En vacker bild och ett vackert hus. En vacker plats dessutom. Synd bara att den där fula nya Hötorgshallen blev byggd.
Om man tänker efter så har även Konserthuset varit med om en hel del. När det var nytt brusade inte Sveavägen förbi, nej den började först vid Kungsgatan och brusade sedan norrut. Vad kåken tänkte om Sergelcity som byggdes på 50-talet är heller inte lätt att veta. Men nog måste det ha känts när marken intill förvandlades till ett stort hål, där sedan första höghuset reste sig.
Såg ni dokumentären om makarna Allbäck? De som kokat ihop den färg som användes på Versailles fönster och som även kom med goda råd för att arbetet skulle bli så väl utfört som möjligt. Jag vet inte så mycket om Allbäcks, men jag har målat med deras färg och är mycket belåten. Inget lösningsmedel och efter två år skriker dörrarna fortfarande nymålade. Jag lover att komma med rapport om 30 år, då vet jag så att säga mer.
Lördagens Där ingen skulle tro att någon kunde bo såg jag visserligen inte mer än ett par minuter av, jag pysslade med annat, men jag tyckte om det lilla jag såg. I rutan satt en norrman och hans fru som verkade komma från Thailand eller något annat exotiskt i den stilen. Hon pratade redan norska och han utlade sig om vilken god mat hon lagade och hur duktig hon var, ja lika bra som en norsk fru. Först blev jag lite irriterad, men så påminde jag mig något som Lagerlöf skrivit, och då förstod jag att det han sade nog var hans sätt att visa uppskattning och kärlek. Bor man i Stockholm och följer sociala medier var det dock lätt att tolka honom som något gubbsjukt som importerat fru. Men det vore dumt och allt annat än vidsynt.