A shoebox full of cocaine

En del människor skall då alltid vara värst. Tallulah Bankhead var ingen vän av renlevnad – tänk Patsy Stone health club – vilket avspeglade sig i hennes ovanor.När hon en dag sprang in i en ung, oförstörd, kollega som unnade sig en pausoch lite juice utbrast hon: ”When I was 16, dahling, I had a shoebox full of cocaine”.

Igår fick jag mig en lång utläggning av en kund om faran med att dricka mjölk (kunden hävdade ett mjölk skadar hälsan). Uppvuxenpå landet som jag är, och dessutom konsument av mjölk som måltidstryck, blev jag en smula oroad. Det hela löste sig dock tämligen raskt, då kunden tog sin sojalatte, satte sig på uteserveringen och tände en cigg.

Ett år på sextiotalet

Ett år på sextiotalet är Olof Lagercrantz skildring av sin tid på Dagens nyheter, främst i egenskap av chefredaktör. Ett år på sextiotalet är också en mycket begåvad skrift som klarsynt beskriver de intressekonflikter som kan uppstå på tidningsredaktion och i privatlivet samt hur viktigt det är att vara ärlig mot sig själv och sina ideal.

Boken är bland det bästa jag läst på mycket länge. Framförallt imponeras jag av Lagercrantz förmåga att se tillbaka på sitt liv och sina handlingar på ett både klokt och självkritisk sätt, utan att för en sekund ägna sig åt självömkan – något som snart sagt var manlig skribent för eller senare ägnar sig åt.

Läs också Min första krets, en skildring av Lagercrantz uppväxt och liv fram till 20-årsåldern; Dagbok, anteckningar från mitten av sextiotalet.

Be-bop

Jag har precis köpt tre fina album med Be-bop. Det första, Coleman Hawkins på Asch recordsär intressant. Coleman Hawkins började redan på 20-talet och spelade 1939 in en legendarisk version av Body and soul. På 40-talet slog han sig samman med Howard McGhee, en av boppens förgrundsfigurer. Resultatet blev det album ni kan se på bildden nedan. Det är tre skivor,totalt 6 låtar, med Colemans saxofon och Howards hetsiga trumpet.

Så kommer vi till Dial records fina album Be-bop jazz 1947 och dito för 1948. Charlie Parker,Miles Davis, Flip Phillips, Howard McGhee, Serge Charloff och många fler. Grymma inspelningar,Lover man, Confirmation, Nocturne, Bikini, Thermodynamics, Don”t blame me och 6 till. Insidan innehåller en informativ text och några bilder. De är så fina! En risig bild finner ni nedan:

Jättefint!

Hittade följande trevliga lägenhetsplan på Hemnet idag. Det är en fyra från mitten av fyrtiotalet som jag verkligen gillar. Våningen presenterar (mäklarspråk!) ett rymligt vardagsrum med en naturlig matdel som ligger i anslutning till ett rymlig arbetskök med liten matplats. Kallskafferi mot yttervägg tycker jag mig också ana, en detalj som är nästintill oumbärlig vintertid. Där finns plats för allt och maten håller sig tack vara kylan och luftväxlingen, dessutom övervintrar man lämpligen pelargoner i överskåpet.

Sovrumsdelen ligger i andra delen av våningen och är försedd med många INBYGGDAgarderober. Att man kan kan komma på en så korkad ide som lösa garderoberövergår mitt förstånd. Dessutom är de oftast utförda i ett undermåligt material, precissom moderna kök.

Öppen spis är nästan ett måste, åtminstone i en lite större lägenhet. Jag förstår att detär en fördyrande (och onödig) detalj i ett modernt bygge, men nog är det bra trevligtmed ljuset, ljudet och lukten från öppen eld.

Detta förstår jag icke

Hittade följande våning till salu på Hemnet.Ta en titt på den, det gjorde jag och nu undrar jag så vem som frivilligt skulle flyttain i den urtrista lägenheten. Vitt och kalt och ett risigt kök placerat mitt på golvet ivardagsrummet vid sidan av öppna spisen. Slarvar man med disken, blir varenda kottevarse det så snart de stiger in.

Om jag inte missminner mig (jag har sett planlösningen till de flesta gärdeskåkarna) bestod våningen från början av en etta och en tvåa. Sammanslagningen har resulterat i två sovrum, ett jättelikt badrum, någon slags garderobshistoria och kök med otillräckligaförvaringsutrymmen.

Och. Jag kan ge mig fan på att diskbänken är av den där fruktansvärda typensom bara består av en ho, så att man inte kan hälla ut smutsvatten så snart man tappat upp diskvatten. Iochförsig spelar det ingen roll. Skrytkök av denna typ skaffar man sig icke för att man gillar att laga mat. HFI vänder sig i sin grav.

Bounce me brother with a solid four

Woody Hermans första period på 30-talet är rätt så svängig. Jag hittade några skivor hemmai hyllan som spelades in 1939-41. Den arme ljudteknikern lyckades av någon outgrundliganledning trycka på hi-fi-knappen, ljudet är fantastiskt bra, trots att begreppet inte var uppfunnet i början av kriget.

