Jag har läst om Bengt Forslunds bok Från Gösta Ekman till Gösta Ekman (Askild och Kärnekull 1982). Den är fylld av fakta och därför mycket intressant, men när det är dags för mer ingående, och kanske även psykologiska, analyser, blir det ibland en smula pinsamt. Bengts analys av Dagmar Brink i Flicka och hyacinter är