Nu är det klar, Umeå blir kulturhuvudstad 2014. Vad man nu skall säga om det. Jag läser att Umeås ansökan visserligen var bäst, men att den också toppade floskeltoppen med formuleringar i stil med “vi ska fira 100 olika minoriteters nationaldagar”. Jag skall be att få gratulera, men jag är samtidigt en aning skeptisk. Norrländska städer har tyvärr, och det menar jag verkligen, tyvärret alltså, lite svårt att värdera allt gott som göms i deras skattkistor. Och varför, i hela fridens namn, fira 100 minoriteters nationaldagar? När man kan göra något för att återupprätta den egna stoltheten. Den som saknas och driver en bygd framåt.
Jag har själv mina rötter i det nordliga kustlandet och blir nästan alltid lite ledsen när jag återvänder, plockar fram skygglapparna och ser bara det jag vill se; den värld jag trodde fanns. Ingenstans reparerar och renoverar man som norrut. Nytt skall det vara, fräscht. Man skall ha nya kök, treglasfönster och tilläggsisolerat. Hjärtat kvider. Var tar alla ålderdomliga rum vägen, där endast en köksklockas tickande hörs? Glesbygdens egen melodi.
I påskas gjorde jag en kortfilm. 3,5 minut. Det var ungefär den tid som åtgick för att skildra allt som var vackert och orört. Oförstört. Vackert, skönt och inspirerande. Sådant man skulle kunna visa turisterna om det blev kulturhuvudstadsår. Jag misstänker och tror, att världen inte helt är gjord för mig.
Åh vilket fint inlägg. Och 100 olika minoriteters nationaldagar låter ju helt rubbat. Jag håller helt med dig.
(Och på ett helt annat ämne: TACK för tipset om html-editorn när man uppdaterar hemsidor, jag testade igår och alla redbrytningar försvann helt magiskt, otroligt tidsbesparande och framför allt vänligt mot mitt förstånd, som tar mycket illa vid sig av att ta bort radbrytningar manuellt.)
Man tackar!
Skönt, nu kan du ägna dig åt mer givande arbetsuppgifter än att redigera radbrytningar.