6:e juni eller tant Ronny går på kalas
6:e juni är tårtornas dag i en skola i en norrländsk by, där byggnaden under 1800-talet stod ny. Nybakade träder de in under försommarens första sockerbagarparad. Som en bakverkens trafikpolis, dirigerar tant Ronny deras färd som rakt in i lärarinnans kammare bär.
Men vem spelar på orgeln som i hörnet står, övergiven och flagnad med ett och annat sår på bälgen vars trampor smekts av frökens tår?
Inställsam och änglalik är icke något som tanten ovan har som främsta karaktäristik.
Men barn är rara och gör med ens gumman blid, ty som byäldsten vet hon bäst att inget är så förgängligt som timglasets tid.
En vers från Kvällsstundens något kyrkliga edition, läses från skolsalens lätt upphöjda lärarinnetron.
Åren har gått och förr var de så många fler, men generationer försvinner och med ens finns inte grannar och vänner mer.
Byns yngste eldar i kamin och i spis, precis som hans mormor gör med en blinkning och en tanke gud ske pris! I hennes famn spelas psalm och Alice Tegner, ty den nya tiden finns hos henne ej mer.
När det är dags för den sista vilan
En morgon begav jag mig ut mot Kaknäs och Lidingöbro. Jag parkerade bilen och begav mig in på en stig i den av vitsippor fyllda skogen. Grönskan var fortfarande skirt grön, ty det var lövträd i denna vackra skog. I en glänta låg en låg byggnad som sett sina bästa dagar.
Jag gick längre in i skogen som med ens ljusnade. Plötsligt stod jag framför ett hav av sippor som lysta vita i denna ljumma vårmorgon när allt var stilla. Jag stannade och betraktade härligheten, ty det var obeskrivligt vackert.
Efter en stund gick jag ytterligare några steg in i denna vårgröna sal. Jag såg mig omkring och stod med ens som förstenad, ty jag befann mig på en skogskyrkogård som jag inte visste fanns.
Överallt stod små och lite större kors utspridda. Här och där syntes en och annan sten i det mindre formatet med en enkel inskription. Men det fanns inga raka rader och de grusade gångarna lyste med sin frånvaro på denna friluftsbegravningsplats. Det var så vackert!
Jag gick närmare och läste vad som stod på stenarna och korsen och förstod med ens att detta var en plats för sällskapsdjur. Det var en djurkyrkogård.
Det var här som August Blance begrov sin hund år 1860 och sedan dess har tusentals djur fått sin sista viloplats i den vackra marken i krokarna av Kaknäs.
En perfekt gråskala tidigt på våren
Banal bild egentligen, men vad jag tycker om den! Dessutom är den tagen i storstan och inte på landet. Mina Stockholmsbilder skiljer sig nog i stor utsträckning från gängse bilder i den genren.
En påsk i en kyrkstad i Norrbotten
Påsk var för länge sedan en stor kyrkhelg med allt av festligheter som det innebar. Dåförtiden även sprit och hor. Idag har lugnet sänkt sig över de gamla stugorna som står tätt tillsammans i kyrkstäderna i Norr- och Västerbotten.
Här några bilder från min mormors stuga som moderniserades med nya tapeter och ny vaxduk i början av 50-talet (den gamla duken ligger kvar under den nya). I rummets ena hörn står en silverfärgad vedspis. Att piffa upp spisen på detta sätt var mycket populärt en gång i tiden.
På bilden ovan ses min mors och hennes lillasysters kläder från mitten av 40-talet. Mormor var en skicklig sömmerska även hade god hand med sticksömmen.
Ytterligare två bilder i det stående format som gör sig så dåligt här om man inte lägger dem i en lightbox. Den första på den enkla köksutrustningen i rummet och den andra det vackra trappuset där man tyvärr inte ser de gamla tvinnade elledningarna som är fästa i vita porslinsknoppar.
Självporträtt i ett skyltfönster i stan
Självporträtt i ett skyltfönster på Tegnérgatan en gråmulen lördag i slutat av mars.