Jämför vi med hans inspelningar med sina Woodchoppers i mitten av 40-talet, är det mer blåsoch hetsigare rytmer. Dessutom, Woody sjunger oftast själv på sina plattor från den här tiden. Bounce me brother with a solid four

är en riktig dänga som även spelades in med Andrews sisters. Lyssna också på Be not disencouraged

Boogie woogie bugle boy

Blues downstairs

och I dood it

Jazz at the philharmonic

Under 40-talet spelade Norman Granz in mängder av Jazz at the philharminic-konserter. Dessa gavs först ut som 78-varvsalbum med vackra omslag av David Stone Martin, sedan på 10-tumslongplays,och slutligen på vanliga 12-tumsskivor. De ursprungliga utgåvorna numrerades från 1 till 14.Idag hade jag turen att hitta en stilig box med många av de klassiska 40-talsinspelningarna.

Asken är vit och pryds av Stone Martins klassiska trumpetspelare i röd kavaj, teckningensom blev symbolen för alla JATP-utgåvor. Ur trumpeten kommer Norman Granz och i nedre högra hörnetstår Jazz at the philharminic – 1940s. Verkligt tjusigt! Utgåvan är japansk och jag tror inte att den är vanlig alls. Det fina texthäftet är dessvärre på japanska, så jag förstår ingenting.

Man skulle nog kunna säga att jag samlar på JATP-utgåvor. Endast de ursprungliga 78-varvsalbumenköper jag, då jag av naturen är skeptisk till longplays som innehåller material som inte finns inspelat på band, utan är avspelningar av original som är inspelade direkt på vax. Ljudteknikerhar en tendens att beskära ljudet för att minska bruset vid överföring till lp och det ären trist historia. Resultatet bli oftast stumt och inte lika levande som de brusandeoriginalen. Örat har dessutom en fantastisk förmåga att efter en tids lyssnande vänja sig vid bruset och sila bort det mer eller mindre.

Hursomhelst. Denna box, Verve MV 9070/2, låter riktigt bra. Eftersom inspelningarna är gjorda inför publik, förekommer applåder efter lyckade solon av till exempel Lester Young, Charlie Parker eller Howard McGhee. Dessa är för övrigt mina favoriter bland alla JATP-stjärnor.

De titlar som utges i boxen är The man I love, Crazy rhythm, After you”v gone, Blues for Norman, Can”t get started, Oh lady be good, I surrender dear, JATP blues, Sweet Georgia Brown, Igot rhythm, Perdido, Blues, Body and soul, How high the moon, Lester leaps in och Embraceable

Prisbelönt

De petunior/begonior/pelargonior som Kalle Anka förstör för Kajsa och hennes väninnor är av någon anledning oftast prisbelönta. Prisbelönt är också Johan Reybekiels mycket vackra kortfilm Din Tillgivne/Andrée. Jag gillar den skarpt. Läs mer och titta på den här.

Tokigheter

Varför döper man en firma till KUKA och i Sverige till på köpet? Ta en titt på www.kuka.se. Var inte oroliga, det är inte en porrsajt. Det är svensk industri. Jag kan bara tänka mig telefonisten: ”Kuka, det är Britt-Inger.Vad kan jag hjälpa till med?”.

Annat roligt på nätet är: www.spybar.com ochwww.gaylord.com.

Jazzgossen

Som jag har lyssnat på jazz de senaste åren. Jag hade en hel del skivor redan innan, men det var när jag började spisa Billie Holiday som jag på allvar blev fast. Jag lyssnade på 50-talets Verve-Billie, alla fantastiska inspelningar med små studiogrupper. Billie sjöngWishing on the moon, Travelin” light, Come rain or come shine och Stars fell on Alabama. Jag lyssnade på 30-talets Columbia-Bille, en mer energisk Billie som sjunger I must havethat man, Easy living, Wishing on the moon och Iխ painting the town red. Så upptäcktejag det tidiga 40-talets Commodore-Billie med Embraceable you, As times go by och My old flame.

Sedan började jag lyssna på mina gamla 78-varvsskivor med be-bop och cool jazz. Charlie Parker och en ung Miles Davis, Dizzy Gillespie, Stan Getz, Gerry Mulligan, Milt Jacksonoch Red Norvo. Bäst gillar jag nog Charlie Parker. My old flame, Embraceable you, Lover man,Stupendus är några av mina favoriter. Mycket är inspelat för Dial i Los Angeles.

Så började jag att lyssna på Miles Davis 50-talsplattor för Prestige. Workin”, Relaxin”och hans skiva med Milt Jackson Quintet. John Coltranes Lush life, Traneing in och Mating Call hittade jag också och diverse annat som gavs ut på Prestige, en riktigt bra etikettpå 50-talet.

Miles Davis Kind of blue, Miles ahead och Porgy and Bess som han spelade in för Columbiai slutet av 50-talet tillhör också mina favoriter, tillsammans med Coltranes Giant steps ochOlé på Atlantic. Jag kan också nämna Johan Criss Sonnys dream från 1968. Men där någonstanstar det slut. Jag är inte så förtjust i det sena sextiotalets något dissonanta toner, jag blir lätt lite stressad av den typen av jazz.

