Jag tycker mycket om Selma Lagerlöf och är mycket förtjust i det mesta hon skrivit. Förutom att hon var en utmärkt författare, var Lagerlöf också en intressant person med stor pondus. Hon drev gården Mårbacka, förädlade och sålde gårdens produkter och engagerade sig i bygden. Hade hon levat och verkat i dag, hade hon säkert blivit känd som den queerfeministiska författaren och entreprenören med polyamorösa böjelser, och det tycker jag hade tagit fokus från allt som Lagerlöf var och fortfarande är. Som författare borde det rimligtvis vara mer intressant att bli bemött som i första hand författare.
Man får anta, att Lagerlöfs liv hade gestaltat sig helt annorlunda om hon levt i vår tid. Mycket hade naturligtvis varit åtskilligt lättare och kanske hade hon blivit lyckligare, men jag undrar om det hade blivit lika storartat och intressant? En hel del av hennes charm är trots allt det lite svåråtkomliga och stränga i hennes uppenbarelse, kombinerat med en sorts universell godhet och en berättargåva som få besitter. Allt detta får väl anses vara frukten av det liv hon levde och den tid hon verkade i.
Kanske är det bara inbillning, men jag tycker att man är alltför snar med att sätta etikett på och kategorisera människor idag. Dessutom undrar jag om det inte fanns fler originella och till sin läggning mer spretiga personligheter förritin. Om jag har rätt, så skall jag be att få kräva rättning å det snaraste av vårt utslätade samhälle.
Och varför inte lyssna på en okänd dansorkester med refrängsång av Olle Thalén? Refrängsångare/-sångerska, är inte det ett förunderligt yrke. Man sitter still mest hela låten, går sedan fram till mikrofonen, sjunger några strofer, och sätter sig igen. Den gode Olle får dock även sjunga lite vers.
Kvällen är faltig, men kärleken ljuv:
Visst kategoriseras det mer! Häromdagen gick jag förbi en tv som stod på och hörde att “nu ska vi prata om en bok av den LESBISKA författaren Sarah Waters”. Som vore det en egenskap.
Jag tycker mycket om förordet till Bonniers upplaga (1984) av Gösta Berlings saga (i röd och redig bindning), där Sven Delblanc porträtterar Lagerlöf som männsika och författare, ingenting nämns där om homosexualitet. Ens sexuella läggning, i de flesta fall, spelar väl ungefär lika stor roll som allergier eller hårfärg.
Ja, vad det än må vara, övervikt, funktionshinder, läggning, bystmått, så tenderar alltid det att ta överhanden. Det måste vara fruktansvärt irriterande om man är t.ex. författare och vill bli behandlad som en dylik.
Det är nog främst behovet av att placera människor i ett fack som irriterar mig. De flesta människor passar inte i ett fack, de behöver flera, jag behöver minst ett dussin för att få plats.
För övrigt så var det måhända inte bättre förr, detta med litteraturen handlar väl kanske om att vi är lata (eller bortskämda!) som kan välja läsa böcker som klarat tidsresan. De torde väl vara bättre?
Ja, det är klart (det vr helelr inte det jag menade). Det är därför det är så mycket bättre att leva nu. Det som är bra överlever oftast (eller glöms bort och återupptäcks eller blir bra först efter att åren har gått).
Mm, litteraturen som vin!
Selma hade nog haft det lite lättare idag med sitt leverne och läggning men författandet i sig vete sjutton. Hon var en särdeles berättarbegåvning med foten i det förflutnas folkmyter. Jag försöker minnas en sådan samtida författare i Sverige men går bet.