen. Här ett par bilder som visar trapphus, telefonhytter och hotellrum samt spelbord, stolar och ett skrivbord.

Skoghem

Skogshem består av ett flertal byggnader vilka placerats ut på höjden och på så sätt har resultatet blivit en luftig gårdsbildning. Exteriört sett är Tengboms skapelse mycket välbevarad och endast en och annan skylt påminner om att året inte längre är 1959.

Den intresserade uppmanas att ta del av denna plan av Skogshem och fördjupa sig i arkitektens arbete.

Promenaden från Hornstull till Gärdet

Från Hornstull till Gärdet

En eftermiddag promenerade jag från Hornstull till Gärdet. Mitt första stopp var Hornsgatan, mittemot nummer 93. Där ligger nämligen en av de vackraste skolorna i Stockholm och det är Paul Hedqvist byggnad från 1936, ursprungligen uppförd som Södra Kommunala Mellanskolan men numera kallad Zinkensdammsskolan där Globala gymnaiset idag har sin lokaler.

Från Hornstull till Gärdet

Vid sidan av Riddarholmskyrkan och Stadshustornet har vi numera Lyftkranen, käckt målad i gult. Vi måste acceptera att siluetten förändras, tänkte jag när jag passerade Slussen.

Från Hornstull till Gärdet

I Gamla stan finns några funkishus och detta är min favorit. Det ligger i en gränd vid Skeppsbron och har riktigt fina lägenheter. Fasaden är fantastisk, omän en smula sliten.

Från Hornstull till Gärdet

Ytterligare en kemist i vår stad och det är Jöns Jacob Berzelius som ståtligt står staty i Bewrzelii park. Nog för att jag föredrar Scheele på Floras kulles topp, men även Jöns Jacob skänker visst behag.

Från Hornstull till Gärdet

Hedvig Eleonora kyrkogård, platsen som Gösta Ekman blickade ut på från sina fönster på Artillerigatan, ty hit flyttade Ekman och inrättade sig tillsammans med sin fru och sonen Hasse i det som sedermera kom att kallas för prakthemmet.

Från Hornstull till Gärdet

Tessinparken när hösten står för dörren och rosorna så sakteliga börjat blomma ut. Nu är jag snart hemma, ty endast gångstigarna upp till höjden, Smedsbacken, återstår.

Det blev en utmärkt promenad.

30-talets flyghangar vid Lindarängen

Lindarängens flyghangar

I december 1931 invigdes den av Sven Markelius ritade hangaren vid Lindarängen i Stockholm. Intill hangaren låg då en vik som sedan 20-talet använts som flyghamn, ty det var på den tiden då flygplanen ofta hade pontoner. Här några bilder på hur det såg ut på den tiden.

Lindarängens flyghangar

Vintertid, fram till 1938, förvandlades byggnaden till Ispalatset, en konstisbana som användes till både hockey, curling och konståkning. När Bromma flygplats öppnade 1936 minskade trafiken ute vid flyghamnen i Lindarängen och 1952 lades verksamheten ned. Viken fylldes igen och år 1971 öppnade den conteinerterminal som fortfarande är i bruk. Läs mer om verksamheten vid Lindarängens flyghamn här.

Lindarängens flyghangar

I Stieg Trenters Lysande landning utspelar sig huvuddelen av handlingen ute vid Lindarängen och det var därför jag begav mig ut med kameran för att se om jag skulle kunna hitta den gamla hangaren, vilket jag faktiskt gjorde. Tyvärr står byggnaden idag på conteinerterminalens område och är därför inte möjlig att beskådas på nära håll. På håll tar den sig dock bra ut.

Trygg-Hansa-huset och höstens löv

Trygg-Hansa-huset

Det var inte länge sedan jag skrev om Trygg-Hansa-huset och i den vevan begav jag mig dit för att försöka fånga platsens obestridliga charm. När jag ser trädgården ser jag samtidigt framför mig arkitektens skisser över platsen och det slår mig att det är sällan man lyckas så väl när man överför en teckning till verkligheten.