Sen finns det mängder av trevlig jazz från 30-40-talen som jag inte har nämnt här med exempelvis Duke Ellington, Benny Goodman, Coleman Hawkins och Count Basie. Men mestgillar jag nog Billie.

Vad Klara har att säga

Det är inte bara Linda Rosing om delar med sig utav intima detaljer ur sitt privatliv (”jag älskar när Fadde tar mig bakifrån”). Nej, nuförtiden skall varenda jäkel dela med sig av sina erotiska erfarenheter vilket är sjukt tröttsamt. Handlar det inte om sex, så kan man ge sig fan på att det handlar om brist på sex. Om nu detta promt skall avhandlas så anser jag att det bör sparas tills dess att det är dags att skriva memoarerna. Det verkar som om det framförallt är skribenter som har till huvudsaklig uppgift att referera nöjeslivet som har drabbat denna sjukdom.

Kritikern och författaren Klara Johanson skrev redan på 30-talet ett roligt kåseri i tidskriften Tidevarvet där hon irriterade sig på sexualiseringen av tingen. Varför hade män och kvinnor olika slags bläckhorn och varför var männens större? Jo, det var för att de stora bläckhornen inte rymdes på kvinnornas små och nätta skrivbord. Hon finner det sedan märkligt att hon måste betala lika mycket för bläckhornet som männen, då hon som kvinna tjänar mindre.

Vad frk Johansson ondgjorde sig över var att man promt skulle blanda in könet i något så oskyldigt som ett bläckhorn. Eftersom det hade gått så långt var det inte svårt att föreställa sig att hela samhället var ”oversexed”, dvs erotiken fanns överallt, även där den inte hörde hemma. Klara höll sig med både fru och älskarinna och var på intet sätt frigid, om nu någon trodde det. Hursomhelst, det vore inte dumt om dagens nöjesskribenter koncentrerade sig på den uppgift de har fått sig tilldelad istället för att vara lika vulgära som Linda Rosing.

FaktaDet var Klara Johansson som skrev i en recension av en bok om Hamlets mor ”Författaren vet att den sanna kvinnan är ingen naturprodukt utan tillskapad av uppfostringssystem och arrangerade omständigheter samt att denna fabrikation lyckas endast med ett mycket vekt material”.

Läs gärna samlingsvolymen Kritik av Klara Johansson. Där finns också några av de Anmärkningar som hon publiserade i Tidevarvet.

Ord jag gillar

Jag gillar ord. Framförallt ord av sammansatt och splittrad natur. Jag har några favoriter. Tyskvänlig är ett. Tänk, kombinationen av tysk och vänlig, och den air av nazism som omger dessa båda ord när de satts samman.

En fantastisk ort i norrland är den lilla byn Njutånger. Tänk er själva, man har gjort något dumt som man sedan får ångra. Dessvärre har jag för mig att ånger har något med vatten eller mark att göra, vilket är en smula trist.

Frånskild, vad sägs om det? Inte vet jag varför det lockar mig så, men det klingar helt annorlunda jämfört med det torra ordet ”skild”. Frånskild ger associationer till en tid när skilsmässor var ytterst ovanliga och innebar en stor social skandal. Jag tycker faktiskt att man borde passa på att inför skilsmässa som en ritual i stil med bröllop med tanke på att de flesta förr eller senare går och skiljer sig i dessa dagar.

Så har vi Nöjeslysten. Mmm… vad det låter härligt. Inget manglande i tvättstugan, inget kakbak i köket, bara rent och skärt nöjesliv.

Ett annat roligt ord är Avsugning. Använd det nästa gång ni skall plocka fram dammsugaren och ”suga av”. Städningen kommer att gå som en dans.

Att lära sig folkvett

Och vad är då folkvett? Jag ber att får rekapitulera handlingen i filmen Sara lär sig folkvett. Sara, spelad av Tutta Rolf, är ett klantigt hembiträde av sämre börd som pratar slang och krossar porslin. När det visar sig att Sara ärvt en miljonförmögenhet ändras allt. Sara blir ”paying guest” och får lära sig hur man för sig i bättre hem. Sara är dock inte nöjd, ty hon är kär i en av familjens söner, Georg, och misstänker att han inte vill gifta sig med henne på grund av hennes pengar, han är nämligen konstnär och föraktar kapitalet. Sara bränner därför alla sina penger på värdelösa aktier, donerar pengar till ett konstnärshem i Georgs namn samt shoppar dyrbara presenter till hela familjen. Georg blir lycklig och bestämmer sig för att han och Sara skall gifta sig. Slutligen visar det sig att de värdelösa aktierna ha stigit så Saras formögehet är återställd.

Ja, vad är det egentligen som man bör betrakta som folkvett, de fina maner som Sara lär sig eller den totala likgiltigheten för pengar? Eftersom filmen är en produkt av svenskt 30-tal så är det naturligtvis hyfs och stil som är att likna med folkvett, dock får man anta att även likgiltigheten för pengar var något att sträva efter. Nu är det dock dags att göra en jämförelse med vår egen tid.

