Nu lider hösten mot sitt slut och snart gör vintern sin entré. Jag älskar vinternätterna; de långa och mörka som utgör ett extra dygn, vid sidan av det ordinarie, det ljusa.
Och november som är ett preludium, en ouvertyr, till vintern med de korta dagarna med det svaga ljuset när man eldar brasa och sitter och skriver under sena nätter när kylan kan förnimmas även inomhus, utan att det för den skull innebär att är kallt i rummet. Det är bara en behaglig känsla som för mig innebär trygghet.
Och när snön sen har lagt sig och det blir jul och det är dags att resa norrut, till hembyn och till Seklernas. Då råder det inget tvivel om att vintern trots allt har sin charm. De bleka midvinterdagar när solen endast är ett litet klot som med nöd och näppe pressar sig upp i höjd med trädtopparna, om vyn är tillräckligt vid, är visserligen korta, men det korta och förgängliga är vackert och det ödsliga ger harmoni och energi.
Vintern och mörkret är också mer spännande, för vad kan väl inte hända när det är mörkt.
Och så lyssnar vi på Rosemary Clooney, som får sällskap av Tony Randall och Tab Hunter, i I”ve Got My Love To Keep Me Warm.
Off with my overcoat, off with my glove
I need no overcoat, i”m burning with love!
My heart”s on fire, the flame grows higher
So i will weather the storm!