Trygg-Hansa-huset

Varenda växt, från träd, via buskar och klängväxter, till minsta grässtrå, står där den står av en bestämd anledning. Inget har lämnats åt slumpen. Här finns också en damm med grönskimrande vatten några skulpturer.

Trygg-Hansa-huset

I vänstra hörnet ses den låga paviljong som ramar in tomten mot Flemminggatan. Tack vare dess låg höjd, strömmar ljuset in i trädgården och komplexets övriga byggnadskroppar tillåts dominera.

Trygg-Hansa-huset

Det var Anders Tengboms arkitektkontor som ritade denna byggnad som stod klar år 1977. Parken ritades av Holger Blom som var stadsträdgårdsmästare på den tiden. Det är inte bara arkitekturen som är förstklassig, så är även material och utförande.

Trygg-Hansa-huset

I parkens ena hörn finns en liten försänkt gård dit en spiraltrappa leder. Höstens röda och gula blad gör sitt till för att lysa upp denna oas i oasen. Jag undrar om Holger Blom tänkte på höstens färgsprakande prakt när han valde växter?

Geisendorfs skola vid Fridhemsplan

S:t Görans gymnasium

En av mina absoluta favoritbyggnader är denna vackra skola ritad av Léonie och Charles-Edouard Geisendorf och som stod klar år 1960. Aluminiumdetaljerna på fasaden har med åren fått en mycket vacker patina och hela anläggningen befinner sig i ett fantastisk välbevarat skick, även om visst underhåll tarvas.

S:t Görans gymnasium

Sällan ser man en sådan välkomponerad fasad som denna. Stram och rytmisk breder den ut sig utan att bli monoton och tråkig. Blått glas, betong och teakfönster utgör dess huvudsakliga beståndsdelar.

S:t Görans gymnasium

Från början innehöll byggnaden Hushålls- och sömnadsskola för flickor, men i början på 70-talet blev den en vanlig gymnasieskola för praktiska linjer. Vilken byggnad detta måste ha varit när den stod klar år 1960! Så modern och samtidigt otroligt vacker.

S:t Görans gymnasium

Även gården är väl utformad och dessutom belagd med gatsten. Här finns inga träd, utan de står utanför området.

S:t Görans gymnasium

Mot S:t Göransgatan ligger en låg byggnadskropp där ligger entrén till skolgården och skolan. Framför de röda tegelväggarna står montrar i krom och glas, som gjorda för att exponera de duktiga elevernas hantverk.

st_gorans_gymnasium_10

Samspelet mellan ljus och mörker, öppenhet och slutenhet och varma och kalla material är mästerligt. Trä, glas, tegel, puts och betong är gjort med stor omsorg. Precis som radhusen vid Riksrådsvägen är materialvalen en stor del av arkitekturen.

S:t Görans gymnasium

En låg tegelmur omgärdar delar av anläggningen som vänder skilda fasader åt samtliga 4 väderstreck. Karaktären ändras därmed när man promenerar runt byggnaden.

S:t Görans gymnasium

Entréhallen är magnifik och jag tryckte objektivet mot glaset och lyckades fånga delar av detta vackra och entresollerade rum som badar i ett blått ljus. Jag skulle hemskt gärna vilja besöka interiörerna och utforska dem närmare. Det är verkligen få byggnader som jag tycker lika mycket om som detta mästerverk av Léonie och Charles-Edouard Geisendorf.

Bland kungshögar i historiska Vendel

Vendel

En solig dag, den näst sista i september, åkte jag norrut till Vendel, en bygd i norra Uppland. Få platser i vårt land kan skryta med att de namnget en tidsperiod, men denna uppländska pärla, som hade sina glansdagar under yngre järnåldern, är orsaken till att man idag talar om Vendeltiden när man menar nämnda era.

I Vendel är man fortfarande mån om att inte låta det moderna tränga undan det gamla, klassiska som gjort bygden välkänd. Ett exempel ses på bilden ovan där en hederlig gammal GB-gubbe välkomnande lyfter på hatten vid vackra bensinstationen.