Om nu Sara mot förmodan skulle ägna sig åt städyrket (jag säger bara barnflicka) så vore det för att tjäna pengar till ett par nya, fylliga bröst. Ett annat alternativ är att hon helt enkelt ligger med maken i familjen och låter honom betala operationen. Sonen i familjen, Vladimir, spelar skivor på en av stadens fräsigare nattklubbar och Sara skulle dö för ett VIP-kort på den syltan. Sara är dock en obildad lantis som handlar sina kläder på Kapp-Ahl vilket gör Vladimir ytterst tveksam, ty han skrive även om mode i Bon. När sedan Sara kommer med sina nya, stora bröst blir Vladimir helt tokig. Sara får både VIP-kort och så får hon ligga. När sedan familjens nya hembiträde äntrar scenen, blir Sara raskt förpassat till glömskans unkna vrå. Det nya hembidrädet är nämligen från Polen och den egenskapen är långt mer gångbar i bättre kretsar är ett par stora bröst.

Vad säger man? Vilken ledsam historia det blev. Jag kan inte riktigt förklara det, men min uppdiktade historia känns iallfall bedydligt modernare än den första som i dagsläget känns enormt mossig. Dock betydligt uppbyggligare.

Svenssons

Svensons bor ofta i villor eller lägenheter i förorten eller på landsbygden. Rent statusmässigt är en villa att föredra om man bor på landet. Jag minns att jag tyckte lite synd om de stackare som inte hade eget hus när jag växte upp. Svenssons kan också bo i Vasastan, men då bor de trångt för att ha råd med dyr garderob, barbesök och utflykter till ROOM på Alströmmergatan.

Svenssons som inte bor i Vasastan lägger gärna pengar på en hemmabioanläggning. Oftast blir det inga pengar över till dvd-skivor, men det gör inte så mycket. Det går utmärkt att imponera på grannarna med en simpel demonstrationsskiva.

Dags för intimare detaljer. Svenssons är hetro! Lite perverst, man vill verkligen inte veta vad de hittar på i sänghalmen. Om Svenssons liv ter sig en smula långtråkigt så kan man ge sig fan på att de bedrar varandra. Vips har grannfrun och Björne på Granstigen funnit varandra i en tvättstuga. Och man kan ge sig fan på att det liggs.

Svenssons är mycket fördomsfulla. De har klara åsikter om allt och alla som inte är lika präktigt sunkiga som de själva är. Man bör inte ha intressen som skiljer sig från mängdens. Dock, observera att män och kvinnor har inte samma intressen.

Kanske är jag en smula kategorisk, men på det stora hela tror jag att det stämmer. Och varför kan inte jag unna mig att vara en smula fördomsfull?

Svenska Suzanne och vår usla press

Svenska Suzanne Saperstein, uppvuxen i Krylbo, har blivit dumpad av sin man den stenrike amerikanske miljardären David Saperstein, som inlett ett förhållande med barnflickan svenska Hillevi. Utförliga referat har givits i både Hänt Extra och Expressen. Stackars Suzanne vill ha hälften av förmögenheten då hon jobbat hårt för att tillföra smak och kultur till parets hem. Suzanne har använt stora delar av sin tid till att shoppa dyra antikviteter i Europa, en nog så viktig uppgift enligt henne själv. Suzanne minns också hur det var när hon träffade sin miljardär för första gången. Hon var i 20-årsåldern och skulle resa över till USA. Ombord på planet träffade hon stenrike David och tyckte uppstod. David var dessvärre redan gift, men den saken ordnades i ett nafs och Suzanne blev miljardärsfru. Men, vad är nu detta, var det så att svenska Suzanne gjorde precis vad barnflickan nu gör? Isåfall förstår jag inte varför hon beklagar sig så. Om David Saperstein vill byta ut sin fd unga lycksökerska mot en ny och ung dito så är det inte mycket att säga om saken. Efterforskningar ger dock vid handen att svenska Suzanne har stämt Expressen. Hon hävdar att den intervju med henne som Expressen publicerat aldrig har ägt rum. Jäklars, det får mig att tänka på Mikael Persbrandt som precis stämt ovan nämnda blaska eftersom de publicerat en artikel som berättar att Persbrandt är akut alkoholförgiftad och intagen på behandlingshem. Eftersom Persbrandt själv befann sig i sitt hem blev han mäkta förbannad och beslöt sig för att lämna in en stämningsansökan, vilket man verkligen kan förstå. Jag skulle ha blivit rosenrasande för mindre. Hursomhelst, det är något som är fel när svenska blondiner och dramatenskådelspelare ges mer utrymme i pressen än vad som vore lämpligt med tanke på vad som händer runtomkring i vår sargade värld. Varför skall man förresten bara ha olyckor, skandaler och sjukdomar på löpsedlarna? Varför inte byta ut ”Magont kan vara cancer” mot ”Cancer kan vara magont”? Om det nu skall säljas lösnummer med trams, så borde det vara fan så mycket bättre att inte hela tiden skrämma upp folk, utan istället komma med något positivt. Och ge fan i svenska Suzanne och hennes privatliv som miljardärshustru.

