Jag läser i SvD att samtliga Beatlesalbum skall släpps på nytt, remastrade med den senaste tekniken. Remastring kan göra underverk, framförallt för alla de album som finns ute i handeln och är taffliga kopior på originalet. Gör man det på rätt sätt, går man tillbaka till originalbandet, (eller en master, lackskiva eller en gammal välljudande skiva om sådan finns, beroende på vad som finns bevarat) och skapar utifrån denna källa en ny och välljudande utgåva.
I fallet med Beatles vill man uppdatera ljudet så att det låter mer modernt. Själva idéen är, vad jag förstår, att ta bort en del av det som är karaktäristiskt för den tidens inspelningar och vissa band, med stor nit, försöker efterskapa idag. Det kan man tycka vad man vill om, huvudsaken är att de som köper skivor idag gillar tilltaget.
På 60-talet var det mycket populärt att piffa upp gamla monoinspelningar, framförallt från 30-40-talen, och ge ut dem på nytt i fejkad stereo (som erhölls genom fasvridning och uppdelning i höga och låga frekvenser). Tilltaget ses inte med blida ögon idag, men på den tiden såldes miljoner skivor.
Jag brukar själv spela av gamla skivor, och tycker då att det som passar mig bäst är att göra en måttlig brusreducering, ta bort det knaster som låter sig tas bort och göra en lämplig EQ (av nöden, då man graverade skivor med ehlt annan EQ än man använderr idag, läs mer om RIAA här, det är ett intressant ämne). Att beskära de höga frekvenserna tycker jag bara är dumt. Även om man inte kunde spela dem för länga sedan, har jag upptäckt att visst högfrekvent brus och knaster, om det inte är för kraftigt, lurar örat och man tror sig höra frekvenser som inte finns.