Vendel

Bland fornlämningarna finns även modernistiska pärlor som denna gamla brandstation. Den vita putsfasaden med sina röda snickerier skänker lugn och trygghet åt platsen och är tillika en verklig prydnad.

Vendel

När jag parkerade framför byggnaden i den varma höstsolen slog det mig att denna mark kanske en gång ägts och brukats av den mäktige Ingjald Illråde, son till Bröt-Anund och tillika den siste kungen i den gamla Ynglingaätten. Det var med andakt, jag stannade motorn och öppnade bildörren.

Vendel

Än i denna dag bedrivs jordbruk i dessa trakter. Åtskilligt har dock skett med det jordbrukstekniska sedan yngre järnåldern och dagens bönder kan skryta med nymodigheter som denna praktfulla ladugård som får betraktas som en verklig prydnad för bygden.

Jag fotograferar med Olympus OM-2

Jag har köpt en ny kamera! Min gamla Canon AE-1 fick problem med slutaren; den hejdade sig i mitten av bilden och orsakade överexponering. Jag funderade på att låta serva den, men eftersom modellen saknar ratt för exponeringskompensation, bestämde jag mig för att skaffa en kamera som bättre fyller mina behöv. Efter tips av Gustav Holmberg, fastnade jag för Olympus OM-2 som på sin tid var en revolutionerande kamera. Läs mer om den på mir.com.my.

Här en bild som jag tagit med min nya kamera.

OM-2:an kan användas som en manuell kamera, eller med helautomatik. Till skillnad från min gamla Canon, har denna kamera bländarprioritet. Istället för att välja exponeringstid, väljer man bländare. När man ändrar på bländaren, ser man i sökaren hur exponeringstiden ökas eller minskas. Det är nästintill lika enkelt som att välja exponeringstid. Nackdelen är förstås att man hela tiden får korrigera bländaren efter aktuellt ljus, om man vill hålla exponeringstiden konstant under en serie av bilder (för att undvika långa tider och oskärpa ).

Det som gjorde att jag verkligen ville byta modell, var att jag ville ha en möjlighet att korrigera exponeringen när jag använder kameran i automatiskt läge. Vid motljus vill jag enkelt kunna minska bländaren utan att för den skull behöva gå över till manuellt läge. Olympusen har ett vred där man stegevis, 1/3 steg åt gången, ökar eller minskar exponeringstiden. Detta är mycket praktiskt.

Vad tycker jag då om kameran? Bra! Det enda jag kan klaga på är att jag ännu inte helt vant mig med alla reglage samt att jag är ovan med bländarprioritet. Då jag mestadels plåtar på fri hand, vill jag försäkra mig om att exponeringstiden inte är under 1/125. Istället för att välja den tiden vid sämre ljus, får jag hålla koll på mätaren i sökaren och detta kräver viss koncentration. Naturligtvis är bländarautomatik på många sätt mycket bra, om man är noggrann med skärpedjupet, vilket man ibland är.

Locked up my darlin’ in Allentown jail

Bakom galler

They locked up my darlin’ in Allentown jail, oh, oh, oh,
And no one has come forth to put up his bail, oh, oh, oh.
They say at the courthouse, he’ll never go free, never go free,
‘Cause he stole a diamond, a beautiful diamond to give, to give to me.
Somewhere in Allentown jail, her heart waits in Allentown jail.

Oh, well, I’ll dance for you, mister, I’ll sing you a song, oh, oh, oh,
But more than that, mister, would surely be wrong, oh, oh, oh.
But more than that, mister, would surely be wrong for can’t you see?
Her love stole a diamond, a beautiful diamond to give, to give to she.

You’ll find none like him though you search the world ’round, oh, oh, oh,
And that’s why I’ll need the best lawyer in town, oh, oh, oh.
I must find a lawyer, the best one in town for can’t you see? My love stole a diamond, a beautiful diamond to prove his love to she.
Somewhere in Allentown jail, her heart waits in Allentown jail.
Yeah, somewhere in Allentown jail. Somewhere in Allentown jail. Somewhere in Allentown jail.

Insjungen av Jo Stafford 1951 och skriven av Irving Gorden. Finns både på Spotify och på YouTube.