Some other spring, nu är hösten här

Det börjar bli höst. Det gillar jag. Mörkret är början på dygnets andra fas som inte innehåller arbete, utan snarare nöjen och förströelse. Skivor, böcker, filmer, nattklubbar och barer. Jag bygger playlists av skivor och placerar dem på grammofonens växlingspinne.

Jag hittade en billig bok på ett antikvariat, Emilie Björksténs brev till Runeberg. En trevlig skrift. Lagom akademisk, vilket är roligt när det rör sig om en kärlekshistoria som aldrig till fullo fick blomma ut. Den gör sig bra i mörkret.

Så lite jazzen, Simon Brehms kvintett från 1946. Hallelujah

och Somebody loves me

Kvintetten består av Åke Hasselgård, Allan Johansson, Thore Swanerud, Bertil Frylmark och så Simon Brehm.

Album sets, long plays etc

På sista tiden har jag funderat en hel del på olika musikformat. I begynnelsen, nästan iallafall,fanns endast 78-varvssinglar med en låt på varje sida. Lire snålt kan man tycka ochmycket riktigt lancerade Columbia sina Smart sets, dvs album med 3-6 78-varvsskivor i en snygg förpackning. Så kom longplaysen och vinylsinglarna. Under några år tillverkades dessutom album sets med vinylsinglar, riktigt snygga askar med bildomslag.

Så kom då CD:n och mp3 och andra praktiska digitala musikformat. Nu till problemet: kommer man att kunna spela mp3filer om 40 år? CD:skivor? Jag är allt lite nojig jag, även om jag digitaliserardelar av mitt skivbibliotek så inser jag att det troligaste är att det är minst problematisktatt spela gamla analoga plattor år 2046. Hur jobbigt verkar det inte att med jämna mellanrumkonvertera sina stackars filer till nya, moderna format? Det orkar jag icke, dessutom tycker jag att det fina med att leva i vår tid är att jag kan välja att använda internet, som jag älskar,men samtidigt hålla fast vid det gamla halvunkna som jag verkligen gillar.

Therell be some changes made

There”ll be some changes made from the old to the new. Saker och ting förändras. En del håller krampaktigt fast vid överspelade händelser, kanske också personer. Varför,det förstår jag ej. Tiden går vidare och vi med dem.

Jag är en stor romantiker, men det innebär inte att jag anser förfluten tid och händelserför något bättre. Nej låt det gamla vila, även om det är ljuva minnen som lever kvar. Något mer tråkigt än ett krampaktig tag om dåtid finns knappast.

Granz, JATP och Stinson

1946 lät Norman Granz för första gången inspela en Jazz at the philharmonic-konsert. Upptagningen bestod av två låtar, How high the moon och Lady be good och gavs ut på Moe Aschs bolag Stinson. Spelar gör bland annat Howard McGhee, Illinois Jacquet, Willie Smith ochRed Callendar.

Norman Granz och Moe Asch kom inte överens så nästa utgåva kom på Disc, sedan Mercury ochslutligen Normans nystartade bolag Clef som 1956 blev Verve.

1946 fanns inte lp-skivan, istället användes i detta fall 3 tolvtums 78-varvsskivor. Varjelåt är uppdelad på 3 skivsidor vilket gör att det blir SKARVAR mest hela tiden. Pressningenär klassiskt risigt amerikanskt 40-tal.How high the moon

och Lady be good

Im in the mood for love

I filmen I”m in the mood for love finns ett fantastiskt ledmotiv, nämligen Quizas, quizas, quizas. På engelska heter den Perhaps, perhaps, perhaps och finnsi mängder av versioner. Nat ”King” Cole har exempelvis sjungit in den på risig spanskamed amerikansk brytning.

Nu har jag iallafall hittat en riktigt bra version med Xavier Cugats orkster och fantastisksång av Juan Guerrero. Inspelad någongång i slutet av fyrtiotalet är den dessutom ett utmärkt exempel på dåtidens Hi-Fi. Baksidan, Say si si är, inte lika bra, en smula för banal och fruntimret som sjunger är en smula påfrestande.

Quizas, quizas, quizas:

Say ”si si”:

A hot jazz classics

På omslaget till Teddy Wilson – Billie Holiday A hot jazz classics syns ett högt hus med en i mörkret upplyst klubbentré. Kanske föreställer det något av de ställen där Billie Holiday sjöng sig till berömmelse på 30-talet. Albumet är en återutgivning från40-talet av de improviserade ”small swing group”-inspelningar som gått till historien. Varje inspelningstilfälle var tre timmar långt och fyra melodier skulle repeteras ochinspelas på denna tid. Naturligtvis var det kort om tid, men de begåvade och rutinerade musikerna skapade under, kanske tack vare, dessa villkor jazz som är så full av liv attden är omöjlig att motstå.

A hot jazz classics var Columbias serie med återutgivningar av hot jazz från 30-taletoch slutet av 20-talet. Albumen innehöll oftast 4 78-varvsskivor och hade en vackerframsida i färg och ibland en kortare eller längre text på insidan av konolutet. Dennaföreteelse, ett antal utvalda skivor förpackade i ett album med omslag, är orsaken till att vi säger album om lp- och cd-skivor. På 50-talet utgavs många av dessa album på lp-skivor.

