I april 1918 får Vita Sackville-West ett brev från sin barndomsväninna Violet Keppel. Vita, som sedan 1913 är gift med Harold Nicholson, accepterar en smula motvilligt Violets förfrågan att få besöka henne i ett par veckor, ty de unga tu har sedan många år känt en starak dragning till varandra. Efter en veckas samvaro slår kärleken ned som en blixt.
Hon var långt skickligare än jag. Jag kunde ha varit en pojke på arton år och hon en kvinna på trettiofem. Hon var oändligt smartare – hon skrämde mig inte, hon drev inte på mig, hon gav mig inte chansen att inse vart jag var på väg, alltsammans var överlagt från hennes sida, men från min sida rätt och slätt en befrielsens rusighet – befrielsen av halva min personlighet. Hon öppnade en ny sfär för mig.
Romansen fortsätter och Vita och Violet åker till Cornwall, till Paris och åter till London. I Paris bli Vita Julian, en fager ung man, vars rätta kön ingen anar. Tillsammans vandrar de runt på gatorna. De är mycket lyckliga.
Även Violet är på väg att gifta sig. Denys Trefusis är en blond och stilig officer som är villig att äkta Violet, även om äktenskapet bli vitt. Vita åker till Paris och sitter på ett hotellrum och ser klockans visare passera klockslaget för vigseln. Efter ceremonin återförenas de älskande tu och dramat fortsätter ungefär som de första omtumlande dagarna i Paris.
Violet brukade kalla mig Julian Vi åt middag varenda kväll på kaféer och restauranger och gick på alla möjliga teatrar. Jag skall aldrig glömma kvällarna när vi långsamt flanerade tillbaka till vår våning genom Paris gator. Jag hade för min del aldrig känt mig så fri.
Det är först sommaren 1923 som Vitas och Violets kärleksaffär klingar av. Vita återvänder till Harold som hon känner en sådan tillgivenhet för. Efter denna uppslitande affär är de nästan ständigt tillsammans. Båda har affärer vid sidan om, mestadels med personer av sitt eget kön, men äktenskapets soliditet rubbas aldrig mer.
Jag undrar vad som hänt Viloet och Vita om de levat idag? Hade de inrättat sig för ett liv tillsammans, eller hade de, trots att konventionen inte är lika tyngande idag, återvänt till sina respektive? Vilket hade egentligen varit det bästa? När jag läser Porträtt av ett äktenskap framstår Vita och Harold som de lyckligaste av äkta makar, trots alla snedsteg och sitt något ovanliga samliv. Jag tänker att det kan inte ha varit lätt, framförallt inte för de personer som de förälskade sig i och inte levde i en lika stabil relation. Att älska någon och vilja dela sitt liv med den personen är inte lätt när man vet att det är en omöjlighet, och så måste det i vissa fall ha varit. Åtminstone var det så för Violet Trefusis, ty hennes dröm gick aldrig i uppfyllelse. Så småningom etablerade hon dock en relation med prinsessan de Polignac (dotter till Isaac Singer).
År 1973 publicerade Vitas son Nigel Nicholson moderns självbiografi, författad mitt under romansen med Violet. Förutom Vitas text har han kompletterat boken med ett antal egna kapitel som är av stort värde. Jag tvekar inte att säga att Porträtt av ett äktenskap är en av de mest intressanta skildringarna av ett äktenskap. Jag rekommenderar även att man läser Mrs Keppel and her daughter som både skildrar Violets mammas liv som älskarinna åt Edward VII och Violets kärleksaffärer.