Jag läser K Boyes kris på höskullen
Det var alltför pretentiöst för att jag skulle kunna låta bli, så jag begav mig upp på höstkullen, detta meditativt vackra rum, för att fotografera mig själv läsandes Karin Boyes Kris. Det är viktigt att man står rak i ryggen, det hoppas jag ni förstår. För att göra saken ännu värre, lyssnar jag på Matteuspassionen när dessa rader skrivs.
Kris är en intressant roman, som jag ännu inte kan säga något väsentligt om. Kanske är den inte ens värd att läsas. Boken är till stora delar självbiografisk, läser jag i förskriften, och handlar om en ung kvinna som grubblar över vår herre och sin förtjusning i en annan ung flicka. Jag är dock intagen av den generation som verkade under första halvan av 1900-talet och känner, av oklar anledning, ett släktskap som jag inte tycker mig finna om jag ser på det sena 1900-talets skribenter, fotografer och konstnärer.
Och så ett lästips på påskhelgens sista dag. Dagarnas skum, litteratur från Norr- och Västerbotten.
Stationshusets granne är Husarviken
Jag vet inte vilket öde det gamla stationshuset (om det nu verkligen är ett stationshuset eller bara ser så ut) går till mötes nu när ett nytt bostadsområde skall uppföras vid den gamla gasverkstomten. Alldeles intill ligger en pampig direktionsvilla som hör gasverket till. Även den är en tegelbyggnad som jag tycker påminner om den gamla sydsvenska byggnadsstilen.
Sommartid är här en verklig idyll, ty intill tegelbyggnaden ligger en låg vitmålad uthuslänga skuggad av gamla vildvuxna träd. Det är mycket vackert.
Gasklocka i område under förändring
En båt lägger till vid hamnbassängen
Jag tar mig som vanligt till hamnen
Det vilar en sydsvensk stämning över Södra hamnvägen. Jag är säker på att den snart är ett minne blott, ty här har ett nytt bostadsområde börjat anläggas. Varma sommardagar är det en fröjd att promenera längs med järnvägen och tro sig vara på semester, så långt borta är känslan av Stockholm.
På väg till Stadsauktioner, passerar jag alltid Silon i Frihamnen. Den kan jag aldrig låta bli att fotografera och hur vacker är den inte när dess topp försvinner i dimman?
Containrar finns det gott om i detta område. Och en och annan lyftkran. Vore det inte för dimman skulle man skymta Lidingön i bakgrunden.
Torsten Fridhs monument Protest
1986 restes Torsten Fridhs monument Protest på platsen där1:a majdemonstrationerna ägde rum fram till mitten av 60-talet. Det är ett förträffligt monument och ett monument över den arbetarrörelse som en gång var och som jag har stor respekt inför.
Torsten Fridh kallat Protest, resta 1986.
På piazzan invid Nationalmuseum
På piazzan invid Nationalmuseum flanerar fåglarna, trots att det ännu är tidig morgon och affärslivet inte hunnit ta fart. Den vackra mosaiken lyser i det dimmiga marsljuset och önskar inget hellre än att solens värmande strålar ännu skall dröja några dagar. Förgänglighet.
En kort film med landsortsromantik
Get the Flash Player to see this player.
I påskas, när blötsnön föll och skaren var obefintlig, sprang jag omkring med snöskor på fötterna och ”fångade landsorten förritin”. Jag filmade bara det gamla; inga spår av nutid fick skymta i de dyrbara Tri-X-rutorna. Efter att ha sett bilderna på duk, blev det inscannade resultatet något av en chock. Svart var inte längre riktigt svart och vitt var inte längre riktigt vitt. Det är svårt att digitalisera. Till råga på allt, blev det något fel så bilden hoppar. Firman erbjöd sig att göra om, men jag kom mig inte för. Jag har haft svårt att titta på bilderna alltsedan dess.
Nu har jag tagit mig samman och gjort en kort liten film. Det mesta är faktiskt klippt i kameran. Tyvärr tror jag bestämt att jag gör något fel i Premiere. Bilden blir inte bara kornig, den blir pixlig också och det är inte tilltalande. Musiken ni hör i bakgrunden är Tino Rossi som sjunger Si vous l’aviez compris någon gång i slutet av 30-talet.