Stephen Tennant

Unge herr Tennant var en riktig överklasslyngel. Född 1906 som yngste son till Lord Glenconner. Under 20-talet tillhörde Stephen de sk Bright young thingssom roade sig flitigt och gav upphov till spaltkilometer i veckopressen. De bilder som finnskvar är mycket fina och är den bästa inspiration till alla som vill skaffa sig en oslagbart tjusig framtoning.

Bland hans vänner märktes Cecil Beaton, klanen Sitwell och Diana Manners (senare Lady Duff Cooper). 1925 inledde Stephen en fyra år lång kärleksaffär med den stilige och bildsköne författaren Siegfried Sassoon, som tre år senare slog igenom med sin fiktiva självbiografi Memoirs of a Fox-Hunting Man.

I början på 30-talet försämrades Stephens hälsa och han tillbringade en stor del av sitt 80-åriga liv i sängen, ibland skrivandes på sin roman Lascar som aldrig avslutades.

Beundra Cecil Beatons vackra porträtt av Stephen och hans vänner och läs gärna Phillip HoaresSerious Pleasures: The Life of Stephen Tennant.

Homonormativitet

För er som inte visste det, heteronormativiteten har en elak lite släkting som är minst lika intolerant. Akta er för den och ingå istället ett uppfriskande skenäktenskap och gör sedan precis som ni vill, bakom tvåsamhetens solitt borgerliga fasad.

Skölj ur den unkna eftersmaken med Benny Goodmans Tangerine, sång av Art Lund, 1942:

Nya klubbar, unkna åsikter?

En bekant ramlade in på en burleskklubb vid Mosebacke för några veckor sedan. Och vad var det som bjöds från scenen? Jo, en fet man utklädd till ananas, omgiven av unga, smalalättklädda flickor. Nog för att det är roligt med tjocka ananasmän, men hade det inte blivit än mer burleskt om även damerna hade varit i storlek XL? Men, man får väl anta att det till burleskscenen hör att stanna hemma vid spisen om man inte är ung, smal och välpumpad. Åtminstone i dess välkammade stockholmsversion.

Jag är själv en stor romantiker, men är av den åsikten att bra mycket har gått framåt häri världen och framförallt på könsrollernas område. Därför känns det unket när det smygs in diverse könskonserverande värderingar i den nu, tyvärr, så populära burlesk- och rockabillykulturen. Dock har jag noterat att kidsen, som är framtidens hopp, hellrefrossar i någon slags nyromantik. Och det känns tryggt.

Hermans woodchoppers

Woody Herman hade i slutet av 30-talet hits med bland annat Blues in the night. 1947 bildade han vad som kom att kallas Woody Hermans second herd som resulterade i klassikersom Early autumn och Four brothers, med bland annat Stan Gets, Zoot Sims, Serge Chaloff och Al Chohn.

Under namnet Woody Herman and his Woodchoppers spelade han 1946 in ett album med 4 78-varvsskivor för Columbia. Skivorna får anses markera slutet på första delen i Woodyskarriär och är riktigt trevliga att lyssna till, även om till exempel Four brothers är bättre och naturligtvis mer känd. Här har jag iallafall 4 av dessa åtta inspelningar.

Igor

Lost week-end

Some day sweetheart

Steps

La vinyl

I mitten av 40-talet lanserade det amerikanska företaget Pilotone vinylskivan (det var fortfarande 78-varvsskivor). Vinyl hade under kriget använts till de de kallade V-discs som distribuerades till amerikanska soldater runtom i världen, då det antogs att även soldater var i behov av inspelad grammofonmusik.

Vinyl är som bekant inte lika sprött som schellak, 78-varvsskivornas vanliga material. I gengäldär skivorna känsligare för repor. Pilotoneskivorna i vinyl brusar mindre men i övrigt låter de som vilka skivor som helst från 40-talet. Ljudkvaliten beror mindre av material och mer på inspelningsår (mikrofoner och inspelningskarakteristik).

Jag har ett rätt så härligt skivalbum med Roberto and his pan-american orchestra.Det innehåller fyra skivor av röd vinylplast. Här några smakprov:

Samba

Las Palomitas

Cachita

Perfidia

Pictures at an Exhibition

Ett intressant uppslag var det Moussorgsky hade när han komponerade Pictures at an Exhibition. Besökaren anländer utställningen och beskådar sedan 10 olika verk, vilket musiken uttrycker. Det genomgående musikaliska tema i stycket är ”Promenade”, dvs besökarens förflyttning mellan bilderna.

Idéen fick Moussorgsky när en av hans närmaste vänner, konstnären Hartman, avled. En minnesutställning anordnades och som en hyllning komponerade han verket utifrån ett urval av de akvareller och oljemålningar som visades.

