Ibland undrar jag om inte alla galna feminister och gnälliga gubbar är i maskopi bara för att kunna försörja sig genom offentlig pajkastning i diverse media. Dessa “skribenter” irriterar mig omåttligt. Jag är dock lite osäker på vad som är värst, kvinnor som ser någon form av högerrasistisk konspiration bakom varje hörn, eller vita heteromän som tar varenda chans att slänga ut en krok som de vet att nyss nämnda kvinnor kommer att nappa på.
I stora delar av landet, troligtvis med undantag av Stockholms innerstad och de södra förorterna längs med den röda linjen, är det mycket möjligt att det är en fördel att vara kvinna. på övriga platser, ja, kanske även i rymden, är det med största sannolikhet bättre att vara man. Inte minst märker jag det i mitt yrke som hemsamarit, när jag besöker hemorten i Norrbotten och när jag köper bildelar. Jag minns en påsk för ett par år sedan när jag hälsade på min moster som fick besök av sin hemsamarit. Samariten körde dagligen bil, en leasingbil som firman hade. Då och då konstrade den och hon ringde verkstaden. Oftast fick hon till svar att det minsann inte var något fel på bilen, snarare handhavandefel. Hon lackande, som ni förstår, och bad sin man ringa. Mycket riktigt, då togs bilen in på service.
Jag är inte helt förtjust i ordet feminist, jag tycker det är bättre att tala om jämställdhet. Det är viktigt att vi ser våra medmänniskor som individer, inte representanter för ett kön, en läggning eller en religion. Det skall inte vara så att man som man skall känna sig tvingad att uppfylla någon förbannad mansnorm. Som kvinna skall man inte få dåligt samvete om man vill satsa på karriären, inte vill satsa på karriären eller ger fan i att bejaka sin sexualitet.
Per Ström ser jag som ett skämt, även om han har poänger ibland. Dessvärre är han tämligen korkad. Jag har tyvärr haft nöjet att höra honom föreläsa som sociala medier. Jag kan säga att jag hade varit en betydligt bättre föreläsare, och att Per snarare väckte medlidande. Troligtvis, men nu gissar jag bara, känner han sig förfördelad och kanske får han inte ligga så mycket som han önskar. Eller så har han dålig mage, vilket lätt gör män till kverulanter.
De nutidskvinnor som likt Gudrun Schyman tänker sig män som talibaner ger jag heller inte mycket för. Överhuvudtaget tycker jag att många av dem ser högerspöken överallt och totar ihop lite väl långsökta teorier. I de queerfeministiska kretsar jag känner till tycker jag att alltför många är för snarstuckna och har målat ut män som onda, om de inte är fikusar eller av någon annan anledning godkända. Jag tycker att det lätt blir helt orelevanta bråk som kanske bara har till funktion att stärka gruppkänslan.
Men mest av allt irriterar jag mig på alla dem som bara spyr ut åsikter och har det till levebröd. Gör något istället! Tänk vilka resurser som skulle kunna frigöras om dessa människor gjorde något åt allt det som de upplever som problem!
“Som kvinna skall man inte få dåligt samvete om man vill satsa på karriären, inte vill satsa på karriären eller ger fan i att bejaka sin sexualitet.”
Ha ha. Jag röstar på dig.
Tack!
Bra rutet! Måste erkänna att jag inte visste vem Per Ström är så jag tittade på hans blogg men gick snabbt därifrån. Jag håller (som vanligt) med dig, jämställdhet är det enda viktiga. Jag hade turen att växa upp i en familj där detta var en självklarhet. Mamma var ordförande i Fredrika Bremerförbundets Uppsalaavdelning under några år (en gång var Bang hemma hos oss efter ett föredrag, men jag var för liten att minnas). Det vimlade av kapabla yrkeskvinnor i föräldrarnas bekantskapskrets, jättebra förebilder – det var ju så klart mamma med. Hon jobbade inom det sociala och jag tror hon älskade sitt arbete.
Pappa delade mammas åsikter, men lite gammaldags var det ändå. Mamma handlade och lagade all mat och skötte tvätten. Fast pappa extraknäckte ju på kvällarna med sina radio/tv-recensioner.
När jag växte upp skötte pappa ladugården och skogen och mamma hemmet och skoljobbet samt hjälpte till med gårdens sysslor. Könsstereotypiskt uppdelat, men ingen latade sig och jobbet skulle ju göras. Det är verkligen lite knepigt att försöka utröna huruvida huruvida de gjorde vad de ville. Jag tror dock att de var rätt nöjda. Pappa var studiebegåvad, men ville inte plugga vidare – han ville vara bonde och han ville spela musik och detta gjorde han hela livet. Mamma ville plugga och hon ville gå lanthushållsskola (kanske främst för att man fick arbeta med textil mm – matlagning tror jag aldrig hon riktigt brunnit för, däremot bakning). När hon växte upp fanns det bara en son i syskonskaran på sex. Flickorna fick i princip göra samma sak som pojken. Mormor var mycket mån om att åtminstone de yngre (de som föddes på 30-talet) skulle skaffa sig en utbildning av något slag (yrkesutbildning eller läsa vidare) för att kunna klara sig själv.
Du verkar ha haft en så intressant uppväxt! Min var verkligen helt annorlunda, men därmed inte sämre. Hos mig var det bönder och bondhustrur. Jag kan dock tycka att den uppdelningen hade sina fördelar, för båda var lika viktiga. Det tråkiga var naturligtvis att könet avgjorde vilken roll man tilldelades. Det är just detta som jag tycker är det viktiga i kampen idag, att man får välja och inte styrs alltför mycket av rådande ideal och oidentifierbar press från samhället. detta gäller både kvinnor och män.
Jag tror att våra mormödrar var väldigt lika, min var också mycket mån om att mamma skulle utbilda sig. Och jag tycker som du att bådas roll inom lantbruket var och är lika viktiga.
Äsch, så intressant var inte min uppväxt – jo, kanske när mamma hade kontoret hemma och man inte kunde undgå att höra ett och annat telefonsamtal om “flickor i nöd” ute på landet. (Mamma var barnavårdskonsulent vilket hade en minst sagt hämmande effekt på min ungdom som var allt annat än vild … )
Ja, det allra viktigaste är att man får välja oavsett kön och man kan väl säga att detta är ett av de få områdena där utvecklingen har gått en aning framåt. Tänk vilket ståhjej det blev när de första kvinnliga poliserna började arbeta. Eller när radion anställde en “hallådam”! Och att killar kan utbilda sig till sjuksköterskor och kallas sjuksköterska, det hade väl ingen kunnat drömma om för 50 år sedan?
Och när nyheterna lästes av en kvinna! Har för mig att jag sett en sida på webben där man kan läsa om reaktionerna, inte minst från andra kvinnor.
Och så får vi inte glömma alla stackars män med ett rivjärn till hustru. Dessa hade inte mycket att säga till om (tänk om de haft en Pär Ström vid sin sida!)
Just det, nyheterna var det! I radions arkiv finns häpnadsväckande telefonsamtal bevarade från både gubbar och tanter som var väldigt upprörda. Det var “inte trevligt” att kvinnor läste otäcka saker om krig och elände. Och damen i “klagomuren” lyssnade så tålmodigt och svarade så vänligt.
Nej, vi får inte glömma dem – jag tänkte genast på Selma och Fridolf.
Jag gillar bildtexten! ; ))
här hittade jag det lilla klippet med upprörda lyssnare
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1602&grupp=2371&artikel=3479852