Moussorgsky skrev ursprungligen stycket för piano (1874) vilket senare orkestrerades av Ravel. I början av femtiotalet var stycket på modet så Mercury beslöt att göra en inspelning med Chicagos symfoniorkester under ledning av Rafael Kubelink. Denna blev den första i deras berömda Living Presene-serie. Om ni snubblar över den gamla skivan, köp den och njut både av stycket och makarna Fines högklassiga inspelning (dock, varning för den taffliga cd-utgåvan). Eller, lyssna på mitt exemplar som dock är något bedagat efteralla år som gått.

Pictures at an exibition med Rafael Kubelik och Philadelphia symphonyorchestra del 1

och del 2

Malla

Efter de första två delarna av Malla Montgomery-Silfverstolpes memoarer har jag blivit god vän med den unga flicka som växte upp, gifte sig och blev änkefru vid relativt unga år. Mallas nedtecknade minnen är fantastiska i sin enkelhet och okonstlade form.

Livet igenom kämpar Malla mot sin känsla av ensamhet, sin vacklande tro på sina vänner ochdet livliga lynne som var hennes. Mallas behov av att kunna idealisera sina släktingaroch vänner ger henne ständiga problem. Hon har svårt att förstå att ingen är fullkomlig ochatt även hennes närmaste kan ha fel.

Lika tung är känslan av att ingen förstår hennes stora behov av trygghet och tillit. Minsta tvivel och hennes dagar bli tunga. Lika nära som hon har till tårarna, lika nära har hon till verkliga utbrott av skratt och glädje, en egenskap som hon under sin uppväxt ständigt får bannor för och hon därför strävar att undertrycka.

Malla och kärleken är ett besvärligt kapitel. Hennes make, ryttmästare Silfverstolpe, ären god man, men han saknar sinne för god litteratur och affärer. När Malla inser att hon själv skulle ha klarat av deras ekonomiska investeringar bättre, kan hon inte längre kännaden tillit för sin make som är så viktig för henne. David Gudmunds bristande intresse fördet litterära försöker hon komma till rätta med genom att själv förkväva detta hennes största intresse. En inte helt lycklig lösning.

Tiden som änka upplever Malla som ensam, men hennes umgängesliv blomstrar och hon blir förälskad i en ung man, Per Ulrik Kernell. Denna kärlek låter sig inte utlevas fysisktmen en tät brevväxkling inleds, som sedan avslutas när Per Ulrik avlider i utlandet 1824,under en vistelse ämnad att kurera hans dåliga hälsa. En annan ung vän tar då plats i hennes hjärta, Adolf Lindblad. Han blir Mallas bästa vän under återstoden av hennes levnad trots att han snabbt gifter sig med sin fästmö.

I Mallas salong återfinner man bland hennes närmste vänner Erik Gustaf Geijer och Atterbom, som umgås med hela det akademiska Uppsala. Man ses ideligen, ägnar sig åt högläsning och pianospelning, åker på utflykter och promenerar. Mallas dörr står alltidöppen och hon gör allt för sina vänner. Med Adolf signalerar hon medelst papperslappar i deras respektive fönster (de bor mitt emot varandra), ett förfarande som upptäcksoch leder till elakt skvaller.

Efter Per Ulrik Kernells död beger sig Malla i sällskap med Atterbom, Geijer och Adolfpå en årslång bildningsresa till Tyskland, där Mallas goda vänner Amalia och Louise von Imhoff är bosatta. För Malla är dock det huvudsakliga målet att ta farväl av Per Ulrik vid hans grav i Erlangen. Memoarerna slutar 1830 och då återstår 30 år av hennes levnad. Årdå hennes tröst i livet blir ett livligt sällskapsliv i Uppsala.

Malla Montgomery-Silfverstolpe

Just nu läser jag Malla Montgomery-Silfverstolpes memoarer i fyra delar. Det är innehållsrika volymer och första delen skildrar henns uppväxt till cirka 20 års ålder.

Malla föddes 1782 och uppfostrades av sin farmor, friherrinnan fru Rudbeck, då hennes mor dog ung och fadern gifte om sig. Mestadels bodde man på godset Edsberg, men vissa perioder tillbringades i hyrd våning i Stockholm, bland annat den höst Malla presenterades vid hovet.

Livet på landet är harmoniskt; kavaljerer kommer och går (ingen fångar dock Mallas intresseför en längre tid), spektakel (teater) sätts uppoch någon utbrister Kors! Malla är mycket förtjust i sin farmor och sin syster Gustava, vilket gör hennes uppväxt lycklig. Litteratur, teater och politik tillhör hennes intressen.Snart är det dock dags för Malla att välja sig en man. Mer om det i del två.

Muggsy

Muggsy Spaniers ragtime band hade en kort storhetstid under de första krigsåren (2:a världskriget). Märkligt nog spelade de inte ragtime utan snarare Dixieland (vit traditionell jazz) med samma sorts rytmsektion som swingbanden.
Här har vi några tämligen dansanta nummer:

I wish I could shimmy like my sister Kate

Black and blue

More than you know

Someday, sweetherart

Chicago

Karriären dalade dock när swingen blev allt smetigare och övergick till så kallad sweet music i början av 40-talet.

Bygga nytt, högt och modernt

Det sägs att det är viktigt att man värnar om stadsbilden, att man inte förstören välkänd siluett, att man håller sig till en mindre skala.

Så var det inte på 30-talet, ej heller på 60-talet och resultatet är välkänt. De höga punkthusen på Kungsklippan vill väl knappast någon vara utan. Lika positivt är inteomdömet om det nya city som byggdes upp under 60- och 70-talen, vilket till viss delkan förstås. Sergels torg och Hötorgscity är väl sammansatta miljöer, till skillnad från de tämligen trista husen kring Regerings- och Malmskillnadsgataorna.

Men nu till kärnan. Varför är man så rädd för att bygga nytt i en modern stil och framförallt:att bygga högt. Det är likadant vareviga gång, vare sig det gäller Söder torn eller ett ounkthus på Gärdet (som redan vimlar av punkthus). Märkligt att man fick förstöra Stockholms siluett med Stadshus, Kungstorn och Kungsklippans kåkar en gång i tiden.

Till råga på allt TILLÅTER man en rent erbarmeligt dålig renovering av husen på Kungsklippan.Nya, fula aluminiumfönster, aluminiumportar och balkongräcken och -sidor i just aluminium.Det är alltså OK att handskas ovarsamt med gamla hus, men så snart någon nämner rivningeller komplettering i ny stil, då är det tvärstopp.

Varför tillåter man inte nybyggen i ny, modern stil och värnar om det som redan är byggt? Jag förstår det inte, även om jag anar att man slarvar med detaljer vid renovering av lite nyare hus, slottet behöver nog inte frukta aluminiumbalustrader. Modernt byggda hus i innerstaden finner man nästan aldrig, med undantag av Vera arkitekters hus på Surbrunnsgatan,inklämt mellan ett funkishus och ett 1800-talshus.

Till sist. Ta inte bara lärdom av vad som blev fel, ta även lärdom av det som blev braoch inse att varje tid sätter sina spår.

De som inte tänker själva

Att det skall vara så svårt att tänka själv, det förundras jag ofta över. Antingen är det kundensom inte vet vad som är gott och undrar vad som är godast, eller så är det någon som funnit på något som är skoj, men inte insett att det skulle kunna bli än roligare med smärreförändringar.

Använd hjärnan, skall det vara så svårt? Klart att man inte skall racka ner på allt ochalla, men lite kritiskt tänkande kan inte skada. Varje gång jag ser Frida Boisens artiklari City kan jag inte låta bli att tänka att nog är det konstigt, om alla prompt skall ha prickigt just nu, för att de tycker att prickigt är det allra snyggaste. Precis lika korkatsom att alla män är på ett sätt och alla som bor i Stockholm är att dra över en kam.

Ambassador hotel

På Ambassador hotel i Los Angeles spelade Abe Lymans orkester i mitten av 20-talet. Abes orkester blev mycket populär, då han spelade prefekt dansmusik som var lättlyssnad och trevligt arrangerad. I undantagsfall hördes arrangemang som var mer ”hot”, dvs influerade avden nya vilda dansmusiken som härstammade från de svarta musikerna.

Abbe Lyman gjorde mer än bara spelade och arrangerade, han skrev en hel del dängor, bland annat I cried for you, Did you mean it och What can I say after I say I”m sorry?

1933 flyttade han till New York och fortsatte sin framgångsrika karriär. Samma år spelade han in två svängigt lättlyssnade nummer för Brunswick records:
Stormy weather

och Medley from Gold diggers 1933

Raka linjer, räta hörn

Den sena 30-talsarkitekturen tilltalar mig verkligen. Då, i slutet av 30-talet, hadespegeldörrar, kälade tak och enkla tvåluftsfönster ersatts av släta dörrar, raka vinklaroch stora, obrutna glasytor, i vardagsrummen ofta i kombination med en låg bröstning.

Det blir en speciell atmosfär i dessa rum. Ljuset flödar in och det finns inget som stördet av skuggor skapade eleganta linjespel. Det lever vidare och beblandar sig med de av linjaler dragna raka linjer och räta hörn.

Kanske finns där en öppen spis av stram modell. Vintertid spridandes ljus, ljud och värmei det luftiga rummet vars väggytor blandats upp med stora svarta hål ut mot vintermörkret.

Det kan inte bli så mycket bättre, med undantag av det strama sextiotalet och det överlastade1880-1890-talen.

Sällskapskök

Om det är något jag verkligen avskyr så är det sällskapskök. Med det menar jag ett nyinstallerat kök i ett förutvarande sällskapsrum. Vips blir serveringsgången felplacerad och helt oanvändbar. Som om inte detta vore nog, tvingas man titta på diskberg och överblivna råvaror under matens intagande.

Hur man kan begå ett sådant missdåd mot en gammal fin våning övergår mitt förstånd. En våning från sekelskiftet speglar en svunnen tid som inte alltid överensstämmer med vår nutid, men det rättfärdigar inte att man slänger historien i papperskorgen endast på grund av ett kortlivat mode.

Tänk på det, nästa gång ni minglar runt i ett rum med stuckprytt tak som misskläds av en nyinsatt köksinredning.